Anders Johansson i Ölandsbladet 2004:
Att socialdemokratin i dag präglar hela det svenska samhället är en sanning som få kan ifrågasätta. Det konstitutionella systemet saknar inslag av maktbalans, staten är en enhetsstat, utnämningsmakten ligger hos regeringen ensam. Det makthavande partiet har placerat sitt folk på alla viktiga poster i förvaltning och rättsväsende, i kulturinstitutioner och universitet. Meriter har i dag inte särskilt mycket värde. Viktigare är demonstrerad följsamhet och rätt kontaktnät.
Till allt detta skall läggas det psykologiska klimat och de normer som har skapats. En syn på människan som alltigenom god tycks prägla vår syn på skola, brottsbekämpning och psykvård. Det är inte sanningar som efterfrågas utan fastmer de politiskt korrekta åsikterna. En av få skribenter i de stora tidningarna som talat om vad alla vet är Ulf Nilson, som länge varit portförbjuden på Expressen men tagits till nåder. Den 24 oktober skriver han att mord, väpnade rån och interna uppgörelser med dödlig utgång numera är vardagsmat i Sverige. Sverige är inte som förr. De svenska gränserna har öppnats som dammluckor mot omvärlden. Trots att alla gallupundersökningar de senaste 25 åren visat att svenska folket inte vill ha det så fortsätter den svenska invandringspolitiken på samma sätt. I runda tal får också i år människor motsvarande en medelstor svensk stad permanent uppehållstillstånd, en stor del av dem äldre anhöriga. Detta får inte kritiseras.
I den moderata tidningen Barometern skrev den politiska redaktören Per Dahl för en tid sedan att vi ska vara tacksamma mot invandrarna som kommer hit och föder de barn svenska kvinnor inte föder. Detta är enligt min mening en cynism utan all like. De flesta svenskar har ändå fått lära sig att ta hand om sina barn ekonomiskt ochskaffar därför inte fler barn än de klarar av. Men Per Dahl menar uppenbarligen att invandrarkvinnor kan komma hit och föda barn med hjälp av bidragspengar. Cynismen är i själva verket dubbel därför att han dessutom ser dessa kvinnor som ett slags barnalstringsautomater i vår tjänst. En verkligt mansgrisig attityd med andra ord, dessutom kolonial och rasistisk, om än på ett politiskt korrekt sätt. När jag läser sådant undrar jag alltid om det finns någon psykologisk förklaring till vederbörandes uppfattning.
Till det allra vidrigaste som händer i vårt land i dag är nog de brott som åldringar och andra försvarslösa utsätts för vid inbrott och rån. Den svenska landsbygden är inte vad den varit. Exilsökande kosovoalbaner och exjugoslaver har till exempel gripits för de brutala morden på lantbrukarna Rolf Nilsson i Esbjörnamåla och Yngve Kristensson i Traryd. Därefter har Arne Salomonsson i Båraryd också fått sätta livet till. Detta händer sålunda i hjärtat av Småland och jag undrar hur alla gamla människor mår där de sitter i sina stugor?
De som talat sig varma för den svenska massinvandringen, som i storlek skiljer sig från alla andra länders (där man nästan aldrig ger permanenta uppehållstillstånd utan endast tillfälliga), bär enligt min mening en tung skuldbörda. Trots att sociologer och socialantropologer med sina kunskaper om stora och snabba folkblandningar varnat förutvecklingen har politiker och vänsterjournalister fortsatt att piska fram ett klimat som omöjliggjort kritik. I dag är kritikerna praktiskt taget slagna i bojor och försedda med munkavle. Efter min debattbok om invandringen har en rad människor ringt till mig, däribland några mycket kända rikspolitiker. Jag har vädjat till dem att föra upp invandringsfrågan i debattens centrum. Men naturligtvis har de fortsatt att tiga som muren, ängsliga som småpojkar vid sina revir, ängsliga för att ådra sig kritik av press och kolleger. Och väljarna struntar de förstås i.
Jag har frågat dessa politiker om de verkligen vet vad en flykting är, nämligen en person som är hotad till liv och lem och har ett skyddsbehov. Men uppfattningen att alla som kommer hit är flyktingar tycks vara cementerad bland de flesta. Men så förhåller det sig ju inte. Endast ungefär 3-4 procent av de asylsökande är verkliga flyktingar och ska självklart vara välkomna. Men alla de andra? I Bosnien, Kosovo, Somalia, Afghanistan och Latinamerika råder fred. Dessa länder och territorier står under FN-skydd och åtnjuter internationellt bistånd. Att i det läget bevilja permanenta uppehållstillstånd är orimligt , både mot svenskarna som belastas hårt och mot deras egna hemländer där de behövs i uppbyggnadsarbetet. Det kostar upp till hundra gånger mer att med bidrag försörja dessa människor i Sverige än med bistånd i deras egna länder. Tiden kommer att utvisa vilka invandrargrupper som blir svårast att integrera i samhället. Det som nyligen hände i Holland är en varningssignal och borde ge anledning till debatt. Men ett genombrott för en sådan tycks i dag längre bort än någonsin.
Jag anser att alla etablerade politiker sviker Sverige och svenskarna. Den svenska nationalstaten står under stark press och utmålas oftast som något negativt. Nationell lojalitet påstås uppstå som en rädsla för främlingar, som xenofobi. Den engelska filosofen Roger Scruton myntar i sin senaste bok The Need for Nations begreppet oikofobi, vilket innebär rädslan för det hemvanda. Oikofobi ger utslag i ett förkastande av arv och hem i ett ställningstagande för 'de' mot 'oss', d v s våra nationella sedvanor, kultur och institutioner. Inte minst moderaterna uppträder nu som oikofober, möjligen därför att de ser ett gyllene tillfälle att en gång för alla riva ner allt vad Välfärdssverige heter. De kommer att bli bönhörda över hövan. Men kanske räknar de ändå inte med att Sverige inom tio år kan vara en krutdurk med ytterst allvarliga etniska motsättningar och om 30 år en nation som genomsyras av muslimska värderingar. Det finns för dagen ingenting som tyder på att den här utvecklingen håller på att bromsas, tvärtom. "
