Ur en norsk forskningsrapport, om rasismen i svenska förorter, den 31/5 -05:
"BLOND OCH ANNORLUNDA
En etnolog har följt en grupp svenska flickor i en förstad till Stockholm, där det att vara skandinav och blond är att skilja ut sig. Hur behandlar flickorna likhet, och hur tacklar de avvikelse, olikheter och utseende?"
Forskaren Maria Bäckman har gjort fältarbete i en skola från vilken motiverade elever och elever med svensk bakgrund och bra uppförande söker sig bort.
"Men vad sker när detta att vara vit tvärt emot är något avvikande, något som 'rasismieras'. Hur, var och när sker det i så fall, och hur förhåller sig de vita till att vara en minoritet?
Maria Bäckman beskriver en episod i klassrummet i förorten utanför Stockholm. Ett klassrum där de med svensk bakgrund är i minoritet. Undervisningen är slut och "Basim" går fram till tavlan. Där ritar han en tunisisk flagga och skriver Tunisien. Sedan går också "Tina" fram och ritar två flaggor: en svensk och en finsk. Vid sidan av skriver hon Sverige och Suomi. Hennes mamma är finska.
En av de andra flickorna, också hon med finsk mamma, rättar 'Tian'. Hon har ritat flaggan fel. Der är inte korset som skall vara vitt, utan fälten runtikring.
- 'Tina' visar att hon också har en etnisk bakgrund och en flagga att identifiera sig med. För trots ljus hud och blå ögon har hon rötter som sträcker sig utanför den svenska gränsen.
- Hennes teckning kan tolkas som att vi alla är flaggmänniskor, även om vi inte riktigt vet hur vår flagga ser ut. Man behöver inte ha den hängande över sängen som Basim har hemma hos sig.
Att vara svensk representerar nollpunkten
'Tina' är medveten om att ho också är finsk, och när 'Alex' skall hävda sig i kamratgänget är det hans tyska mamma han lyfter fram - inte sin svenska pappa. I förorten är det ingen status att vara svensk.
- Här sticker det svenska ut och gör en annorlunda. Så man kan invända att dessa svenska ungdomars status som annorlunda har ett element av tillfällighet över sig.
- I många andra sammanhang i det svenska samhället har de god nytta av att tillhöra majoriteten, säger Bäckman.
- Men en sådan inkludering gäller långt ifrån överallt, för etnicitet är inte det enda som skapar inkludering och exkludering. Klasstillhörighet har också stor betydelse.
Flickorna som Bäckman följt behöver inte resa längre än ut från sin förort och in till en av Stockholms bättre stråk för att uppleva att inkludering är en relativ sak.
Bäckman beskriver hur flickorna upplevde ett utvecklingsprogram mellan den egna klassen i förorten och en klass i en långt mer exklusiv del av Stockholm.
För de vita flickorna kunde detta ha blivit ett möte med något snarlikt, men det blev det inte. Det blev en resa som skapade hierarkier, identitet och olikheter.
- Där de bor upplever flickorna sig inte som arbetarklass eller underklass. De har det bra. De har en pappa som jobbar på Ericsson och är stolta över att bo i en fyrarums lägenhet.
- Och så befinna sig i en tillvaro där man oväntat tvingas till att definiera sig som annorlunda än tidigare, gör att stoltheten försvinner och ersättes av det som flickorna kallar 'värsta underlägsen', berättar Bäckman.
För i Stockholms bättre miljöer möter flickorna elever som har bankchefspappor och hus med två salonger, vinkällare och biljardrum. De möter ungdomar som inte vet vad en fyrarums lägenhet är.
- När flickorna beskriver detta verkar skillnaderna oöverstigliga. Själva brukar de inte begreppet klass, men det flickorna upplever är en omvänd klassresa.
- Det är en erfarenhet som gör hemmiljön än mer hemma än tidigare, än mer omtyckt och normal.
- Något som förstärks än mer av att kamrater med annan etnisk bakgrund blir i minoritet i skolan de besöker. De går från att vara kompisar till att vara invandrare, något som enligt flickorna annars inte finns i detta bättreställda område av Stockholm, fastslår Maria Bäckman.
Religion kan skapa likhet och skillnader
Flickorna anstränger sig för att skapa likhet mellan sig och kompisarna. Det kan t.ex. bestå i att de bär en halskedja med kors, i en klass där majoriteten är ortodoxt kristna och det är normalt att vara kristen.
- Det sekulära Sverige är ganska långt borta i ett klassrum där religion hela tiden kommenteras, diskuteras och tolkas, säger Bäckman.
- I ett sådant sammanhang blir religion något där likheter och skillnader konstrueras.
För religion är också något som skapar skillnader.
- Vanligtvis finner klasskamraterna rimliga förklaringar när andras handlingar eller inställningar avviker mycket från det de själva står för. Men på några områden går inte detta, konstaterar Bäckman.
Ett sådant område kan vara religion. Två andra områden, knutet till religionen, är sexualitet och kön. Här finns det som etnologen uppfattar som icke förhandlingsbara skillnader.
'Bodil' har varit på koranskolan tillsammans med några väninnor, och försöker att diskutera med dem om varför kvinnor och män måste sitta åtskiljda. Hon förklaringar som att det är OK eftersom flickorna annars distraherar pojkarna, dessutom slipper flickorna att tänka på hur de ser ut.
'Bodil' förstår inte varför pojkarna finner sig i att bli betraktade som 'hulkar', utan möjlighet att styra sina sexuella lustar. Och när hon försöker att diskutera det med dem, blir hon bemött med att 'det bara är så.'
Flera av de andra flickorna har upplevt liknande episoder.
- Flickornas tolkning av detta är att religionens krav och bestämmelser omvandlar deras kamrater till människor som inte själva bestämmer, eller formulerar en egen åsikt.
- I stället styrs de av tradition och religion. Vid sådana tillfällen blir kamraterna till könstyrda, sexualiserade män styrda av sina drifter. De blir undertryckande och orättfärdiga.
- Flickornas egen kompetens, komplexitet och mångfaldighet - deras strävan att skapa likhet, räcker plötsligt inte till. Och jag tror att det de upplever som mest upprörande inte är religionen i sig, utan det de ser som klasskamraternas bristande vilja till att vara självständiga oberoende individer, säger Bäckman.
Blond och mindrevärd?
- Flickorna positionerar sig i olika sammanhang som tonåringar, flickor, förortsbor och svenskar. Detta i vanligen inte något problem, och för det mesta handlar det om att etablera likhet hellre än skillnader, säger Maria Bäckman.
Men det finns också tillfällen där flickorna själva känner att de befinner sig utanför 'det normala'.
- Flera av flickorna nämner blondhet som något som gör dem speciella och könade, säger hon.
Att vara blond och flicka leder till ovälkommen uppmärksamhet och till sexualisering. Josefin som var blond, men nu har färgat håret brunt, upplever att det var hårfärgen som gjorde att hon uppfattades som 'lätt att få omkull.
- Flera av de andra flickorna har också färgat håret för att undgå negativ uppmärksamhet, berättar Bäckman, och fortsätter:
- Den sexualisering som flickorna berättar om handlar inte i första hand om att deras naturliga hårfärg avslöjar dem som svenska flickor, utan om att de med sitt ljusa hår blir flickor som är blonda. Feminin och blond är detsamma som dum, bimbo, pornoaktig och sexuellt lättillgänglig.
Att vara blond flicka innebär att bli tillskriven en identitet som är full av nedsättande fördomar om könshierarkier och kvinnlig sexualitet. Det innebär en plågsam synlighet; bilar som tutar, gubbar som stirrar och pojkar som kallar en hora."
|
|
