Ett debattinlägg hämtat från debattsajten Invandring hos Aftenposten. Debattråden heter Islamiseringsforskning och rasismstämpling. Vem som skrivit texten framgår inte klart:
"Vet egentligen norska politiker vad de håller på med, när de låter muslimska organisationer etablera sig i Norge? Denna fråga är adekvat, men jag för min del har inget enkelt svar. Jag kan dock säga att vår islamvänliga politiskt korrekta maktelit (och deras lydiga undersåtar) inte har många ursäkter för att vara ovetande. Jag vill peka på två förhållanden för att underbygga denna ståndpunkt.
För det första: Det används stora offentliga medel på samhällsforskning. Om några små smulor av dessa offentliga medel hade använts till kritisk och oberoende forskning om islam och islamiseringsprocesser i Norge och utlandet, skulle detta ha givit oss helt andra premisser för dagens invandringsdebatt än vad vi har i dag.
För det andra: Om det politiskt korrekta etablissemanget i Norge hade varit mer trofast mot Västs ideal om forskningsfrihet och yttrandefrihet kunde vi ha fått en mycket mer öppen, nyanserad, spänstig och konstruktiv invandringsdebatt i det offentliga samtalet..
Kritisk och oberoende forskning är helt nödvändig för att skaffa sig god kunskap och förståelse på ett fackområde. Med uttrycket 'kritisk och oberoende forskning' menar jag en forskning där forskare fritt kan formulera sina problemställningar och få tillgång till offentliga register som normalt inte är tillgängliga för allmänheten, utan några former av politisk censur och styrning från makthavarna. Forskningsfriheten måste respekteras och öppen debatt måste tolereras i det offentliga rummet. Inga grupperingar bör ha anledning att censurera kritiska problemställningar, fakta och konklusioner som inte ligger i linje med deras intressen. Sådana ideal bör gälla på varje område inom samhällsforskningen, också när det gäller islamiseringen. Dessvärre bedrivs det praktiskt talat inte kritisk forskning i Norge om hur islamiseringen inverkar på de icke-muslimska samhällsområdena. Det som finns av islamforskning (t ex av 'islamexperten' Kari Vogt) tycks vara styrd av den politiskt korrekta agendan för multikulturalisterna.
När detta är sagt måste det också sägas att det har utförts en del intressanta undersökningar om integreringsproblem bland invandrare. Dessa undersökningar har dokumenterat en relativt stor omfattning av sociala problem som t ex skolsvårigheter, arbetslöshet, kvinnoförtryck och kriminalitet. Man bör dock notera att det är 'invandrare' som omnämns i dessa undersökningar, inte 'muslimer'. Det kan verka som om samhällsforskarna undviker att ta upp problemställningar som handlar om hur islamsk religionsutövning inverkar på integreringen av muslimska invandrare. Instititutt för Samfunnsforsking (ISF) verkar dock ha några få projekt på gång, men beskrivningarna av dessa projekt är mycket undvikande. Välkända ord som 'muslimsk' eller 'islamsk' skrivs av Institutt för Samfunnsforskning om till 'icke-kristen religiositet' eller 'mångkulturell'. Muslimsk segregationism skrivs om till 'kollektiva identiteter baserade på religion', eller 'upprätthållande av kollektivets gränser'. Man kan väl förmoda att sådana förvanskade uttryckssätt i samhällsforskningen har att göra med att studier av sambandet mellan islam och integreringsproblem kan stämplas som rasism. Vi bör i detta sammanhang tänka på att man i väst har utfört omfattande studier om hur kristendomen inverkar på det övriga samhället. Det är ganska påfallande att islam inte är föremål för ett lika stort forskningsintresse.
Samhällsforskare som har publicerat artiklar och böcker med kritiska anmärkningar om norsk invandringspolitik döljer inte att de har blivit misstänkliggjorda. Detta framgår i en artikel i tidskriften Velferd nr 1/2002. Kritiska islamforskare skulle nog mötas med ännu starkare motstånd. Detta sker trots att införandet av muslimska traditioner i det norska samhället kan medföra de mest dramatiska förändringarna av den norska samhällstrukturen någonsin. I många andra sammanhang där det kan bli aktuellt att ändra på samhällsstrukturerna startas det omfattande offentliga utredningar och forskningsprojekt för att förebygga att förändringarna inte leder fel. Men detta sker inte när det gäller islamiseringen. Varför är det så?
EXTREM ANTIRASISM
Rasism - dvs lärosatser som rättfärdigar förtryck och/eller utrotning av folkgrupper - har förmodligen förekommit i alla världsdelar så länge mänskligheten har existerat. Även om rasism i ordets egentliga betydelse inte kännetecknar det moderna Europa, så måste vi medge att vår världsdel otvivelaktigt sliter med ett föga smickrande historiskt arv. Jag syftar här på t ex medeltidens judehat, det 1800- och 1900-talens kvasivetenskapliga teorier om människoraser och den europeiska vita rasens överlägsenhet, slavhandeln och nazismens sammelsurium av de mest destruktiva idéer som har förekommit i Europa. De flesta människor kommer nog därför att utgå från att anti-rasism, dvs motstånd mot idéer som rättfärdigar diskriminering och/eller utrotning av folkgrupper, är ett konstruktivt arbete - i alla fall om detta arbete drivs med sunt förnuft.
Men antirasismen i Norge har sedan tidigt på 80-talet rört sig i extremistisk riktning. Denna extremism kännetecknas av att den ser sig blind på forna tiders europeiska rasism och är därför inte i stånd att se att det är islam som i våra dager utgör det största hotet mot våra ideal om jämlikhet, fred och välfärd över hela världen. De mest iögonenfallande extremistiska antirasisterna finner man i den så kallade Blitzmiljön i Oslo. Dessa har visat att de inte väjer för att använda våld. Men extremismen inom Blitzmiljön är knappast något stort hot vad angår legitimeringen av islam i Norge. Jag törs hävda att det här i landet finns andra extremistiska varianter av antirasismen som är mycket farligare. De antirasistiska extremister som jag i här syftar på försöker ge intryck av att de är moderate och de låter oss inte utan vidare få veta vad som är deras egentliga mål.
Vi kan emellertid observera de metoder de använder: De förvränger fakta och förfalskar historien, ljuger och bedrar, moraliserar och skapar skuldkänslor, manipulerar med ord och fördummar språket. Detta är beteende är typiska för psykopater och vi kan därför gärna kalla dem psykopater. Jag dristar mig att hävda att Norges politiskt korrekta 'establishment»'(PK-etablissemanget) är starkt påverkat och infiltrerat av sådana extrema antirasister. PK-etablissemangets islamiseringskampanj består nämligen till stor del av psykologisk krigföring och kan lätt observeras som manipulering med ord, moralism samt ofarliggörande och normalisering av islam.
PK-etablissemanget, som helt tydligt är påverkat av de extrema antirasistiska miljöerna, har till stor del lyckats konstruera kollektiva tabun och förvränga verklighetsuppfattningar med hjälp av ett förvirrande och manipulerande språkbruk. Begrepp som t ex 'rasism', 'etnicitet', 'främlingsrädsla', och 'islamofobi' har flytande och oklart meningsinnehåll och kan därför användas för manipulerande agitation. Koranens lära är t ex en av de mest 'rasistiska' ideologierna i mänsklighetens historia, enligt PK-etablissemangets egen användning av ordet 'rasism'. Ändå används ordet 'rasism' som ammunition mot islamkritikerna som anklagas för att sprida hat mot muslimerna och deras 'fredliga' religion.
I NOU 2002:12, som jag har kommenterat tidigare, görs det försök att manipulera med begreppen 'etnicitet' och 'religion'. Utredningen framhåller att 'etnicitet' rör sig om subjektiv upplevelse av gemenskap, bl.a. när det gäller religion. Termen 'religion' är i denna utredning dock liktydigt med 'islam'. Utredningen hävdar nämligen att 'det i det typiska fallet är icke-protestantiska religioner som har skyddsbehov'. NOU 2002:12 använder med andra ord uttrycket 'icke-protestantiska religioner' (som inkluderar bl.a katolicism, judendom, hinduism och buddism) för att motivera att islam behöver skydd! Utredningen konkluderar implicit att protestanter diskriminerar icke-protestanter, eftersom majoritetsbefolkningen är protestanter. Mot detta kan man invända att varken katolicism, judendom, hinduism eller buddism har haft behov av speciellt skydd i nyare tid i Norge. Dessa trosriktningar kommer knappast att behöva skydd i framtiden heller, om inte islamterrorn tillåts sätta sin prägel på norskt samhällsliv.
PK-etablissemanget använder ofta uttryck som 'främlingsrädsla' och 'islamofobi' för att skälla ut och ge nedlåtande beskrivningar av meningsmotståndare i invandringspolitiken. Detta är en klar manipulation med begreppen 'rädsla' och 'fobi'. Rädsla är egentligen en helt naturlig reaktion i en hotande situation, och termen 'fobi' används som diagnosverktyg av kliniker för klassificera individuella och missanpassade skräckreaktioner - t ex 'klaustrofobi', 'social fobi' etc. Uttrycken 'främlingsrädsla' ('xenofobi') och islamskräck ('islamofobi') är förvrängda och manipulerande kvasi-kliniska termer, som kan förleda folk att tro att kritik av islam är ett problem som egentligen bara är missriktade sjukliga reaktioner på en önskvärd och god samhällsutveckling. Många människor i dagens samhälle reagerar med berättigad ilska och rädsla på grund av islamiseringen och alla de problem som denna medför. Ilskan och fruktan kan nog i en del fall överdrivas så att detta på ett orättvist sätt går ut över oskyldiga icke-västliga invandrare. De som uppvisar sådana överreaktioner bör man givetvis försöka möte med vänlighet, förståelse och god kommunikation.
Extrema antirasister utnyttjar dock sådana händelser till att ta till ett manipulerande, sjukdomsförklarande och fördömande ordbruk. Och då finns det liten plats för 'tolerans' och 'vilja till dialog' som de annars missionerar så starkt för. Genom sina fördömande attityder, kombinerat med sin moderata image, försöker de frånta människornas deras rätt att uttrycka sig fritt och att använda hela sitt emotionella register på ett öppet och ärligt sätt. Detta kan skapa onödiga konflikter och undergräva de demokratiska principer som vår moderna civilisation är byggd på. Jag vill hävda att rädsla inte bara är av ondo. Ur en anti-islamsk ståndpunkt kan fenomenet rädsla ha både positiva och negativa konsekvenser. Rädsla kan å ena sidan få oss att handla vaket och förebyggande inför islamiseringen och på detta sätt öka våra möjligheter att ta vara på det bästa i vår västerländska kulturtradition. Men å den andra sidan kan överdriven rädsla minska vår förmåga att tänka och handla rationellt och etiskt högvärdigt. Islam bör därför mötas med en viss rädsla - men inte med alltför stor rädsla. Men framför allt bör islam, såväl som extrem antirasism, mötas med förankring i sunda värden, genomtänkt etik, stark beslutsamhet och hög moral.
Med 'moral' menar jag något helt annat än 'moralism'. Moral är att ställa minst lika höga moraliska krav på sig själv som på andra. Goda moralnormer bygger dessutom på genomtänkt, rationell etik och balanserade värderingar. Moralisterna däremot ställer ensidiga moraliska krav på andra - detta utifrån obalanserade värderingar och bristande rationell etik. Moralisterna utnyttjar gärna andras personliga svagheter och skapar skuldkänslor genom att missbruka den 'samaritmoral' som har haft en lång tradition i vårt post-kristnasamhälle. Förvrängd samaritmoralism, som bl.a. Biskop Gunnar Stålsett gör sig till talesman för, utnyttjas ohämmat för att t ex motivera att Norge ska ge asylsökare från islamiserade länder skydd mot de krig och den fattigdom som finns där.
Samtidigt bortförklarar de islams totalitära och förtryckande ideologi med till synes avsikt att 'hjälpa' de som lider nöd. Ett annat exempel på moralism finner vi i debatten om arbetskraftsinvandring som vi har haft på senare tid. Det påstås att Norge kommer att sakna arbetskraft i framtiden. I denna debatt blandar moralisterna ihop de humanitära motiven inom flyktingpolitiken med de arbetskraftbehov som man tror kanske kan komma om 10-20 år inom vård- och omsorgssektorn. Detta är inkonsekvent och ologiskt. Rekrytering av utländsk arbetskraft bör genomföras på ett mycket mer försvarbart sätt än att internationella kriminella organisationer ska dumpa slumpvis utvalda flyktningar och välfärdssökare (som i många fall är analfabeter) över den norska gränsen. Om tio eller tjugo år kan det dessutom bli aktuellt att öka utflaggningen av vård- och omsorgsinstitutionerna till andra länder, i stället för att flytta arbetstagarna till Norge. Ett tredje exempel på PK-moralismen är avvisandet av förslaget att illegala invandrare som söker asyl i Norge bör kunna inkvarteras i mottagningar i den världsdel som de kommer ifrån, i väntan på behandling av asylansökan. Detta avvisande sker trots att man då skulle kunna fortsätta att iaktta förpliktelserna i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna Art. 14, samtidigt som man effektivt skulle motarbeta de internationella kriminella organisationer som cyniskt berikar sig på massdeportationer av muslimer från tredje världen till väst.
Ett fenomen som vi har kunnat observera sedan 80-talet är normalisering och ofarliggörande av islam. Islam har varit till skada för vanliga människors liv och hälsa, speciellt kvinnor. Trygghet och välfärd, både för muslimer och icke-muslimer, står också under stark press.
Den tvångsislamisering som vi har kunnat erfara här i landet består av ganska allvarliga repressalier från extrema antirasister mot islams motståndare i den infödda befolkningen. Antirasister kan hota folk till tystnad genom att starta hetskampanjer i medierna, pressa islamkritikerna från jobb och verksamhet och genom att polisanmäla dem med hänvisning till Strl 135 a (rasismparagrafen). Och inom de muslimska grupperna hotas muslimerna av bl a starka repressalier för avfall och förvärldsligande, framställda av muslimska maktmänniskor. Trots detta driver PK-etablissemanget fram ett omfattande ofarliggörande av islams terrorbaserade ideologi och det kan verka som om en del människor i Norge nappar på detta ofarliggörande. Det rapporteras då och då i medierna om extremt kvinnoförtryck samt ekonomiskt och moraliskt stöd till terrorism inom de muslimska grupperna. Men islams medverkan till dessa avskyvärda handlingar bortförklaras. PK-etablissemangets sövande mantran är 'detta är inte äkta islam' och 'islam är en fredlig religion'. De vill få oss att tro att islam inte hotar välfärd och frihet för många medborgare i Norge. De vill också få oss att tro att islam inte på längre sikt utgör ett hot mot rikets säkerhet, även om det finns ekonomiskt starka och aggressive muslimska regimer med hög befolkningstillväxt som driver fram islamiseringen av väst.
PK-folken ofarliggör islam genom att inbilla folk att tro att terror mot civila, helig krigföring och extremt kvinnoförtryck som t ex tvångsäktenskap, hedersmord och könsstympning 'bara' är uttryck för 'fundamentalism' och inte 'äkta islam'. De motiverar detta med att sådana fenomen inte enbart är muslimska fenomen och att det förekommer i alla kulturkretsar. PK-folket vill ha oss att tro att islam inte sprider kvinnoförakt, men det är lätt att påvisa att de muslimska samhällssystemen är patriarkat som grundas i koranens lära om mannens rangordning över kvinnan och männens rätt att använda våld mot kvinnor (jfr Bergs översättning av koranen kap. 4:38). Och yttrandefriheten, som är en helt nödvändig förutsättning för förtryckta gruppers frigörelse, är en inte del av den muslimska värdegrunden. Koranen är dessutom, enligt den själv, den allsmäktige Allahs sista uppenbarelser till mänskligheten och kan inte förändras. Därför är det först och främst i de islamiserade samhällena som det muslimska barbariet (extremt kvinnoförtryck, terror mot civila och heligt krig) består och kan vidareutvecklas. Den mest realistiska vägen till frigörelse för muslimska kvinnor och förebyggande av etniska konflikter är därför att muslimerna lämnar islam. Men norsk integrationspolitik bygger inte på denna princip. Den bygger däremot på förutsättningen att islam kan utvecklas och anpassas till modernitetens människosyn och vetenskap, och att islam är normal och helt ofarlig."
