Författarinnan Christina Claesson skriver i sin bok "Tiga eller Tala" om hur hon vid ett tillfälle arbetade med en grupp flyktingar, de flesta från Bosnien, om en teaterföreställning. Det var en erfarenhet som gav följande reflexioner:
"De skrattade åt oss och retade oss för att vi alltid lyssnade så tålmodigt. De tyckte vi var rara med detta tålamod, men kanske tyckte de också vi var lite dumma? Själva talade de oavbrutet i mun på varandra, lät sällan någon tala till punkt och drog sig inte för att skrika 'Jag ska döda dig!' åt den som hade störande åsikter.
De hade inte minsta begrepp om mötesteknik, sammanträdesregler eller närdemokrati och det fick mig att förstå hur viktig den demokratiska traditionen är. Hur svår den är att bygga upp och hur lätt den är att rasera.
I Sverige har den byggts upp långsiktigt under hundra år genom folkrörelser, elevråd, ungdomsförbund. Vi har lärt oss innebörden av talarlista, votering, sluten omröstning och att respektera varje åsikts yttrande till punkt. I små föreningssammanhang har vi tränats att ta mod till oss och tala och vi har kunnat fatta beslut och driva en verksamhet.
Det är lätt att göra sig lustig över temperamentsbefriade Föreningssverige, dess omständliga procedurer och dess sansade tillvägagångssätt. Det är lätt att ta det för givet, tro att det är något som bara finns. Men här är det en kompetens som lärts ut, en träning som tillhandahållits, och vi bör grundligt fråga oss hur demokratin ska kunna upprätthållas utan att någon lär sig tala? Och lyssna?"
