Tid är dyrbar, sägs det. Särskilt dyrbar är TV-tid. I det som ska föreställa debattproram är det ständigt bråttom, sällan tillåts någon tala färdigt om något väsentligt. Samtidigt ägnas hur mycket TV-tid som helst åt bara tidsfördriv och lätt underhållning.
I detta läge skulle - om vi bara hade reklamfinansierad TV som av ekonomiska skäl måste jaga maximala tittarsiffror - det vara naturligt att resa krav på startandet av en medborgartelevison i statlig regi, som kan satsa på kvalitet.
Nu finns i princip en sådan, vår s.k. public-service-TV, dvs TV1 och TV2. Det märkliga är att denna inte fungerar som sådan, när det gäller debatt.
Om detta skriver Lars Pålsson Syll i SvD den 25/3 -01, där han inleder med att hänvisa till en bok, "Om televisionen", av den franske sociologen Pierre Bourdieu:
"...tid är en bristvara i tv. Om man likväl använder dyrbar sändningstid till struntsaker och menlös s.k. underhållning måste det finnas att skäl.
Televisionen är för en stor del av befolkningen den viktigaste källan till information och världsbild. Att fylla ut programtablåerna med trivialiteter blir därför ett effektivt medel att tränga undan viktig information som medborgarna behöver för att kunna utöva sina demokratiska rättigheter.
Televisionen skapar via sin personfixering och banaliserande fokusering på allehanda 'affärer' en dålig grogrund för verklig kunskapsspridning. I stället för seriös opinionsbildning får vi demagogiska program där snabbtänkta alltyckare med lätt kunskapsbagage får breda ut sig om allt och inget, men speciellt om sådant som de ingenting vet.
Brådska är legio och utrymme för tanke litet. Det gäller att snabbt servera den färdigtuggade kultursnabbmaten. Alltyckarna är alltid lika redo att haspla ur sig något klatschigt och käckt svar på programledarnas alltid lika omöjliga frågor.
Vi har nyhets- och debattprogram där kompetenta och duktiga forskare och sakkunniga för dyra pengar flygs in från landets alla håll för att under tjugo sekunder försöka göra sin röst hörd när en narcisstiskt självbespeglande och halvbildad programledare ständigt avbryter och tar ordet ur munnen på dem.
Att bara föra ett lugnt ocn bildat samtal duger minsann inte i vårt tids tv-sända gladiatorspel. Finns där inga meningsmotsättningar, snickras de snabbt ihop så att ett fiktivt meningsutbyte kan äga rum inför tv-kamerorna. Trots att de ofta inte får säga något, ställer experterna upp vecka efter vecka i tyckarprogrammens snacksoffor."
