Ugebrev Pia Kjærsgaards veckobrev från den 9 april:
Europa stramar åt greppet..
Under de senaste dagarna har vi mottagit två rapporter om Danmark, tillkomna på initiativ av Europarådet. Rapporter, utformade av ett par ämbetsmän.
Den första rapporten stämplar danskarna som rasister, och manar till , att det i medierna och i den offentliga debatten här hemma ska ske en uppstramning vad gäller yttrandefriheten. Inte förstått på det sättet att man kritiserar att Danmark inte har yttrandefrihet, utan motsatsen: Att danskarna har för mycket yttrandefrihet.
Det är i sig mycket anmärkningsvärt, det är väl första gången som Europarådet kritiserar att folk har rätt att säga vad de vill. Traditionellt har det nämligen varit Europarådets uppgift att hålla efter dem, som lägger hinder i vägen för yttrandefriheten. Men Danmark får alltså kritik, för att vi lever i ett alltför fritt land,
I kontrast till oss finns Sverige, som inte får europeisk kritik, utan alltid framhävs som ett mönsterland, när det gäller debatten om invandringen.
I Sverige finns det nämligen ingen offentlig debatt om ämnet. Det betyder dock inte, att svenskarna - man och man emellan - inte talar om invandringen, för det gör de på ungefär samma sätt som vi gör. Men till tidningarnas spalter kommer diskussionen inte, och i riksdagen eller det politiska livet i övrigt är det ett tabu-ämne.
Det sker ständigt , att vi på Dansk Folkepartis sekretariat på Christiansborg får telefonsamtal, e-mail och brev från svenskar, som är djupt förtvivlade över att inte ha möjlighet att kunna yttra sig om invandringsfrågor. För dessa svenskar är den levande och fria debatten på andra sidan Öresund en daglig inspiration - ett ljus i mörkret, om man vill.
Ofta känns det för våra anställda på sekretariatet som om man talar med kuvade människor inom en förtryckt befolkning. Svårt att vänja sig vid, när det alltså inte rör sig om Nordkorea, Iran eller Afghanistan, utan om ett av våra nordiska broderfolk, som historiskt har varit ett av frihetens levande symboler.
Förtvivlan hos dessa demokratiskt sinnade svenskar beror inte minst på det förfärliga resultatet av undertryckandet av yttrandefriheten - nämligen att mörka underjordiska krafter, ett nazistiskt pack, anger dagordningen.
Detta fick svenskarna för att de avvecklade yttrandefriheten: På ytan idyll, men därunder ett inflammerat moras. Är det så vi vill ha det i Norden och i Europa?
Den andra europeiska rapporten om Danmark handlar om statskyrkan i förhållande till andra trossamfund. En kommitté under Europarådet kräver rent ut, att grundlagen skall ändras - varken mer eller mindre.
Europa har nämligen länge varit frustrerat av att vår kyrka har en särställning i den danska grundlagen, där det i § 4 heter: "Den danska evangelisk-lutherska kyrkan är den danska statskyrkan och understöds som sådan av staten". Vidare framgår det av § 6 att den danska regenten skall vara medlem av den evangelisk-lutherska kyrkan. Med andra ord står det i vår författning svart på vitt, att Danmark är ett kristet land, och sådant duger inte längre och måste därför ändras.
Man kan föreställa mig, att kyrkominister Johannes Lebech (Radikal) redan sitter och applåderar av entusiasm, för det var ju bara för ett par veckor sedan, som han just förde fram, att det borde ges statligt stöd till främmande religioner och att främmande religioner borde likställas med statskyrkan.
Lyckligtvis har vi alltså alltjämt vår grundlag i behåll och därmed danskarnas värn mot orimliga europeiska krav. Det kan vi ännu glädja oss åt, ty grundlagen sätter gränser och utgör ett skydd mot en utlämning av arvet - bl.a. att landet fortsättningsvis skall vara att kristet land.
Men med åren blir det svårare och svårare att bevara vår danska frihet. Det sker i takt med att Europa stramar åt greppet. Det har jag svårt att tro, att danskarna önskar.,
Med vänlig hälsning
Pia Kjærsgaard
|
|