I den norska tidningen Dagbladet skrev Zorica Mitic, som är anestesiläkare på Rikshospitalet, den 15/3 -03 ett svar till Dagbladets Sissel B Osvold för hennes raljerande i invandrardebatten om "att allt går bra till slut":
"Jag har många gånger glatt mig över Sissel Benneche Osvolds penna. Hennes artikel på ledarsidan i Dagbladet för en tid sedan stimulerar mig till litet lateralt tänkande omkring hennes huvudpåstående 'Invandringens historia visar att det går bra till slut'. För det går ju alltid bra till slut. Frågan är bara, för vem?
Det har gått särdeles bra för USA och Kanada efter att blekansiktena invandrade, men jag tvivlar på att indianerna i reservaten delar denna uppfattning. Indianerna som stammar från Aztekriket eller Inkariket i Syd-Amerika är väl också oeniga. Likaledes zuluerna i Sydafrika, aboriginerna i Australien och maorierna i New Zealand. Det är betecknande att vi i Europa inte kallar denna enorma folkförflyttning till 'andra världsdelar' under kolonialtiden som invandring, utan som utvandring från de då överbefolkade Europa.
Europa var utsatt för detsamma tidigare i historien. Då kallades det inte heller invandring utan folkvandring. Men det gick ju bra till slut, eftersom historien om denna invandring skrevs av invandrarna själva. Den ursprungliga europeiska befolkningen dog antingen ut, assimilerades i invandringsvågen eller fördrevs till utkanterna. Kelter och basker kan nämnas som exempel på det sistnämnda.
Jag är själv invandrare och hamnar antagligen i den grupp som Sissel B Osvold kallar expertinvandring. Norge saknar en del specialister, och jag fick arbete för att fylla ett av hålen, så att den norska befolkningen kunde få nödvändig service. Men kan detta egentligen kallas invandring? Jag arbetade i Kristiansund, en stad som av expertinvandrare utvecklades till den största staden i Möre och Romsdal på 1800-talet. Konsul Knudzon var den gången Norges rikaste man och lånade till och med norska staten pengar. Dessa invandrare från Nederländerna, Skottland och Tyskland bestod av få experter som utvecklade näringsliv och skaffade arbetstillfällen till stora delar av befolkningen på Nordmöre. De reste tillbaka till hemlandet som pensionärer eller assimilerade sig i den norska befolkningen. De enda spår vi ser i dag är alla gatunamn som bär deras namn. Röros och Kongsberg är liknande exempel.
Detsamma skedde med karriärinvandringen under dansktiden och arbetskraftsinvandringen genom tiderna. Sådant går för sig. Sissel B Osvold pekar på invandringen av svenskar på 1800-talet. Norge var då i union med Sverige i nästan 100 år. Före den tiden var det kungariket ihop med Danmark i över 400 år. Att det flöt runt en del svenskar, danskar och för den delen norrmän, i denna skandinaviska 'gemensamma marknad' kan väl knappast kallas invandring. Dessa invandrare hade samma religion, etniska tillhörighet och nästan samma vanor, historia och språk. Att det gick bra till slut borde man knappast förundra sig över.
Det som dock är ägnat att inge förundran är att Sissel B Osvold använder detta som bevis på att allt går bra till slut. Dagens invandringssituation har andra historiska paralleller än de som hon använder. Det som nu äger rum är en folkvandring från överbefolkade fattiga länder till Skandinavien och Europa. Födelseöverskottet och befolkningspressen har blivit så stora, speciellt i muslimska länder, att vi upplever en folkvandring som vi bara har sett en liten början på.
Kosovo kan tjäna som en bättre parallell till det som är dagens realitet. Där har befolkningsmajoriteten varierat mellan serber och albaner genom tiderna och med stående konflikter. Religion, kultur, etnisk tillhörighet och vanor har varit olika och resultaten har inte varit den 'färgstarka gemenskap' som norska naivister tror är det naturliga.
Under andra världskriget förlorade 10,8 av den serbiska befolkningen livet, antagligen den största åderlåtning som något europeiskt folk hade. Tito öppnade Kosovo efter kriget för 350 - 400 000 albaner. Med ett födelseöverskott i linje med många muslimska länder blev befolkningen övervägande albansk.
I dag finns det bara sex procent serber (EU,s UNMIK från oktober 2002) och de lever i några enklaver med internationell beskydd. Resten är flyktingar i Serbien och Montenegro.
Mitt ärende är att visa på att när etnisk, kulturell och religiös invandring blir en maktfaktor i det samhälle som tar mot invandringen - så blir den färgstarka gemenskapen konflikter om makt, och samhället en instabil krutdurk.
Huvudfrågan rör sig därför inte om främlingsrädsla och rasism, utan om hur stor invandring ett samhälle kan tåla innan det förlorar stabilitet och kontroll. 4,5 miljoner norrmän är inte så väldigt många. Hur stor invandring tål detta samhälle innan livet i Norge blir mycket annorlunda än det som norrmän är vana vid?
Det är trist att all debatt om detta kvävs av beskyllningar om främlingshat och rasism. Men, som Sissel B Osvold säger; 'Det går bra till slut' Ja, det gör det alltid, men för vem och vad måste samhället igenom innan det reder upp sig? Kanske tycker många norrmän att deras levnadssätt, kultur, religion, rättsväsen och vanor inte är något att ta vara på?
Ett lite tankeexperiment till slut: Om Norge tog emot bara en enda procent av födelseöverskottet i världen, ett enda år, tillsammans med barnens familj, skulle norrmän samma år bli i klar minoritet i sitt eget land. Att prata om anständighet i invandrarpolitiken i en värld, där det vartenda år dör barn av svält och sjukdom motsvarande det mångdubbla av hela Norges totalbefolkning, är litet meningslöst.
Att det går bra till slut, har jag liten tilltro till efter mina erfarenheter från Balkan."