Ur artikel av Anna Christensen i DN den 29/1 -99:
"Fosterlandet är någonting mycket praktiskt och socialt. Fosterlandet är språket, barnens skola, hustruns jobb, egnahemmet. Det är bara en mycket liten del av arbetskraften som har sådana kvalifikationer och erbjuds sådana villkor att det blir möjligt att bygga upp ett helt nytt, fullvärdigt socialt liv i ett annat europeiskt land.
Toppskiktet inom management kan göra det och kanske en handfull högkvalificerade tekniker. De andra måste stanna. Den friställda svenska Volvoarbetaren kan inte flytta till Volvofabriken i Gent. Hans liv där kommer att bli ett gästarbetarliv och det var inte det som var meningen med den gemensamma marknaden.
När den gemensamma marknaden bildades 1956 tänkte man visserligen att arbetskraften skulle kunna röra sig lika fritt över gränserna som varorna och kapitalet, men man tänkte helt enkelt fel. Arbetaren blir aldrig lika rörlig som de varor han tillverkar. På 50-talet kunde man fortfarande föreställa sig familjen som ett slags socialt bihang till de manliga arbetaren och familjeförsörjaren. Bara det förhållandet att dagens arbetarfamilj är en tvåförsörjarfamilj med barn som går i skolan spräcker denna rörlighetsmyt."
"Vi älskar våra stora företag och då förväntar vi oss också att kärleken skall vara besvarad. De stora företagen, hur stora de än har blivit, skall fortsätta att känna sig 'svenska'.
Men hur är det med den kärleken?"
"Företagen har ..inga fosterländska känslor."
