Nationalism grunden till demokrati

Magnus Karaveli hade den 28/3 -98 en artikel i DN om nationalism:

"Främlingsfientlighet bekämpas inte genom att de styrande beordrar kulturell kapitulation, genom att just det som människor skräms av - att Sverige ska förändras så att man inte längre känner sig hemma i sitt eget land - välkomnas.

Och medborgarnas känsla av maktlöshet, som utgör en annan grogrund för populistiska missnöjesrörelser, motarbetas inte genom överstatliga elitprojekt som EMU. I Europapolitiken underskattar inte minst EMU-ivrande moderater och folkpartister - och likasinnade socialdemokrater - medborgarnas behov av att känna sig delaktiga. Opinionsundersökningarna visar att motståndet mot valutaunionen i hög grad beror på att svenskarna inte vill att besluten ska fattas över huvudet på dem.

Det är hög tid för den politiska eliten att ta nationen på allvar, rehabilitera nationalismen, sluta predika mångkulturalism och värna om suveräniteten. Man måste frigöra sig från vanföreställningen att nationen blivit överspelad i en global tid och att nationalism skulle vara liktydigt med rasism, främlingsfientlighet och ondska i största allmänhet. I rätta händer är tvärtom nationalismen en positiv kraft."

"Vidare är nationalismen grunden till demokratin. Nationalstaten har utgjort en arena för demokratin. En europeisering som drivs alltför långt, som tar makten ifrån nationalstatens institutioner, kommer därmed att gröpa ur demokratin. Avsaknaden av ett gemensamt språk omöjliggör ett brett folkligt deltagande i en europeisk beslutsprocess. Politik blir en fråga för en liten elit. Att värna om det nationella är detsamma som att värna om demokratin.

Slutligen är nationalismen social. Ansvarstagande förutsätter en känsla av samhörighet. Vi gör uppoffringar för andra med vilka vi känner oss förbundna genom historia, kultur och ett gemensamt öde. Nationen är en motvikt mot egoism, inte bara mot individernas egoism utan också mot den som tar sig uttryck i organiserade särintressen.

I dag har inte minst moderaterna gjort globalismen till sitt credo. Men en globalism som befriar individer och företag från alla sammanhang - hembygd, nation - och därmed från allt vad solidaritet heter, är till skillnad från nationalismen en destruktiv kraft.

En sund nationalkänsla, som håller ihop medborgarna, är en förutsättning för ett fungerande samhälle. Det är om de nationella känslorna utmanas alltför mycket, på det sätt som sker i dagens Sverige, som faror hotar."

"Under Per Albin Hanssons ledning gjorde arbetarrörelsen upp med internationalismens fraser och återtog nationen och dess symboler från högern. Mot militaristisk högernationalism ställdes en småfolksnationalism förankrad i det svenska frihetsarvet. Det röda förenades med det blågula, och man slog fast att den historiskt grundade samkänslan hos svenska folket var den naturliga grunden för arbetarrörelsens kamp.

Per Albin förstod laddningen i det nationella, och såg till att muta in ett territorium som i resten av Europa besattes av nazister och fascister. Det var en politik som räddade den svenska demokratin. Göran Persson borde ta efter Per Albins exempel.

Det är i dag, i en tid av ständiga och genomgripande ekonomiska och politiska förändringar, viktigare än någonsin att värna om den svenska, politiska och kulturella identiteten. Det är de politiker som inser detta och som inte låter de bruna monopolisera det blågula som gör den viktigaste insatsen för demokratin."