Manifest Charta 77:

Dokument 7

Här undersöks vad som finns stadgat i lag om sociala och ekonomiska rättigheter för medborgarna, och en jämförelse görs med hur arbetsrätten tillämpas i verkligheten.

 

Sedan tillkomsten av Charta 77 gör vi kritiska analyser rörande de sociala och ekonomiska rättigheterna. Vi finner det ändamålsenligt att sammanfatta dem i detta dokument.

De båda konventioner till vilka Charta 77 knyter an är präglade av en fri mänsklig varelses demokratiska ideal. Det är i detta sammanhang riktigt att betona, att dessa ideal om människans frihet från fruktan och nöd har sina radikalaste förfäktare i den internationella arbetarrörelsen, vilken formulerat dessa rättigheter i sin mest utvecklade form.

Den socialistiska rörelsen har gjort och gör det till sitt mål att skapa sådana förhållanden under vilka de arbetande människorna inte ska behöva sälja sin arbetskraft. Trots denna målsättning om arbetets fullständiga befrielse, åsidosätts aldrig det enkla och aktuella kravet, att den människa som inträder på arbetsmarknaden ska kunna sälja sin arbetskraft under gynnsammas möjliga betingelser: Han ska inte bara ha rätt till arbete i detta ords egentliga betydelse, utan också ha fritt val av arbete. Han ska för sitt arbete ha rätt till en lön som tryggar en anständig levnadsstandard för honom och hans familj. Han ska ha rätt att som likaberättigad part förhandla om lön och arbetsförhållanden. Han ska ha rätt att inom företaget eller på andra arbetsplatser organisera kampen om lönevillkor och andra krav. Han ska ha rätt att grunda fackliga organisationer med möjlighet till fri verksamhet osv. Alla dessa krav är numera förankrade i den internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (se samlingen av CS-lagar nr 120/76), som blivit en beståndsdel av den tjeckoslovakiska rättsordningen.

Vi, undertecknare av Charta 77, medborgare av olika politisk övertygelse, är överens om att acceptera bestämmelserna i denna konvention. Genom analys av dessa rättigheter har vi kommit fram till beslutet att läget för de ekonomiska och sociala rättigheterna i Tjeckoslovakien framtvingar en förutsättningslös utvärdering, vilken vi genom detta dokument vill ta initiativet till.

Den dolda arbetslösheten

En av de viktigaste artiklarna i konventionen talar om rätten till arbete som man fritt "kan välja eller anta" (Artikel 6). Vi möter ofta påståendet att denna rättighet redan är förverkligad i Tjeckoslovakien och att det till skillnad från de kapitalistiska länderna inte existerar någon arbetslöshet. Det är riktigt att de tjeckoslovakiska arbetande har skapat sådana arbetsförhållanden att den öppna arbetslösheten avskaffats. De arbetande åtnjuter i detta hänseende större ocial trygghet än i de andra utvecklade länderna. Detta har dock uppnåtts till ett pris som inte var nödvändigt för att avskaffa arbetslösheten: samhällsekonomin effektivitet har sjunkit och det har uppstått en dold arbetslöshet, som kommer till uttryck genom ett stort antal överflödiga institutioner och arbetsplatser, vilka vid dagens teknologiska och organisatoriska nivå för arbetet sedan länge inte mer skulle behöva förekomma.

Detta tillstånd åtföljs emellertid av den faktiska skyldigheten att stå i ett arbetsförhållande. Därvid har man endast en begränsad rätt att själv välja, byta eller sluta ett arbete. Därtill kommer också möjligheterna till laga åtgärder mot medborgare, som inte följer de i detta hänseende stränga och allt hårdare statliga bestämmelserna. Staten är i praktiken en monopolistisk arbetsgivare; de arbetandes sammanslutning i kooperativ inskränks mer och mer och kooperativen själva styrs allt starkare av statsorganen. Möjligheten att fritt välja ett arbete är en odelbar beståndsdel av rätten till arbete, och just detta kännetecken på rätten till arbete tillmötesgås endast i endast mycket liten utsträckning i daglig praxis och i arbetslagstiftningen. Under de senaste åren har arbetsbestämmelserna, liksom också praxis visat en tendens till försämring.

Kvinnodiskrimineringen

Den internationella konventionen fastslår också rätten till en rättvis avlöning, som måste motsvara rätten till "ett anständigt liv för familjen" (Art.7). En på detta sätt uppfattad rätt till rättvis avlöning är i Tjeckoslovakien i det närmaste illusorisk, eftersom lönen för en enda försörjare i familjen endast i ytterst sällsynta fall kan trygga en anständig levnadsstandard för hela familjen.

Just av denna anledning förekommer i Tjeckoslovakien en så hög sysselsättningsgrad hos kvinnorna; en av de högsta i världen. Var och en vet att här görs en dygd av nödvändigheten. Det flesta kvinnor tar inte arbete för att uppnå ett innehållsrikare liv eller för att uppnå större oavhängighet, utan de gör det under ett ekonomiskt tryck, av tvång, eftersom mannens lön inte kan trygga en tillräcklig levnadsstandard för familjen. Den nästan hundraprocentiga sysselsättningen för kvinnorna är, om man betraktar saken på detta sätt, inte ett uttryck för deras likaberättigande, utan innebär en högre grad av beroende.

Kvinnorna diskrimineras också med hänsyn till arbets- och löneinplaceringarna. De under 70-talets första hälft då och då publicerade uppgifterna visar att kvinnor förtjänar i genomsnitt en tredjedel mindre än männen. På de områden, där kvinnorna utgör majoriteten av arbetskraften, betalas löner under genomsnittet. Avgörandet om en bestämd anställning ska besättas med en man ellr en kvinna är vanligen endast en administrativ angelägenhet. Arbetsförhållandena på de områden, där kvinnor spelar en särskilt stor roll (lätt industri, handel, jordbruk), är långt ifrån tillfredsställande. Just här når arbetsintensiteten inte sällan gränsen för det mänskligt möjliga.

Kvinnans sociala ställning försämras också genom att systematiskt ersättande av utvecklingen och framförallt genom fördyringen av alla slags tjänster, ett tillstånd som varit praktiskt taget så länge som den nuvarande samhällsordningen existerat. Bekant är också dagligvaruhandelns kroniska försörjningssvårigheter med olika konsumtionsvaror. Sortimentet av dessa bristprodukter ändras visserligen, men problemet i sig självt kvarstår.

Godtycke i individuella lönesättning

Kvinnornas diskriminering i jämförelse med männen är emellertid inte den enda formen av materiell diskriminering. En tendens till diskriminering av hela grupper av arbetande kan skönjas också i avlönandet av unga i jämförelse med äldre, av manuellt arbetande i jämförelse med icke-manuellt verksamhet arbetskraft eller vid avlönandet av högutbildade i jämförelse med icke kvalificerad arbetskraft liksom också vid en jämförelse inom enskilda branscher.

Den vanligaste och djupt demoraliserande formen av diskriminering i lönefrågor är den så kallade individuella arbetsvärderingen, som gynnar det politiska engagemanget på bekostnad av av fackkunskaper och arbetsprestationer. Det behöver inte bevisas att denna praxis motsäger bland annat rätten till "lika chanser för alla att befodras i arbetet, varvid andra kriterier än anställningens längd och kompetensen inte får göra sig gällande" (Art.7). Den nämnda motsättningen blir så mycket påtagligare ju mer kriterierna på så kallat politiskt engagemang avlägsnar sig från de faktiska samhälleliga behoven...

Den fackliga friheten

Inte bara fackföreningarnas praxis utan också de lagbestämmelser som reglerar den fackliga verksamheten står i motsättning till de fackliga organisationernas rätt till "fri verksamhet" (Art.8), eftersom de inte tillåter "vars och ens rätt att grunda fackliga organisationer" och därför inte heller tillåter "rätten att efter eget val tilhöra fackliga organisationer" (Art.8). Inom fackföreningarna bestämmer inte arbetarna eller de anställda utan näringslivet och andra maktapparater. Den roll som fackföreningarna spelade under årtionden vid försvaret av de arbetandes livsintressen, har praktiskt taget helt tagits ifrån dem. Det har sedan länge fallit i glömska att det under de första åren efter andra världskriget vid sidan av fackföreningarna också existerade företagsråd som organ för de anställda med långtgående fullmakter, inklusive produktionsledande funktioner, och med en imponernade politisk och socialt-ekonomisk aktivitet. Man har också glömt bort att dessa företagsråd från den första efterkrigstiden fick en viss motvarighet i arbetarråden 1968.

Om arbetarnas förhållande till sitt arbete under denna tid vittnar en sociologisk undersökning genom genomfördes 1969:

 

 Arbetet ger glädje

till augusti 1968

 efter augusti 1968
 mycket mer än förut

 46,8%

 0,9%
 något mer än förut

 20,1%

 2,6%
 oförändrat

 21,0%

 11,3%
 något mindre än förut

 4,9%

 14,2%
 mycket mindre än förut

 3,1%

 68,1%
 inget uppgift, glömt

 4,2%

 2,8%

Fackföreningarna bryr sig inte om ifall de breda skikten av de arbetande kan delta i utformningen av lönepolitiken, vare sig lokalt eller centralt. De tillåter att denna politik bestäms uppifrån. Om de anställda värjer sig mot en reducering av lönerna (t ex vid rationaliseringen av lönesystemet 1973-75), står fackföreningarna inte på deras sida. Om arbetarna går i strejk (på grund av risken för förföljelser, som står i motsättning till strejkrätten, händer det inte ofta), förråder fackföreningarna dem. Fackföreningarna strider inte ens för ett fastställande från regeringens sida av existensminimum, som årligen regleras och kunde fastställas som grundval för en minimilön.

De fackliga organisationerna är i allmänhet väl informerade om säkerhetstllståndet på arbetsplatserna och om de anställdas levnadsförhållanden. De förfogar över uppgifter om den faktiska minskningen av reallönerna på grund av dold eller öppen prisstegring. De uppmärksammas ofta på felaktigheterna i bostadsfinansieringen. Detta till trots driver de inte i dessa frågor några krav på en lösning genom krav på lagändringar. I stället för att kämpa för medinflytande i grundläggande ekonomiska avgöranden rymmer de fältet och bär därigenom medansvar för byråkratins beslut.

Fackföreningarna deltar i moraliserande fälttåg men de låter aldrig de anställdas verkliga intressen och åsikter komma till uttryck. Det stämmer och är bekant för var och en, att arbetstiden, vad gäller det faktiska utnyttjandet, kanske kan räknas till de kortaste i världen. Under den normala arbetstiden arbetas emellertid mycket mindre än som vore möjligt, ofta i tyst samförstånd med de överordnade. Men det är också allmänt bekant att de anställda i Tjeckoslovakien har den - åtminstone i Europa - längsta arbetstiden om man medräknar övertid, lördags- och söndagsarbete. Denna paradox är ingen tillfällighet. Den är en följd av de anställdas spontana ansträngningar att uppnå en rättvis lön på ett sätt som i den givna situationen - den allmänt låga nivån på ledning och organisation av arbetet - är lättast att uppnå. Av det skälet sparar en genomsnittlig arbetstagare sin arbetskraft och gör inte den prestation som han skulle kunna göra. Den "insparade" arbetskraften omsätter han på övertid eller säljer den på svarta börsen. (Här spelar för övrigt också den starka efterfrågan på de mest olikartade tjänster en stor roll.) Övertidsersättningen är alltså för en majoritet av arbetarna en viktig del av lönen.

Den fackliga rörelsen tar inte någon konstruktiv ställning till dessa viktiga samhällsekonomiska problem, trots att det finns en hel skala av möjligheter tillgängliga: hur alla fackföreningsmedlemmar skulle kunna vara med och bedöma den faktiska arbetstiden, en eventuell arbetstidsförkortning, åtminstone till den i lag fastställa tiden 42,5 timmar per vecka eller ännu lägre, och ur de nuvarande lönerna eller (inom vissa områden) en lönehöjning skulle kunna bedömas.

Ett bihang till företagsledningarna

Det är emellertid orealistiskt att av fackföreningarna, som blivit ett bihang till näringslivets apparat, vänta att de skulle skydda de anställdas rätt till en rättvis lönesättning och ta de för detta erforderliga radikala initiativen. Detta konstaterande kan självfallet inte bli något alibi för den enskilde, som intresserar sig för dessa frågor, ty "varje enskild, som har en plikt gentemot sin nästa och mot den gemenskap som han tillhör, är skyldig att sörja för utvecklandet och genomförandet av de i denna konvention erkända rättigheterna."

(Förord till konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.)

De kritiska synpunkter som adresserats till fackföreningarna skulle kunna fortsättas ännu med en rad punkter, och var och en av dessa skulle kunna behandlas ännu utförligare än vi är har gjort, likaså andra frågor, som vi här låtit utgå. Det gäller också andra problem, som ska betraktas i sammanhang med samhällslivet: rätten till tryggat och ordnat arbete, frågor om resor till och från arbetsplatsen, persontrafiken över huvud, hälsoproblem, rätten till urval inom kulturlivet och frågor om reglementeringen av kulturen, problem i samband med natur- och miljövård osv. Alla dessa föreliggande problem låter sig endast lösas genom en öppen diskussion och publicering. Att förtiga dem eller att överdriva framgångarna fördjupar endast de samlade motsättningarna och försämrar endast det beklagliga tillståndet. Därför måste det också vara en uppgift för Charta 77 att utarbeta och för diskussion framlägga kritiska analyser från det sociala, ekonomiska och kulturella livets områden.

Faktiskt säljer inte den arbetande längre sin arbetskraft på en kapitalistisk arbetsmarknad av den gamla typen. Det betyder emellertid inte att alla hans rättigheter skulle respekteras. Endast det arbetande folket självt kan vara den verkliga garanten för sina egna intressen och rättigheter. Om denna uppgift begränsas, stympas eller till och med störs genom att de medborgerliga och politiska rättigheterna tas ifrån de arbetande, så kommer detta oundvikigen att få negativa verkningar på alla sociala och ekonomiska förhållanden. Enligt konventionen om ekonomiska och sociala rättigheter är vi av den övertygelsen att idealet om en från fruktan och nöd befriad människa kan förverkligas endast då sådana förutsättningar skapas då " var och en kan njuta sina egna ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, liksom också sin medborgerliga och politiska frihet". (Förordet till konventionen.)

Med samma eftertryck vill vi påminna om att socialismens mål och anda inte består i att garantera sociala rättigheter och trygghet, utan fastmer innebär en allomfattande utveckling av människan som en fri varelse - människans befrielse i detta ords djupaste och mest meningsfulla innebörd. För att uppnå detta mål finns det ännu mycket kvar att göra. Det skulle vara fallet också om vi i Tjeckoslovakien inte endast i högre grad än hittills kunde njuta sociala och ekonomiska rättigheter utan även i den utsträckning som utsägs i den internationella konventionen.

Prag 8 mars 1977

Professor dr Jan Patocka

Professor dr Jiri Hájek