Manifest Charta 77:
Här behandlas mänskliga rättigheter vad gäller trofrihet och fri religionsutövning.
Det börjar bli en mellanfolklig och internationell kardinalfråga att framhäva och förverkliga de mänskliga rättigheterna. Kampen för människans värdighet, hennes heder, hennes övertygelse, för samvets- och trosfrihet, blir allt intensivare. Samtidigt hotas mänskligheten av en våg av barbari, våldsgärningar och terror, av de grövsta kränkningar av de rättigheter och principer som under de senaste årtiondena proklamerats i betydelsefulla FN-dokument.
Det är glädjande att några av dessa dokument (de båda internationella konventionerna) nyligen gjorts till beståndsdelar av vår lagstiftning. Det är viktigt att slutdokumentet från Helsingforsöverenskommelsen om kamp mot diskriminering inom utbildningen underskrevs av vårt lands representanter och att den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna över nästan hela världen anses som ett inspirerande dokument av hög moralisk och andlig kraft. Man börjar erkänna att ett icke-respekterande av de mänskliga rättigheterna inte bara medför trångmål för den enskilde och de grupper inom det samhälle man lever i, utan också hotar den internationella samhörigheten. Detta förpliktar de enskilda medborgarna, samhällsinstitutionerna och även staterna att respektera dessa principer och oupphörligt bemöda sig om deras förverkligande.
Åsiksfrihet, tankefrihet, samvets- och trosfrihet måste tillsammans med människans övriga fri- och rättigheter vara föremål för intresse och respekt, inte därför att de eventuellt är fördelaktiga för några mdborgare (t ex religionsfriheten) utan därför att uan dem hela samhället aldrig kan bli en verkligt mänsklig gemenskap. Av dessa skäl har varken människorna eller staten rätt att ställa hinder i vägen för yttringar av tankefrihet och samvetets övertygelse. Tvärtom har de skyldighet att med sina krafter bidra till att människan i full omfattning blir fri, att hon kan utvecklas som en fri varelse och kan göra gällande friheten i kreativitet efter eget val, i aktivt deltagande i det politiska livet i sitt eget land, i statens förvaltning, liksom i det ekonomiska och kulturella uppbyggandet av samhället.
Den internationella konventionen om de medborgerliga och politiska rättigheterna proklamerar i artikel 18 rätten till tankefrihet, samvets- och trosfrihet. Vidare förkunnar den yttrandefrihet, "urval, mottagning och spridning av information av alla slag, utan hänsyn till gränser, såväl muntligen, skriftligen som genom pressen, genom konstnärliga medel efter eget val". (Artikel 19, mom 1 och 2). Med hänsyn till dessa grundsatser är det nödvändigt att undanröja ala hinder som kan stå i vägen för förverkligandet av dessa rättigheter.
Det gäller framförallt att troende och icke-troende medborgare ska kunna uttala sina egna åsikter utan att förföljas vid utövandet av sina yrken eller annorledes, också om dessa skiljer sig från de officiella åsikterna. Vid sidan av artikel 25 i den nämnda konventionen som proklamerar lika möjligheter för alla vid inträdande i offentlig tjänst, måste också artikel 20 i vår författning med all beslutsamhet respekteras. Där heter det att "samhället skall säkerställa medborgarnas likaberättigande genom skapande av lika möjligheter och chanser inom alla samhällslivets områden".
Därmed kan emellertid inte förenas den tendens enligt vilken vissa befordringsbestämmelser tvingar medborgarna att t ex "ignorera de religiösa kvarlevorna". Det är känt att religionstillhörigheten, trots att den sedan mer än tjugo år inte längre anges i officiella dokument, ändå spelar en viktigt roll vid värderingar i de mest skilda angelägenheter. Man måste därför noga akta på att en troende eller annorlunda tänkande medborgare får samma chanser att bli lärare, professor, vetenskapsman, statstjänsteman inom domstolar, åklargarämbeten och andra institutioner, utan att för den skulle behöva förneka sin tro eler sin övertygelse. För ställningen inom yrket får endast prestationsförmåga och moraliska kvaliteter hos medborgarna vara utslagsgivande.
För att hos oss fullständigt åstadkomma sunda förhållanden vore det också bra om rätten till fri åsiktsyttring inte inskränktes, exempelvis för troende medborgare endast genom ett passivt deltagande i gudstjänsterna. De troende medborgarna måste ha rätt att fritt gestalta och utveckla det andliga och kyrkliga livet i samklang med den egna traditionen och i ljuset av nya erfarenheter utan några yttre ingrepp. Samtidigt gäller det dock också att de utifrån sina egna motiv ska kunna offentligen framföra sina initiativ och förslag, diskutera dessa och utan några hinder förkunna sin tro och sina åsikter i den kyrkliga och icke-kyrkliga pressen. En kristen eller judisk konstnär, lärare, vetenskapsman, filosof, teolog eller publicist har samma rätt att delta i sitt lands kulturella liv som en medborgare som är aktiv anhängare av marxismen-leninismen. Båda, och givetvis också andra, som t ex anhängare av den humanistiska, demokratiska och ateistiska traditionen, ska massmedia betjäna genom en fruktbar dialog, som är till nytta för hela samhället. Det är inte förenligt med principerna för samvetsfrihet, tankefrihet och åsiktsfrihet, när hos oss en del yrken (läraryrkena) anförtros endast de medborgare som med ed bekräftar att de intar samma ideologiska ståndpunkter som innehavarna av den politiska makten. Varje idériktning förlorar i styrka då den genomdrivs på administrativ väg och med våld. Vår nationella historia visar detta i övermått. Därför proklameras hos oss sedan hussitertiden en fri religionsförkunnelses ideal, och detta långt tidigare än hos andra folk i Europa.
I rätten till fri åsiktsyttring ligger också rätten att ta emot tankar och impulser utifrån. I strid med denna rätt står förbudet för medborgare att från utlandet emotta filosofisk, teologisk eller religiös litteratur och förbudet att också över gränserna sprida tankar, artiklar, studier och andra verk. Det måste nu äntligen bli slut med denna olycksaliga praxis att inskränka alla möjligheter att erhålla oförfalskad information och tankar om kristendomen och andra religioner. Det är felakigt att betrakta spridning av religiös och annan litteratur, till och med bibeln, som en närmast straffbar handling, riktad mot staten (som till exempel det undantagslösa förbudet att läsa bibeln i fängelserna...)
Inte minst aktualiseras frågan om ställningen för prästerna i kyrkans tjänst och deras arbetsrättsliga förhållanden. Konsekvent bör hävdas vad som uttryckligen förkunnas i vår lag nr 218/1949, nämligen att prästerna är anställda av kyrkan och verksamma i dennas uppdrag. Det vore redan en stor hjälp om präster kunde utöva sitt yrke utan de kännbara ingreppen från statsförvaltningen, som ofta utan anledning förvägrar dem tilstånd till prästerlig verksamhet. Då inom området arbetsrätt de hittills gällande lagen från 1949 är otillräcklig, måste framför allt för den kyrkliga tjänsten arbetslagen användas, vilken i § 268 uttryckligen föreskriver en sådan tillämpning. Dessa störande ingrepp vid förfarandet när det gäller intagning till den teologiska fakulteten måste undvikas. Där ska endast som grundsats gälla de troendes krav, den sökandes intresse och motivation.
Detta dokument inleddes med ett motto hämtat från en stor gestalt i vår kulturella och andliga historia. I dess anda: all frihet är odelbar och kan inte skiljas från de friheter som är av väsentlig betydelse för varje människas personliga tillvaro och för hela samhällslivet. Det skulle vara tragiskt om någon försökte underordna de mänskliga fri- och rättigheterna de politiska och ideologiska målen. Det börblir vår övertygelse och förhoppning att samhällsordningen hos oss erbjuder förutsättningar för att de mänskliga fri- och rättigheterna inte bara erkänns, utan också genom detta medborgarinitiativ kan förverkligas i en atmosfär av förtroendefullt samarbete.
Prag 22 april 1977
Professor dr Jiri Hájek
Talesman för Charta 77
1) Dokument 8 tas ej med här. Det upptas av namn på de drygt 600 undertecknarna, där olika yrkeskategorier samt 12 f.d. medlemmar av kommunistpartiets centralkommitté och ett par f.d. ministrar ingick.
