Nationalism kan vara av helt olika slag:
1. Punsch-patriotismen. Till ingredienserna i denna hör romantiserandet av gamla krigarkungar och krav på stora anslag till krigsmakten. En sådan överklassens nationalism hade vi i exempelvis Sverige kring sekelskiftet - ett samhälle, karaktäriserat av skarpa klasskillnader. Krigsmakten användes också direkt mot svenska arbetare, både 1879 och 1931.
Det var en nationalism för att förtrycka det egna folket. Följaktligen klöv den - istället för att ena - nationen. "Det befästa fattighuset" . Så löd titeln på en bok, utgiven av det socialdemokratiska ungdomsförbundet 1914.
Sin "höjdpunkt" nådde denna nationalism under första världskriget, på västfronten 1914-18. Där manifesterades dess absurditet tydligare än någonsin. I anfallsvåg efter anfallsvåg sprang människor från en skyttegrav mot de smattrande kulsprutorna i en annan skyttegrav. Miljoner unga män offrade sina liv - för egentligen ingenting!
2. Imperialismen och chauvinismen. En nationalism, inriktad på militär aggression, på territoriell expansion och på underkuvande av andra folk.
Ett exempel utgör England i slutet av 1800-talet. En princip som låg till grund för uppbyggande av det brittiska imperiet var "my country - right or wrong". Med andra ord: avgörande var inte några allmängiltiga principer om rätt och fel, avgörande var vad som låg i den egna nationens intressen (som det uttolkades av dess styrande). Oavsett det egna landet hade rätt eller fel skulle man ställa upp för det. En simpel klan-mentalitet.
Chauvinism utgår från att det egna folket är bättre än andra folk och i kraft av detta har rätt att trampa på andra folk.
Här utgör Hitler-Tyskland, med dess "Drang-nach-Osten", det tydligaste exemplet. Andra folk kunde antingen underkuvas och göras till slavar åt det tyska, eller utrotas (med det synsättet som grund mördades ett stort antal judar och än många fler ryssar).
3. Folkhems-nationalismen. Denna handlar i grunden om solidaritet och sammanhållning, om ett kollektivt nationellt projekt och ett gemensamt ansvarstagande för det egna landet, det egna folket och dess framtid.
Denna nationalism representeras av Sverige 1932-1980, av det Sverige som leddes av socialdemokrater som Per-Albin Hansson och Gustav Möller, Ernst Wigforss och Gunnar Sträng.
Det var en nationalism i hela folkets intresse, och ägnad att samla hela folket. Det var för den skull inte någon aggressiv nationalism, den riktade sig inte mot något annat folk. Det handlade i grunden om att leva och låta leva.
Folkhems-nationalismen är den nationalism, som Partiprojektet hyllar. Vårt samhälle behöver ett sammanhållande kitt av gemensamma värderingar, vi behöver ett gemensamt demokratiskt och socialt projekt. Vi svenskar måste hålla samman, visa solidaritet med varandra.
Vi svenskar har, precis som andra folk, rätten till ett eget land. Det utesluter inte att vi kan vara öppna utåt, ställa upp för andra folk, och visa solidaritet utåt. Men det sker då i den omfattning och på det sätt, som vi själva väljer.
Vår nationalism utesluter heller inte att Sverige kan ha en invandring, och att invandrare kan bli svenskar.
