Katja* har varit gymnasielärare sedan början av 60-talet.
Nu har hon - som många kollegor - gett upp. Hon känner inte att
hon passar in i den nya skolan. Blågula Frågor har, genom Jan
Milld, fått en intervju.
Under hela sitt yrkesverksamma liv har Katja
arbetat som lärare, och det var roligt. Mest har hon arbetat på
gymnasiet, men också på högstadiet och med obs-klasser. Hennes
ämnen har varit religionskunskap och historia.
Sina första lärarerfarenheter fick
Katja 1962. Hon har alltså tre decenniers erfarenhet av yrket. Hon kan
jämföra skolan då och nu. Hur har det förändrats?
Hon menar att lärarna förr var mer
solidariska med varandra. Det fanns en större hjälpsamhet och man
höll ihop på ett annat sätt:
- Då utgjorde vi lärare
verkligen ett kollektiv. Vi hade samma löner och vi fattade beslut genom
omröstning. Kollegan var inget hot mot en själv.
Situationen är annorlunda idag, menar
Katja, genom det individuella lönesystemet där varje lärare
har egna löneförhandlingar med sin chef. Det skapar en konkurrenssituation.
För att lyckas få en hög lön
gäller det också att vara sådan att eleverna inte klagar
på en. Som lärare tvingas man "ligga lågt":
- Man får inte
ha för stora intellektuella krav, inte ge för svåra skrivningar,
måste sätta bra betyg. En snällism breder ut sig.
- Lärare som inte spelar
med i det här spelet, utan tror att man kan vara som vi gymnasielärare
var förr, råkar illa ut på olika sätt. Omfattar man
inte de snällistiska principerna blir man lätt betraktad som en
udda typ.
- Många vill inte tala
så mycket om det, för det är en skam förknippat med att
"inte lyckas", att inte bli omtyckt av chefen, att bli klagad på
av eleverna.
Förr fanns också en chef som höll
"sina lärare" om ryggen.
- Idag är rektorer inte
närvarande som då. De är på kurser och de är möjligt.
Det kan gå en vecka utan att det finns en rektor tillgänglig i
skolan.
Katja är mycket kritisk mot standarden på dagens skolundervisning,
som i stor utsträckning lämnar åt eleverna att söka information
på internet. Det har, menar hon, skett en förväxling mellan
kunskap och information:
- Man tror, att när man
går ut på nätet så skaffar man sig kunskaper.
Det gör man inte. Man skaffar sig information, vilket är
något helt annat. Man måste t ex ha kunskap för att kunna
tolka information.
Dagens "undervisning" ger alltså
inte mycket av förståelse. Katja hävdar att det behövs
mer av "upplysta lärare i katedern", som kan fungera som "bollplank"
för eleverna. Intellektuellt bollande blir det inte mycket av idag, redan
därför att det är så oroligt och stökigt i klassrummen.
- Den skolinteriör som
har framkommit genom t ex vissa TV-program visar ju att närvaro på
lektionerna i praktiken är frivillig. Om man alls kommer så kommer
man när man vill, man har kepsar på, tuggar tugggumi, använder
mobiltelefon osv. Är det en karikatyr, eller är det undantag?
- Det här med närvaro
försöker man ändå komma åt genom indragna studiebidrag,
men kon-trollen är bristfällig. Det är stora klasser och skolor.
En kurator håller i det här, men hon har stor arbetsbelastning,
så det fallerar ofta. Det är ganska ofarligt att vara borta från
lektionerna.
Ett annat problem är bristen på
enhetliga normer i skolan:
-Tyvärr har inte alla
lärare samma uppfattning om t ex kepsar. Många tycker att det är
en rättighet att ha kepsen på sig. Men om Putte får ha den
på sig så förstår han inte, när han går
ut och söker jobb, att han ska ta den av sig.
Katja tycker att man ska hjälpa barnen
att uppföra sig på ett sådant sätt att vuxenvärlden
självklart ska acceptera dem.
- Det är väl det
första man behöver lära sig, att kunna passa tider och disciplinera
sig!
-Javisst. Men alla idéer
om sådant har fallit. Utom på vissa friskolor, där man arbetar
hårt med att lära ut gott uppförande. Under vinter-halvåret
ska man t ex ha inneskor i skolan.
- Det är klart att barn
som har gått i sådana skolor har lättare att smälta
in i krävande vuxenmiljöer.
Ett faktum är att många ungdomar
i åldersgruppen 20-25 år numera inte är anställningsbara.
Åtminstone pekar siffror för Stockholmsregionen på detta.
- Så frågan är
vad som ligger i barnens intresse. Den här snällismen är väl
i själva verket en långsiktig elakhet?
- Det tycker jag. Barn och
ungdomar testar ju gränser. Vet man var gränserna går känner
man sig betydligt tryggare.
Men det handlar inte bara om tillvaron under
lektionerna utan också om korridorlivet i skolan. Detta är mycket
hårdare än förr, med rutinmässig användning av kända
könsord, våld och skrän.
- Jag har träffat på
flickor som är rädda för att gå ensamma i korridorer,
där det inte finns folk! Man är rädd för att bli överfallen.
- Det förekommer också
knarkförsäljning inne i skolorna, åtminstone i en skola som
jag känner till.
- Då är vi inne
på vilka som närvarar i skolbyggnaden. Det är inte självklart
att det begränsar sig till dem som har där att göra?
- Nej, det problemet har många
skolor idag, att de får besök av utomstående. Jag har varit
med om att man har haft både hundar och basebollträn med sig...
I många andra länder förekommer
skoluniformer. Hur ser Katja på det? Skulle det inte kunna vara ett
instrument att lugna ned situationen?
- Skoluniformer borde vara
obligatoriskt i svenska skolor. Då kan eleverna slippa stressen att
leva upp till någon särskild klädsel, vilket är ett måste
i dagens ungdomskultur. Dessutom framgår det då tydligt om någon
obehörig vistas i skolan.
Kontakten med föräldrarna är sämre nu
än tidigare,:
- Hem och Skola finns inte
idag, och när har vi har föräldramöten kommer mest de
välfungerande elevernas föräldrar. De andra kommer inte.
Barnen är alltför mycket utlämnade
åt sig själva idag, åt sina gäng och kompisarna, anser
Katja:
- Förr umgicks människor
över åldersgränserna. Idag är livet segregerat. Förr
överfördes sociala normer på ett naturligt sätt, därför
att man träffade varandra. Det vare självklart att man skulle äta
middag tillsammans - ett givet tillfälle att också diskutera dagens
händelser.
Ålderssegregeringen, är exempel
på en förändring i samhället, som påverkar skolan.
Därutöver har vi en annan social förändring, som påverkar,
nämligen invandringen.
Detta leder över till den historia
som närmast gjorde att Katja glidit bort från lärarjobbet:
- För två år
sedan fick jag en årskurs 1 att vara klassföreståndare för
och samtidigt under-visa i både svenska och historia. Det var 29 elever
i klassen, 22 hade invandrarbakgrund.
Katja märkte direkt att många av
eleverna hade dåliga kunskaper i svenska. Hur skulle de kunna följa
undervisningen?
- Det blev omedelbart problem.
En av invandrarpojkarna, en mycket begåvad pojke, ville sluta. Han sökte
till Östra Real för han ville komma i en klass där man kunde
få bra svenskundervisning. Flera andra försvann, därför
att de förstod att här var det en omöjlig inlärningssituation.
Det blev besvärligt i klassen, även
ur ren ordningssynpunkt.
- När jag väl hade
fått tyst på klassen inträffade detta att det brukade knacka
på dörren...
En av pojkarna i klassen - låt oss kalla
honom Kemal - fick besök av en kompis på lektionstid, som ville
prata med Kemal. Katja förklarade att han skulle gå sin väg,
att han inte fick komma och störa lektionerna på detta sätt.
Han vägrade dock att lyssna, istället blev hans besök ständigt
återkommande.
Katja bedömde det nu nödvändigt
att göra en tydlig markering, eftersom klassen höll på att
bli omöjlig att hantera. Så hon tog till resolutare metoder. Varje
gång kompisen kom avbröt hon lektionen och körde ut klassen.
Därigenom vändes klassen mot Kemal och hans kompis.
- Vid ett tillfälle sökte
den här besökaren upp mig, för att prata med mig. Han sade
att han hade visst rätt att besöka sin kompis, talade om vad han
hette och att han gick i skolan.
Det här gjorde Kemal irriterad, för
det var klassen som tvingat besökaren till detta samtal med Katja. En
dag lämnade han kvar en lapp på sin bänk, med texten "JAG
VET NOG VART DU BOR".
- Jag blev oroad över
det här och lämnade lappen till polisen. Det tog tre veckor innan
skolan gjorde någon polisanmälan.
Ett halvår tidigare hade Katjas man
avlidit. Hennes barn blev oroliga för henne och tydligen inte utan anledning.
I samma hus och samma farstu som Katja bodde,
bodde hennes son. Det var olika dörrar, men det framgick inte bakom vilken
dörr Katja bodde, då de hade samma efternamn. Två veckor
efter det att hotet kommit inträffade nämligen ett inbrott hos Katjas
son.
- Man hade inte stulit något, trots
att där fanns saker man normalt hade kunnat vilja lägga beslag på.
Därtemot hade den vackra, gamla ytterdörren smulats sönder.
Polisen bedömde att det var en styrkedemonstration och inget vanligt
inbrott.
Katja hade aldrig tidigare varit hotad. Inte
heller hade det tidigare varit inbrott i hennes hus. Sambandet kan synas uppenbart,
men det var inget som kunde bevisas.
Det här gjorde Katja nedbruten och rädd.
Hon vägrade att mer gå in i denna klass, men hon kände inte
att hon hade något stöd av skolledningen. När nästa termin
började fick hon besked av rektorn, att ville hon inte ha klassen fick
hon gå ned i tjänst.
- Jag skulle alltså
själv betala för detta! Då sjönk jag riktigt ned i skorna.
Efter ett långt lärarliv, med stort engagemang för elever
som behövde mig, så skulle jag bli utlämnad av skolledningen
på det här sättet.
Katja tvingades erfara hur begreppet "mina
lärare" var ett förlegat förhållningssätt.
Räddningen blev företagshälsovården,
som sjukskrev henne.
Katja är fortfarande sjukskriven och
framtiden är oviss.
Till bilden av Katja hör att hon själv
är ortodox kristen och tillhör en liten invandrarkyrka som har täta
kontakter med folk från andra länder. Dessutom har hon varit involverad
i inter-nationellt solidaritetsarbete. Detta kan vara på sin plats att
nämna, med tanke på att bakgrunden till den konflikt som tvingade
henne bort från läraryrket.
En skola för alla, för både
arbetares barn och välbeställdas barn. Det var redan från
början en ambitiös målsättning. Till detta har sedan
kommit invand-ringen. Hade det förutsättningar att fungera?
- Man har ju inte diskuterat
i Sverige hur de många invandrarbarnen påverkar gymnasieskolan
och de svårigheter som finns. Man har lämnat de problemen till
lärarna, och de har ofta inga medel att påverka de många
och stora problem som en "gymnasieskola för alla" uppvisar
idag.
- Alltför många
saknar motivation. Läsa svensk historia? Varför då?
Nivån på historieundervisningen
har blivit därefter. Katja hade en årskurs 1 där ingen av
eleverna hade hört namnet Goebbels.
- Man måste också
kunna så mycket svenska att man klarar att läsa en normal litteraturhistoria
eller historiebok. Och det tycker jag är viktigt att framhålla
- det finns inga läromedel på den nivå, där många
invandrarelever språkligt befinner sig.
Till detta kommer den allmänna förändringen
av lärarrollen. Den har inte längre någon prestige, rymmer
inte samma auktoritet som förr. Nu ska lärare och elever helst vara
på samma nivå, men det är en frihet som inte många
elever kan hantera.
Författarinnan Christina Claesson hade
1999 ett uppmärksammat inlägg i Sydsvenskan, "Lägg
ned skolan!" Där beskrev hon en vardag där man som lärare
måste inleda lektionen med att gå runt med en papperskorg där
eleverna fick spotta ut sina tuggummin och hur lektionstiden krympte innan
man fått så lugnt i klassen att någonting påminnande
om undervisning kunde bedrivas.
Det här känner Katja igen, och hennes
slutsats är densamma: de stora summor som satsas på skolan idag
är till stor del bortkastade. Den skola vi nu fått kan, tycker
hon, lika gärna stängas.
