Varför inte låta varje folk få sitt eget land? Kring detta har Expo en argumentering i sin bok "Sverigedemokraterna", utgiven hösten 2001.
Författarna, Stieg Larsson & Mikael Ekman, konstaterar att Le Pen pläderar för "regionalt självstyre" och "låt tusen flaggor vaja i Europa". De kommenterar:
"Vad parollen egentligen betyder är att den europeiska kartan ska ritas om enligt 'naturliga etniska gränser'. Med andra ord - Bretagne åt bretagnarna, Wales åt walesarna och Flandern åt flamländarna.
Det finns två problem förknippade med den sortens politik. För det första vittnar historieböckerna om att nationskartor inte gärna låter sig ritas om utan föregående krig. Det är samma geografiska experiment som provats i det forna Jugoslavien under större delen av 1990-talet som Le Pen nu vill praktisera i europeisk skala.
För det andra finns några folkgrupper som aldrig nämns i den 'nationella' propagandan - judar och romer. Det finns inget 'naturligt geografiskt område' där vi kan dra ett streck på kartan och förkunna att här är judarnas nationalstat i Europa eller här finns romernas land. Och om ett sådant 'hemland' inte kan identifieras - vad ska i så fall ske med judar och romer i det 'nationaldemokratiska' Europa."
Expos resonemang för längre än till bara en polemik mot ett "regionernas Europa", det polemiserar ju samtidigt mot tanken på etniskt homogena nationalstater, vilket var en vägledande princip i Versailles 1919.
Så här skriver en historiebok för gymnasiet från 1959 om detta:
"En av de huvudprinciper, som tillämpades vid dessa fredsslut var nationalitetsprincipen. Med denna motiverades upprättandet av en rad nya stater samt justeringar av tidigare gränser, delvis efter folkomröstningar."
Nationalitetsprincipen definierades på annan plats i boken:
"...kan uttryckas med orden: en nation - en stat.
Med nation eller nationalitet menas en större grupp människor, som känner sig höra ihop på grund av geografiska förhållanden, blodsförvantskap, gemensamma sedvänjor och traditioner samt (och det är kanske det viktigaste nationsbandet) gemensamt språk." 1)
Expo skriver att kartan inte låter sig ritas om utan krig. Men ingen karta behöver ritas om för att Sverige skall bestå som ett land för svenskar.
Den förändring som nu sker är en ändrad etnisk sammansättning av Sveriges befolkning - en förändring, påhejad av inte minst Expo och dess meningsfränder. Det är en "omritning av kartan" med innebörden att Sverige inte längre förblir en stat i enlighet med nationalitetsprincipen.
Judar har funnits i Sverige under hela 1900-talet, och det har inte varit något problem. De har kunnat tala svenska som alla andra och deras barn har inte ägnat sig åt att sabotera skolundervisningen eller förnedra andra ungdomar.
För vare sig judarnas eller svenskarnas skull finns det någon anledning att nu "rita om kartan".
1) Versaillesfreden resulterade som bekant i ett nytt världskrig, men det berodde inte på nationalitetsprincipen och de nya staterna, utan snarare på att denna princip inte tillämpats konsekvent.