Antirasismen som myt

Några texter av Sigurd Skirbekk , översatta från norska till svenska av signaturen "Räknenissen" på Exilen:

Det handlar om avsnitt ur Sigurd Skirbekks bok "Ideologi, myte och tro ved slutten av et århundre. Sosiologisk kulturteori och funksjonsanalyse", utgiven i Oslo 1999)

I ett kapitel med rubriken "Antirasismen som myt" sätts först upp fem kännetecken för vad som ska betecknar myter i politik och kulturliv:

Myter refererar till kända berättelser som är menade att utsäga något viktigt om våra liv.

Myterna ger form till ett allmänt tema genom att förtäta det till en kamp mellan två krafter.

Myterna vill aktivera vårt engagemang genom att dramatisera dessa två krafter som uttryck för det goda och det onda. Det behöver inte vara lika vikt i framställningen av de två. Så länge den ena är entydigt bestämd som antingen god eller ond, är också den andra bestämd.

Myterna har en arketypisk eller upprepande karaktär. Det är upp till vakna väktare att påminna om deras närvaro i ständigt nya situationer och förklädningar.

Folk kan väckas till att känna igen det mytiska dramat i sin situation, genom bestämda koder eller symboler.

"Centralt i myterna, i motsats till i ideologierna, står berättelsen; inte en vilken som helst berättelse, utan en som binder samman de fem nämnda kännetecknen: Myter är avsedda att förmedla en berättelse som säger något viktigt om våra liv, som ger form till ett allmänt tema genom att förtäta det till en kamp mellan två krafter, som ser dessa två krafter som uttryck för det goda och det onda, utkämpat i en kamp som har en arketypisk karaktär och som därför ständigt måste vinnas på nytt, så att det blir en uppgift för mytens väktare att väcka människor till att känna igen dramat i sitt liv varje gång de står inför moraliska val i kritiska situationer.

Myter används i många sammanhang, och de som förmedlar myter är inte alltid klara över att de ofta är med om att konsolidera en konfliktförståelse, som många gånger kunde ha lösts eller i alla fall mildrats, genom en debatt där parterna hade respekt för varandras olika perspektiv.

Invandringsdebatten, så som den har drivits i offentliga medier under flera år, är ett exempel på en sådan debatt som egentligen inte har blivit en debatt, utan snarare ett slags ställningskrig där parterna försöker avslöja varandra genom att ta allt som motparten säger i värsta mening, snarare än att undersöka hållbarheten i olika argument. Att detta har varit möjligt hänger samman med vissa myter som - när dessa inte känns igen som myter - verkar som en blockering av normal demokratisk debatt.

Den eller de genomgripande berättelserna i invandringsdebatten handlar inte om människor som sätter sig över naturens gränser, med antropocentriska idéer om egna rättigheter, eller om människor som reser från överbefolkade områden och korsar civilisationsgränser utan att vilja anpassa sig. En omfattande genomgång av reportage och inlägg om invandringsproblematik i olika media indikerar att den bakomliggande berättelsen som det fortfarande spelas på handlar om händelser under andra världskriget.

 

Av och till utvidgas visserligen tidshorisonten till att också gälla européernas attityd till infödda i andra världsdelar under tidigare århundraden, utan att det gör framställningen mer balanserad. 'Den vite mannens börda' och speciellt slavhandeln med Afrika i tidigare århundraden dras ofta fram som ett argument för att betrakta invandringspolitiken som en moralisk botövning. Närmare studier av slaveriets utbredning gör det dock rimligast att beteckna många av dessa framställningar som mytiska. Historiker har räknat ut att européer har varit medskyldiga i en slavhandel med runt tio miljoner afrikaner till Amerika över en trehundraårsperiod. I jämförelse har en del beräknat att så mycket som fjorton miljoner afrikaner kan ha exporterats som slavar till den muslimska världen i en tidsrymd mellan det sjunde och det tjugonde århundradet. Oavsett riktigheten i siffrorna så är det svårt att se att berättelser om den historiska slavhandeln skulle ge muslimer från Orienten en speciell rätt att bosätta sig i Europa i våra dagar, i ett slags moralisk efterräkning från den tredje världen riktad mot den första.

Den mest använda berättelsen i invandringsdebatten, som är avsedd att utsäga något viktigt och väsentligt om våra moraliska förpliktelser, den handlar likväl om historiskt närmare händelser. Den handlar om andra världskriget, om kampen mot nazismen och inte minst om nazisternas förföljelse av judarna på en rasistisk grund.

Det finns många sätt att berätta historien om Kriget på, men det sätt som har störst mytisk relevans i samband med invandringen är den som får motstånd mot en liberal invandringspolitik att framstå som moraliskt förkastlig eftersom denna ståndpunkt påminner om attityder som många kämpade mot under kriget. Kriget ses då som en kamp mellan moraliskt onda och goda krafter, konkretiserat av nazismen och antinazismen. Aktörerna i den sistnämnda fronten kommer därmed att inkludera både röda armén och västallierade arméer såväl som olika deltagare i nationella motståndsrörelser.

Redan en sådan indelning kan antyda att vi här står inför något annat än en historisk analytisk framställning. Trots allt som kan sägas om sammansättningen av militärallianserna under kriget, kommer myten att förutsätta att den avgörande kampen stod mellan de som kämpade för demokrati, frigörelse och antirasism och de som var för diktatur, förtryck och rasism. Tar man i betraktande de beräkningar som talar för att Stalins politik förorsakade förlusten av fler civila liv än Hitlers politik ­ även när vi räknar antal offer i förhållande till de befolkningsmängder som de två diktatorerna behärskade år för år - så kan en sådan indelning av krigens parter verka nog så sökt, om fackhistoriska berättelser om krigets ogärningar som skulle läggas till grund .

Lika fullt kan det hävdas att alla allierade styrkor under andra världskriget kämpade mot en regim som drev systematisk judeutrotning på rasistisk grund, även om detta under kriget inte var det mest uttalade motivet för att delta i striderna. När de mellan fem och sex miljoner icke-stridande judar som omkom under kriget har fått en speciell betydelse i förhållande till de totalt mellan etthundrasextio och etthundrasjuttio miljonerna civila offren för olika politiska regimer i detta århundrade, utifrån R.J. Rummels beräkningar, så skulle detta kunna förklaras teoretiskt på flera sätt. Det kan på goda grunder hävdas att utrotandet av judarna var mer målstyrt och planmässigt organiserat, och därmed mer ondskefullt än det mesta av det andra mördandet som var mer indirekt. Det kan också hävdas att en del judar har varit ganska duktiga att använda samhällsforskning och mediekanaler till egenfokusering.

Här kommer det dock att argumenteras för en tredje tolkning, som kan kallas det mytiska behovet: Morden på judarna har fått en speciell betydelse för den stora berättelsen, eftersom dessa folkmord kan knytas direkt till rasistiska och nazistiska uppfattningar, och för att de därmed ger en konkret hållpunkt för att förena det inhumana, det icke-vetenskapliga och det politiskt auktoritära i en bild. Om detta kan framstå som urbilden av ondskan, samtidigt som det framstår som en motpol till nyliberala ideal, har flera nyliberala teman fått ett nästan ogenomträngligt försvar.

För att kunna bli en myt måste framställningen av judeutrotningen, som var verklig nog, få en bestämd form. Mytiskt uttolkad måste nazism och rasism ses som två sidor av samma sak. Ondskan, uttryckt genom judeutrotningen, måste ses som ett resultat av den politiska nationalsocialistiska ideologin och av en pseudovetenskaplig rasism. - Det kan ges många exempel som passar in i en sådan utläggning; och om denna utläggning bara var avsedd som en berättelse som skulle illustrera en moralisk poäng, fanns det inte mycket att invända mot den. Men i mytisk form utger berättelsen sig för att vara en allmängiltig avledning av en entydig historisk erfarenhet och då blir utläggningen mer problematisk.

Rasismen i europeisk historia har inte varit en tysk uppfinning, långt mindre en tysk nazistisk specialitet. Den har existerat i många länder utan att tidigare ha lett till någon Förintelse. Inte heller i Tyskland fick utrotningarna någon större omfattning förrän ett par år efter krigsutbrottet, och efter att det var klart att landsförvisning hade blivit omöjlig. Det kan vara riktigt att den europeiska rasismen under en period framstod som mer systematisk än på andra ställen och detta kan ha samband med sidor av västerländsk vetenskap. Men om forskningen bidrog till att skärpa de rasistiska fördomarna under en period, har västerländsk forskning bidragit till att relativisera och mildra samma fördomar under senare perioder. Rasistiska attityder mellan etniska grupper är i dag efter allt att döma genomgående mindre brutala i både Europa och Nord-Amerika än mellan flera etniska grupper i Afrika och Asien.

Historisk erfarenhet passar inte heller utan vidare in som belägg för en allmän koppling mellan rasism och ondska. Om vi vill mäta ondska utifrån benägenheten att vilja plåga andra människor kan misshandel av fångar av en annan ras vara ett mått på rasistisk ondska. Det är dock svårt att se att fångmisshandel skulle ha varierat systematiskt med grad av rasism hos fångvaktarna under andra världskriget. Mot bakgrund av vår kunskap om hur fångar i japansk och sovjetisk fångenskap behandlades under kriget, jämfört med behandlingen av till exempel östasiatiska fångar bland engelska och amerikanska fångvaktare med delvis utbredda rasistiska attityder, verkar inte kopplingen mellan rasism och misshandel särskilt konsekvent. Här passar nog Rummels förklaring av våld som ett utslag av makt utan motmakt åtskilligt bättre.

 

Om dessa berättelser bara förhöll sig till tidigare förhållanden skulle de ändå kunna försvaras långt. Men en mytisk berättelse ska också tjäna en aktuell konfliktförståelse genom att visa att det hela tiden är en bestämd frontbildning som upprepar sig. Det är av detta skäl som hänvisningarna till ett rasistiskt och nynazistiskt hot blir viktiga och problematiska. Tillgänglig forskning tyder på att det som skulle kunna kallas nynazism i vårt land är knutet till marginella grupperingar med minimalt inflytande på den folkliga skepsisen mot invandringen. Forskningen tyder också på att det är mycket annat än ideologi som håller ihop dessa grupper och att deras ideologi dessutom är nog så sammansatt av idéer som det annars är vanligt att tillägna både vänsterradikala och högerradikala traditioner, även om det är ett faktum att provocerande ledare behänger sin aktivitet med gamla nazisymboler.

Det finns goda skäl att tro att många i dessa gäng inte ser att de genom sin aktivitet indirekt stöder den antirasistiska front som de säger sig bekämpa. Men om gängen på så sätt kan vara naiva är det knappast förklaringen till att de stora medierna blåser upp skildringarna av deras aktivitet. Här presenteras gängen konsekvent som del av ett nynazistiskt hot som det övriga samhället är förpliktigat att slå ned på hårt. I denna hotbild används orden rasism, nazism och nationalism mycket om varandra.

Även om inte alla invandringsmotståndare utan vidare kan räknas som nazister och rasister, så kan de - med referens till myten - ändå hängas ut som oansvariga individer som bidrar till utbredning av attityder som i sina konsekvenser leder till etnisk rensning och i värsta fall till en ny Förintelse. Om folk inte förstår detta på egen hand blir det en uppgift för liberala talesmän att berätta vad främlingsrädsla leder till. Därmed blir det meningsfullt för TV att låta skildringar av lokala stridigheter mellan invandrare och infödda följas upp av filmer och reportage om nazistiska koncentrationsläger. Frontlinjerna under kriget och frontlinjerna i dag förutsätts vara desamma.

Men, ofta visar det sig att olika parter i den offentliga invandringsdebatten snabbt blir eniga om att nazismen var illa, utan att detta leder till att de blir eniga om invandringspolitiken. Tvärtom kan de upprepade referenserna till nazismen bidra till att förstärka motsättningarna, eftersom parterna har olika syn på vem i dagens debatt som har flest likhetsdrag med nazisterna. Det kan utan tvivel hävdas att en del invandringsmotståndare verkar skrämmande, kanske de också har kalla och auktoritära personlighetsdrag. En del kan till och med visa tendenser till en våldsam nationalism, med åsikter som kan slå över i diskriminering på etnisk grund. Likafullt kan det också hävdas att många invandringsliberaler och antirasister visar våldsamma och antidemokratiska drag, att de delvis leds av människor utan djupare nationella känslor och att flera av dem är politiska opportunister som kryper för inkräktarna och driver åsiktscensur mot goda norrmän. I ett sådant perspektiv blir det invandringsliberalerna som mest liknar bilden av den idealtypiska nazisten. - Mytens funktion är bland annat att hjälpa uttolkarna att styra utanför en diskussion av svåra perspektivval. En berättelse baserad på en moralisk tudelning ser till att bara en utläggning blir den rätta.

Det relativa i den dominerande myten kan bli tydligare om den sätts upp mot en anti-myt. I stället för att tudela fronterna under andra världskriget som en ideologisk strid mellan nazister och antinazister skulle den grundläggande motsättningen kunna betraktas som en strid mellan folk som ville försvara sina fädernesländer på en nationalistisk grund, och människor som var villiga att lägga länderna under en imperialistisk överhöghet. Förlorarna i dessa krig var de som inte hade förstått styrkan och nödvändigheten av en nationell politik. Judarna och zigenarna fick dessvärre lida för att de inte hade utvecklat en nation och en armé att försvara sig med. Tyskarna led nederlag för att de satsade på en övernationell nyordning utan att den gången att brytt sig om den nödvändiga nationella och civilisatoriska legitimeringen av en sådan ordning. En senare tragedi, som delvis bottnade i en liknande brist på politisk realism i förhållande till nationalism, kan vi finna bakom de misslyckade försöken att skapa statsgränser på en administrativ snarare än på en nationell grund i det forna Jugoslavien.

 

För att undvika missförstånd kan det finnas skäl att understryka följande: När vi här kallar en framställning för mytisk, är det inte för att påstå att det grundtema som myten refererar till inte har ägt rum, utan för att peka på hur myten låser in en mångtydig verklighet i en bestämd tolkning. När det här sägs att berättelserna om judeförföljelserna ingår i en samtida myt ligger det i detta ingen bagatellisering av den historiska förföljelsen av judarna. Försök från så kallade revisionister att betvivla reliabiliteten eller hållbarheten av utrotningsförsöken får i detta sammanhang debatten att spåra ur. Det är validiteten eller användbarheten av berättelsen om judeförföljelserna under kriget som det här ställs frågetecken kring. Det vill säga relevansen av vissa historiska händelser för att finna svar på samtida utmaningar knutna till bland annat överbefolkning och till förhållande mellan olika civilisationer.

Utbredandet av vissa mytiska uttolkningar av andra världskriget tyder på att vi här står inför utläggningar som appellerar till långt fler än de som har ett personligt förhållande till detta krig. Kopplingen mellan Förintelsen och fascism, och mellan fascism och genetiska förklaringar till sociala skillnader har blivit en viktig referens för talesmän i politik och media, i kulturliv och forskning. Skälen till detta kan vara flera. En näraliggande förklaring är att dessa kopplingar bidrar till att begränsa den offentliga debatten om sociala skillnader till samhällsbestämda förhållanden och därmed till förhållanden som kan tänkas kunna upphävas med acceptabla medel.

En myt kan ofta vara nyttig som en varnande berättelse men utan ett analytiskt korrektiv kan den lätt leda på avvägar. Om en myt blir den allt dominerande kan detta skenbart verka som en kulturell integration. Men detta kan bli en form av integration som kommer i motsättning till förutsättningar för dialog och för utvecklandet av insikt som skulle ha varit viktig för en mer helhetlig samhällsförståelse.

En ensidig fokusering på folkmorden i vårt århundrade som förorsakade av regimer med högerextrema ideologier och myter har länge täppt till insikt i de folkmord som har begåtts av regimer legitimerade av vänsterradikala ideologier och myter. Ett uppställande av både högerradikal och vänsterradikal mytologi som farlig skulle i nästa omgång kunna legitimera liberala regimer. Men det är först när myterna konfronteras med analytisk kritik som det blir möjligt att utveckla insikten att all maktlegitimering som inte tillåter kritik är farlig och att detta också gäller myter som legitimerar nyliberal maktutveckling."