Vad får ett samhälle att fungera?
Vad gav Sverige dess välstånd?
Hur skapades folkhemmet?
Alla människor må vara lika mycket värda, men det betyder inte att alla människor är likadana.
Människor är inte utbytbara. En miljon svenskar kan inte bytas ut mot en miljon somalier - inte utan att resultatet blir annorlunda, inte utan att man får ett annat samhälle.
Kulturella faktorer - moral och rättsuppfattning, attityder och mentalitet, kunnande och kompetens - har betydelse.
Ett samhälle tar långt tid att bygga upp, men det kan snabbt raseras. Skador kan vara svåra att reparera. Ett väl fungerande samhälle är något att vara rädd om!
Ett samhälles minsta beståndsdelar utgörs av individerna. På dessa bygger samhället. Individer som kan och vill klara sin försörjning. Individer som förmår samverka med andra individer.
Varje samhälle bygger på en form av kontrakt. Ett kontrakt vertikalt - mellan styrande och styrda, samt ett kontrakt horisontellt - medborgarna emellan.
De styrande måste bemöda sig om att styra ansvarsfullt och förnuftigt. De måste ha medborgarnas bästa för ögonen och ta hänsyn till deras uppfattningar. Medborgarna följer i gengäld lagar och beslut uppifrån, arbetar och betalar sina skatter.
Mellan medborgarna finns självklara förpliktelser av hjälp och hänsyn - ömsesidigt. Detta gäller socialt, i vardagens miljoner mikrosituationer. Det gäller också ekonomiskt. Man har en gemensam kommunal och nationell ekonomi att bidra till, man har en gemensam "kaka" att dela på.
En mängd faktorer påverkar hur bra samhällets individer mår och hur väl de kan fungera. Dit hör, utöver det rent materiella:
Identitet, grupptillhörighet och sammanhang. Man behöver rötter - kunna veta vem man är och varifrån man kommer. Man behöver överblickbarhet - veta i vilket sammanhang man ingår och vart man är på väg.
Revir, respekt och rättvisa. Man behöver en plats som är ens egen. Man vill bli respekterad, känna sig ha ett människovärde. Det måste finnas rimlighet och rättvisa.
Trygghet och kontroll. Med andra medborgare i samhället ska man kunna dela attityder, värderingar och moraluppfattningar. Tillvaron måste i någon mån vara förutsägbar, man måste kunna lita på varandra. Förändringar får inte ske alltför snabbt och bortom kontroll.
Framtidstro. Man vill kunna påverka sin miljö. Då måste många dra åt samma håll. Det behöver finnas ett gemensamt projekt och en framtidstro.
Människors beteende regleras inte i första hand genom lagar och hot om straff. Viktigare är egna drivkrafter, moraluppfattningar och en "inre kompass". Vilket till stor del skapas genom grupptryck och förväntningar från omgivningen.
Sverige på 1960- och 70-talen var kanske något unikt i världshistorien. Ett samhälle, mer präglat och välstånd och trygghet, jämlikhet och rättvisa, har kanske aldrig funnits.
Folkhems-Sverige. Detta var till stor del folkets förtjänst. Över detta samhälle har vi svenskar all rätt att känna stolthet!
Till förutsättningarna hörde från början faktorer som geografi och naturresurser, tillgång till utländskt kapital och utländska marknader. Av betydelse var en lång period utan krig. Dit hörde även svenska uppfinningar och svenskt företagande, arbetsfred och "full sysselsättning".
Men av inte minst betydelse var en arbetskraft med kvalitéer. Utan människorna i landet, utan svenskarna, hade det inte gått.
Folkrörelser - som frikyrkorörelsen, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen - medverkade till att dana svenskarna. Det handlade om en folkbildning inte bara i bemärkelsen kunskapsförmedling, det handlade lika mycket om spridandet av en moral.
Man skulle försöka göra rätt för sig, inte ligga till last. Detta var en hållning bland svenska arbetare. "Gör din plikt - kräv din rätt!", så löd en demonstrationsparoll. Respekt från andra samhällsgrupper var något man fick kämpa sig till, genom sitt eget uppträdande. Till Första Maj tog man på sig finkostymen.
Detta gav också en arbetsmoral. Dit hörde punktlighet och hederlighet, yrkeskunnande och noggrannhet. Detta möjliggjorde framgångar på exportmarknader. "Made in Sweden" representerade kvalitet. Leveranser från Sverige kom i tid, vi var att lita på.
Produktionen gav ett välstånd att fördela. Ett socialt trygghetssystem utvecklades. En förutsättning för detta var en hög sysselsättningsgrad. En annan förutsättning var denna moral.
De flesta medborgare avstod från brottslighet, inte genom yttre sanktioner utan genom sin inre kompass. På samma sätt utgjorde denna individuella kompass en förutsättning för att det sociala skyddsnätet inte skulle missbrukas.
För att kunna visa nyfikenhet utåt, för att känna intresse för och solidaritet med andra, måste man först själv kunna känna sig trygg och respekterad.
Det fantastiska är att de som förespråkar mer av empati med nödlidande och mer av internationell solidaritet gör allt för att skuldbelägga svenskarna. De ökar vår känsla av otrygghet, och motverkar därmed sina egna uttalade strävanden.
Solidaritet måste naturligtvis komma från en själv, den måste vara frivillig. Annars är det inte fråga om solidaritet.
Om någon tar pengar eller andra resurser som tillhör en person - utan vederbörandes vetskap eller mot vederbörandes uttalade vilja - och ger till en annan person, då är snarast fråga om stöld.
Den bestulne har inte varit solidarisk, då han aldrig samtyckt till transaktionen.
Givaren har knappast heller visat solidaritet, då det inte varit av egna medel som han givit.
Frivillighet. Det betyder att människor måste ha rätten att avstå från att visa solidaritet. Den som vill att de ska vara solidariska får försöka övertyga, med bra argument och gott föredöme.
I solidariteten ligger också ett moment av ömsesidighet. Det får inte bli fråga om ett ensidigt tagande. Även om den som får hjälp inte direkt kan återgälda måste detta ändå vara grundhållningen. Alla måste anstränga sig. Annars blir det bara att vissa utnyttjar andra.
Grunden för en internationell solidaritet är att det först finns en fungerande nationell solidaritet.
Det måste finnas ett gemensamt nationellt projekt, med plats för alla och där alla bidrar.
Det duger inte, att bara vissa människor i Sverige känner lojalitet med Sverige. Det duger inte, att bara vissa kan identifiera sig själva som svenskar. Rättigheter måste gå hand-i-hand med skyldigheter.
Alla måste känna ansvar för Sveriges framtid. Alla måste värna vår miljö. Alla måste medverka till att det finns trygghet i vårt samhälle, ekonomiskt och socialt.
Grunden för en fungerande demokrati är att det kan föras ett civiliserat offentligt samtal om väsentliga samhällsfrågor. Ett samtal där man lyssnar och försöker förstå, samt avstår från tillmälen. Ett samtal där människor får tala till punkt och behandlas med respekt. Olika åsiktsriktningar måste släppas fram, annars blir samhällsdebatten bara på låtsas. Här måste med andra ord mediesituationen förändras. Redaktörerna måste bli mer toleranta.
Alla friska i arbetsför ålder måste ha möjlighet att klara sin egen försörjning på ett hederligt sätt. Det måste vara möjligt att få ett arbete, till en lön som det går att leva på. Det ska inte behöva vara så att vissa måste arbeta mer än de orkar, medan andra helt blir utan arbete. Arbetstiden måste kunna fördelas jämnare, och valfriheten i arbetsåtagande måste öka.
Ingen medborgare ska behöva lida materiell nöd, det måste finnas en grundtrygghet för alla. Samtidigt får inte sociala bidrag ligga på sådana nivåer att man kan nå högre ekonomisk standard genom bidrag än genom arbete. Dessutom måste bidrag vara villkorat - inga bidrag utan beredskap att ta anvisade arbeten.
Skolgången måste förutsätta ett åtagande från dem som går där, att de är där för att lära sig. Ett åtagande måste göras också från föräldrarna. De elever som genom sitt agerande saboterar undervisningen för andra elever måste förflyttas. Betyg i uppförande, ordning och flit ska återinföras.
Kriminalpolitiken måste ha ändamålsenlighet som ledstjärna - i fokus ska stå vad som kan minska brottsligheten. Hederliga medborgares och potentiella brottsoffers intressen måste gå före brottslingars. Villkorliga domar ska vara villkorade: vederbörande ska visa ånger samt avge ett heligt löfte om att "aldrig mer"... Även minderåriga måste möta omedelbara och verksamma sanktioner. För återfallsförbrytare i våldsbrott måste inkapacitering tillämpas.
Åldringsvården måste vara sådan, att alla kan tillförsäkras ett värdigt slut på livet.
Världen är uppdelad på rika och fattiga länder, men lösningen kan inte vara att folken i de fattiga länderna flyttar till de rika. Varje land måste utvecklas, så att varje folk kan bo kvar i sitt eget land!
Ansvaret för att så sker ligger i första hand på människorna själva, i respektive land. Särskilt gäller detta de invånare som har högre utbildning och bättre ekonomiska resurser än genomsnittet.
Även om hjälp utifrån kan ha bara marginell betydelse, är det viktigt att Sverige och andra i-länder försöker bidraga till en förändrad situation i u-länderna.
U-landsbistånd får dock inte primärt ha funktionen att döva dåliga samveten i i-länderna. En förutsättning för att bistånd ska ges måste vara att insatserna långsiktigt verkligen kan bli ett stöd till u-landets utveckling.
Samtidigt är en radikalt förändrad situation i tredje världen helt nödvändig, och det snart! I annat fall fortsätter befolkningsexplosionen, och med den miljökatastrofer, svältkatastrofer och nya flyktingströmmar.
Den viktigaste flyktingpolitiska insatsen måste vara att förebygga uppkomsten av flyktingströmmar.