Vietnameserna hade rätt till ett eget land. För detta var många svenskar aktivt engagerade på 60-talet. Ingen lär idag ifrågasätta denna rätt. Men gäller motsvarande rätt för svenskar? Där är svaret alls inte lika självklart.
Hur har det kunnat bli så?
Successivt har vi nu hamnat i en situation som bär drag av både diktatur och ockupation. Starka ord - men är det överord?
Dragen av diktatur blir uppenbara för den som försöker påverka invandringspolitiken. Detta finns i beskrivet i artikeln "Fem nivåer av repression" i nr 2/98.
Dragen av ockupation är också tydliga. Under de senaste femton åren har en halv miljon utlänningar beviljats permanenta uppehållstillstånd i Sverige. Ett konstant stort mediautrymme ägnas dessa människor och deras problem. Debatten om invandrings- och integrationspolitiken domineras till stor del av ett antal invandrardebattörer, med ofta aggressivt tonläge. José Alberto Diaz har exempelvis - oemotsagd - kunnat förespråka i princip allmänt yrkesförbud för svenskar som inte gillar vad som sker.
De nyanlända beviljas genast fulla sociala bidrag och deras materiella standard kan överträffa heltidsarbetande svenskars. Kriminellt beteende märks redan vid flyktingförläggningar. Gängvåld och tillmälen mot svenska ungdomar har blivit vanligt.
Som Arne Särnmark påpekade i nr 2/98 är dagens ockupation av Sverige på ett sätt värre än tyskarnas ockupation av t ex Norge 1940. Då fanns inget krav på norrmän i allmänhet att älska ockupationen, det fanns inte en sådan propaganda och indoktrinering som vi svenskar nu upplever. En norrman som opponerade riskerade förvisso livet, men han riskerade inte att bland andra norrmän bli stämplad som en ond människa.
Härvidlag finns ett totalitärt drag i den pågående ockupationen. Vi tillåts inte se vad vi ser, inte veta vad vi vet, inte känna vad vi känner. Vi måste förneka oss själva.
Vad man kräver är en aktiv underkastelse. Som den nytillträdde integrationsministern formulerat saken: det är vi svenskar som måste ändra våra attityder!
