Nationalism kan vara av helt
olika slag:
1. Punsch-patriotismen.
Till ingredienserna i denna hör romantiserandet av gamla krigarkungar
och krav på stora anslag till krigsmakten. En sådan överklassens
nationalism hade vi i exempelvis Sverige kring sekelskiftet - ett samhälle,
karaktäriserat av skarpa klasskillnader. Krigsmakten användes
också direkt mot svenska arbetare, både 1879 och 1931.
Det var en nationalism för
att förtrycka det egna folket. Följaktligen klöv den - istället
för att ena - nationen. "Det befästa fattighuset" .
Så löd titeln på en bok, utgiven av det socialdemokratiska
ungdomsförbundet 1914.
Sin "höjdpunkt"
nådde denna nationalism under första världskriget, på
västfronten 1914-18. Där manifesterades dess absurditet tydligare
än någonsin. I anfallsvåg efter anfallsvåg sprang
människor från en skyttegrav mot de smattrande kulsprutorna i
en annan skyttegrav. Miljoner unga män offrade sina liv - för
egentligen ingenting!
2. Imperialismen
och chauvinismen. En nationalism,
inriktad på militär aggression, på territoriell
expansion och på underkuvande av andra folk.
Ett exempel utgör England
i slutet av 1800-talet. En princip som låg till grund för uppbyggande
av det brittiska imperiet var "my country - right or wrong".
Med andra ord: avgörande var inte några allmängiltiga principer
om rätt och fel, avgörande var vad som låg i den egna nationens
intressen (som det uttolkades av dess styrande). Oavsett det egna landet
har rätt eller fel skulle man ställa upp för det. En simpel
klan-mentalitet.
Chauvinism utgår från
att det egna folket är bättre än andra folk och i kraft av
detta har rätt att trampa på andra folk.
Här utgör Hitler-Tyskland,
med dess "Drang-nach-Osten", det tydligaste exemplet. Andra folk
kunde antingen underkuvas och göras till slavar åt det tyska,
eller utrotas (med det synsättet som grund mördades ett stort
antal judar och än många fler ryssar).
3. Folkhems-nationalismen. Denna handlar i grunden om solidaritet och sammanhållning,
om ett kollektivt nationellt projekt och ett gemensamt ansvarstagande för
det egna landet, det egna folket och dess framtid..
Denna nationalism representeras
av Sverige 1932-1980, av det Sverige som leddes av socialdemokrater som
Per-Albin Hansson och Gustav Möller, Ernst Wigforss
och Gunnar Sträng.
Det var en nationalism i
hela folkets intresse, och ägnad att samla hela folket. Det var för
den skull inte någon aggressiv nationalism, den riktade sig inte mot
något annat folk. Det handlade i grunden om att leva och låta
leva.
Folkhems-nationalismen är
intimt förknippad med både demokrati och miljövärn.
Den blågula solidaritet,
som denna bok förespråkar, anknyter naturligtvis till folkhems-nationalismen.
Blågul solidaritet
- det vetter åt två håll:
Å ena sidan betyder den att vi svenskar måste hålla
samman, och visa solidaritet med varandra.
Å andra sidan betyder den att vi svenskar ska vara öppna
utåt, kunna ställa upp för andra folk, och visa solidaritet
utåt. I den omfattning och på det sätt, som vi själva
väljer.
