Ur den norska tidningen Dagbladet, ett debattinlägg den 11/2 -04:
"REFLEXIONER KRING ETT RÅN
Han är 14 år och blir rånad med kniv av ett invandrargäng. Modern skriver om chocken, inte över rånet, utan över sin egen sons resignerade lugn. "
"MIN 14-ÅRIGE son har blivit rånad. Förra söndagen klockan 19.30 blev han och en vän stoppad precis utanför Majorstua T-banestation och frånstulen mobiltelefon och litet pengar. Rånarna var norska, av pakistanskt ursprung, och de höll en kniv mot tinningen på min sons vän under rånet.
Händelsen har skakat och chockat mig på flera plan. Först och främst är det en alldeles outhärdlig och skrämmande tanke att någon håller en kniv mot ditt barns huvud. Men kanske ännu mer oroväckande har det varit för mig att uppleva med vilket resignerat lugn som min son har hanterat denna upplevelse. Han har i mina ögon varit chockerande lite chockad, och det har slutat med att han mer eller mindre har tröstat mig i stället för omvänt. Det han säger är i klartext att detta att bli rånad på gatan av gäng pojkar med invandrarbakgrund är en så vanlig händelse för «norska» pojkar i tidiga tonåren att det har blivit något närmast vardagligt, något man måste räkna med händer om man bor i en stad. Därför har det utvecklats en uppsättning regler för hur dessa «norska» pojkar rör sig i stadsmiljön där denna erfarenhet har anammats; du måste försöka undvika att fysiskt möta grupper på fler än två pojkar med invandrarbakgrund, byta trottoar, eller bara springa så fort du kan, om du blir fångad så säg förlåt oavsett vad du blir anklagad för att ha gjort, protestera absolut inte mot något och ge ifrån dig vad du har, undvik ögonkontakt om möjligt.
HUR SKA JAG som en liberal och tolerant person och uppfostrare införliva min sons praktiska erfarenheter? Jag som i alla år har understrukit hur viktigt det är att möta alla människor oavsett kultur och hudfärg med samma öppna, icke-dömande sinne, och vara tolerant och absolut aldrig vara rasistisk!! Jag har inte minsta lust att släppa efter på något av detta, det är goda och viktiga kvaliteter jag vill ska prägla mina barn. Men jag blir ju fullständig isolerad, otillräcklig och irrelevant som uppfostrare om jag vägrar att ta in att den verklighet som barnen möter kräver överlevnadsstrategier som delvis är i direkt motstrid till de värden som jag har försökt inpränta i dem.
Min känsla av otillräcklighet ökade efter att ha pratat med mina två äldsta barn. De bekräftade min son rånoffrets verklighetsbeskrivning, och att också de hade tillämpat samma körregler vis-a-vis ansamlingar på mer än två pojkar med invandrarbakgrund under sin tonårstid. Det värsta var att de hade upplevt att det inte var någon särskild vits att ta upp dessa saker med mig, jag skulle säkert bara bagatellisera eller avvisa problemställningen med mina lätt slagordspräglade standardsvar om att det inte är skillnad mellan människor och att alla måste behandlas lika, för som alla i min generation vet; «mycket är olika, men det är utanpå.»
JAG KÄNNER MIG alltså rädd ovanpå dum, naiv och otillräcklig - jag har rätt och slätt kraschlandat i en obehaglig verklighet. Det är tydligen mycket som jag inte har insett och barnens värld är en helt annan än min.
Så vad gör jag? Jag skriver detta bland annat, även om jag om sanningen ska fram inte har särskild lust till det, risken för att bli missförstådd och tagen till intäkt för politiska positioner som jag annars känner ligger mig fjärran är finns där absolut. När jag ändå väljer att skriva är det för att jag anser att ett mer omfattande och djupgående offentligt samtal om dessa saker är helt nödvändigt, en samtal präglat av större mod och öppenhet och med fler deltagare än vad som hittills har varit vanligt. Om inte vi tar detta på ordentligt allvar nu kan problemet bli omöjligt att hantera om några år. Fortsätter vi utan att göra något annat än det vi gör i dag, riskerar vi att allt fler etniskt norska pojkar upplever dåliga erfarenheter av invandrarpojkar och att det lägger grunden för fördomar och rasism. Detta är inte minst blodigt orättvist mot de många «snälla» pojkar med invandrarbakgrund som upplever att bli stämplade på grund av sina omöjliga «bröder.»
POLITIKER, samhällsforskare, föräldrar och barnen själva, både de med «norsk» och de med invandrarbakgrund måste delta i detta samtal. Vi måste i högre grad än hittills orka ta till oss obehagliga sanningar, för att sedan gå mer målinriktat till väga för att lösa problemen.
Samhällsforskarna måste lägga fram relevanta analyser och data, politikerna måste se kritiskt på integrationsarbetet och inte minst mycket mer aktivt engagera skolan för att ta tag i och förebygga aggressivt och våldsamt beteende. Polis och rättsapparat måste tillföras tillräckliga resurser för att slå ned på och behandla denna typ av kriminalitet snabbt och effektivt.
Föräldrarna har hittills varit alltför litet synliga, var är till exempel de bekymrade och engagerade föräldrarna med invandrarbakgrund som ser hur skadlig denna situation kommer att bli för deras barn om ingenting sker?
Inte minst måste barnen själva få prata om det som de upplevt, och viktigast av allt måste de få en förståelse av att detta är ett problem som «de vuxna,» föräldrarna och samhället, tar på allvar och vill göra något åt.
Jag är rädd att det inte bara är jag som har förhållit mig naivt och otillräckligt till dessa problem, frågan är om inte detta också är en attityd som alltför länge har karakteriserat norsk integrationspolitik i vid mening. Detta måste vi göra något åt. "
|
|
