Birgitta Kurtén-Lindberg hade den 7/7 -93 ett inlägg i radions "OBS Kulturkvarten". Hon frågar sig varifrån nationalistiska övertoner kommer, och kommer in på situationen i England:
"Alla protester tystades dock. Englands dåliga samvete för sin forna kolonialism sanktionerade en ohämmad invandring från de forna kolonierna. Den drabbade aldrig medelklassen, men däremot de egna fattiga. Som i Londons och andra städers slumområden plötsligt fick uppleva en konkurrens om bostäder och jobb och socialunderstöd - som de verkligen kände av.
Men ingen lyssnade någonsin på deras klagomål. Deras eget etablissemang, myndigheter och massmedier, avfärdade alla deras missnöjesyttringar - som intolerans, bristande upplysning och närmast mental efterblivenhet.
Det var i det skedet, kring 1970, som Enoch Powell trädde in på scenen... För de fattiga vita var han den enda, som lyssnade till dem. De var inte rasistiska från början. Det demokratiska etablissemanget hade helt enkelt fallerat.
Vi har sett samma förtroendeklyfta uppstå i land efter land. Tongivande tyskar - politiker och intellektuella - som haft att kämpa med sina egna skuggor från Hitlertiden, gjorde Tyskland till Europas största asylland, men glömde också de bort den egna befolkningen.
Allt motstånd mot invandring stämplades som nazism, rasism eller ren dumhet. Det är de som känt sig åthutade, de som ensidigt stämplats som 'onda', som nu har fjärmats från sina egna förtroendevalda, .."
"Istället för brukspatron har vi nu ett massmedialt och intellektuellt etablissemang med monopol på värderingar och åsikter, och med bristande lyhördhet för de folkliga krafterna.
Redaktörernas makt är stor över både vanligt folk och politiker. För massmedial avrättning väntar lätt de misshagliga, och skrämmer dem, som inte vill stämma upp i den godkända kören."
"Man kan inte mästra folk till att tycka rätt. Det väcker obönhörligen opposition, i värsta fall vanmaktens våld. Och en klyfta mellan styrande och styrda är livsfarlig i varje demokrati som vill ha en fredlig utveckling.
Själv tillhör jag dem som tror att ett samhälle i ekonomisk nedgång inte kan klara av en ohejdad invandring - hur behjärtansvärda de inströmmandes motiv än må vara. Det betyder att, även om man i princip inte kan finna det moraliskt försvarbart att säga nej till nödlidande, ändå måste finna sig i att göra det.
Dvs att själv bli obehaglig. Och att medge att det finns gränser också för den godhet man velat tro sig själv om.
Problemet vore enkelt om hela flyktingproblematiken hade handlat om en akut situation, där man hjälpte ett land i tillfällig och övergående kris. Så som svenskarna så osjälviskt gjorde med Finland under vinterkriget.
Men idag är det annorlunda - för hela världen är ett dårhus, och de länder är otaliga, vars befolkningar skulle behöva skydd. Men hela världen kan inte flytta till Sverige, eller ens till Europa, för den delen. Sociala konvulsioner blir då den obönhörliga följden.
Om den trånga, den otäcka, nationalismen nu börjar vinna terräng, så är detta en följd av att också den sunda nationalismen i decennier har varit förhånad. Jag skulle här våga påståendet att stora delar av det svenska folket länge känt sig kränkt av den förhärskande ideologi som har förnekat all patriotism.
Men utan kärlek till sig själv kan man heller inte älska andra. Utan stolthet över egna traditioner förstår man heller inte andras.
Det är en gammal sanning, att litet lagom internationalism, ja den leder bort från det alltför kringskuret nationalistiska. Men alltför stora doser, officiellt predikad internationalism, den föder trots och chauvinism."
