Ur tidningen Journalisten, den 3/6 99:
"En del av Stockholms journalistkår har blivit en elit. De umgås med varann, bor bättre och tjänar mer än folk i allmänhet. Förändrar det deras perspektiv på olika frågor?
Genomsnittlig årslön för dagstidningsjournalisterna i Stockholms län är i dag 319 000 kronor. Enligt SCB är medelarbetsinkomsten för Sveriges löntagare 163 000 kronor om året. Därmed tjänar den här gruppen Stockholmsjournalister nästan 100 procent mer än befolkningen som helhet.
- Om en del av journalistkåren fullständigt lättar från marknivån och lever ett liv som är näst intill identiskt med makten, då är det ett fullkomligt fundamentalt problem för journalistkåren, säger Janne Josefsson.
- Att vanligt folk numera nästan aldrig är med i medierna annat än i idiotiska tävlingar och förnedringsprogram, det tror jag har att göra med att journalistkåren lever ett annat liv än folk i gemen."
"Tidningen Journalisten har gjort en ovetenskaplig undersökning av var 177 slumpvis utvalda reportrar på Expressen och Dagens Nyheter är skrivna. Det visade sig att 67 procent bor i Stockholms innerstad. Övriga återfinns påfallande ofta i välmående områden som Bromma, Hägersten och på Lidingö."
Olof Lagercrantz, tidigare chefredaktör för Dagens Nyheter, har beskrivit hur journalisterna förr i tiden var illa sedda av makten och då stod nere i salen bland publiken. I dag, menar Lagercrantz, har journalisterna avancerat och befinner sig uppe på podiet bland de andra högheterna."
Anders Mildner i Aftonbladet den 3/12 -99:
"EN ENDA STOR FAMILJ
Vem granskar granskarna? brukar det frågas i olika debatter. Nyhetsjournalister granskas av kulturjournalister, men det motsatta förekommer inte.
Det tjatas ofta över Bonnier-koncernens inflytande. Men när kultursvängen ska granska sig själv blir det alltid en besvärande rundgång."
"Ett annat problem är vänskapskorruptionen inom kulturjournalistiken. Den svenska kulturvärlden är liten och extremt koncentrerad till storstäderna. Förr kunde det anses besvärande att banden var för täta mellan människor från samma klass, samma skolor och samma värld av stipendieväntjänster. Men nu kallas det "nätverk" och är något som varje person med social kompetens bör vårda ömt.
Påfallande många i kultureliten är antingen släkt eller gifta med varandra. Att de som står för den ledande opinionsbildningen i landet mycket väl skulle kunna samlas på en större släktmiddag upplevs märkligt nog inte som något som borde granskas.
Ett litet semesterpyssel rekommenderas: ta de fem största tidningarna i landet och rita ett släktträd mellan kulturskribenterna, övriga mediaföretag och förlagen. Bara för att man är paranoid behöver man ju inte ha fel, som Woody Allen en gång sa."
