Varför satsar Sverige ett antal miljarder kronor varje år på ett militärt försvar? Vad är det som ska försvaras?

Den frågan inställer sig efter TV-programmet "Reportrarna" i augusti, om den år 1990 antagna minerallagen.

Antag att Kuwait hade bjudit ut sina oljefyndigheter, till utländska företag som för en symbolisk summa ville muta in mark i landet. Antag att det företag som fixade utvinningen fick ta oljan och behålla hela vinsten.

I princip är detta just vad som nu sker i vårt land, som en konsekvens av den nya minerallagen. Sverige säljs inte ut - Sverige skänks bort!

Den nya minerallagen antogs av riksdagen i december 1990 och trädde i kraft i juli 1992. Innebörden av denna är att utländska företag - för 15 kr/ha - kan muta in markområden i Sverige för brytning av mineraler.

Markägaren är i sammanhanget rättslös. Han/hon anses inte ha någon äganderätt till mineralfyndigheter på sin mark mark,och kan inte stoppa utvinning om den inte anses strida mot miljöintressen. Markägaren får viss ekonomisk ersättning, men har ingen rätt till andel i vinsten från fyndigheterna.

Staten hade tidigare en vinstandel på 50%, men denna kronoandel är nu borttagen.

Inmutning sker efter ansökan hos myndigheten "Bergsstaten" i Luleå, som under 1997 fick in 350 ansökningar. Behandlas dessa ansökningar "generöst" eller restriktivt?

Den ansvarige handläggaren, bergmästare Jan Olof Hedström, intervjuades i TV-programmet. Han ser positivt på den nya lagen: Sverige har med den fått "en modern lagstiftning", som vi "tryggt kan lita på" och som "fungerar mycket väl".

Hedström finner det också "viktigt" att Sverige informerar utländska företag om möjligheterna att bryta malm i Sverige.

Just detta är vad myndigheten SGU - Sveriges Geologiska Undersökningar - har gjort. I en annons i en tidning i Australien fram-håller man att "Sverige är oexploaterat" och marken här är gratis. De potentiella kunderna manas "skynda hit", "vänta inte".

Den "service" som SGU till-handahåller omfattar även information om fyndigheter i Sverige, vad som finns var. Dels genom att datormaterial, dels genom mineralprover. "Ett enormt material", enligt Anna Åberg på SGU i Malå.

SGU finansieras med skattemedel, dess verksamhet kostar varje år över 200 miljoner kronor. Därtill finns en annan myndighet, "Invest in Sweden" som kostar svenska skattebetalare 37 miljoner kronor om året. Dess uppgift är just att "marknadsföra" Sverige och locka hit investerare.

• Vad man kan locka med är för det första att Sverige faktiskt har stora mineraltillgångar - vad gäller guld har vi större fyndig-heter än något annat land i Europa - och dessa tillgångar är "underexploaterade".

• För det andra tillhandahåller Sverige alltså god information om dessa tillgångar.

• För det tredje har Sverige en bra infrastruktur för företag som vill verka här.

• Dessutom finns olika bidrag - lokaliseringsbidrag, utbildnings-bidrag, företagsbidrag - som före-tagen kan få del av.

Samtidigt som företagsskatten i Sverige är lägre än i de flesta andra länder med mineral-tillgångar.

Företrädare för utländska företag på visningsturnéer som uttalade sig i programmet var överväld-igade. Inget annat land kunde erbjuda något liknande. Sverige var "nummer 1".

Men vad får vårt samhälle igen, i form av skatteintäkter och arbetstillfällen? Är det mer än vad det kostar oss, för att hålla igång SGU, "Invest in Sweden", osv? "Reportrarna" ställde frågan till näringsminister Anders Sundström. Det visade sig, att det ansåg han sig inte kunna påstå.

DÅ FRÅGAR MAN SIG: hur kunde riksdagen stifta en sådan minerallag? Varför skänker man bort Sveriges mineraler till utländska företag? Varför betalar man för att få skänka bort dem? Varför går man aktivt ut i annonser för att finna intresserade mottagare?

Ekonomen Kenneth Hermele såg det som en fråga om ideologi. En ny syn, den nyliberala, har slagit igenom. Enligt denna ska verksamheter privatiseras och regleringar avskaffas. Man skiljer inte på vinst genom produktiv verksamhet och vinst genom spekulation. All form av verksamhet likställs och all form av vinst anses bra.

Ändå. Hur kan en majoritet i vår riksdag, med aldrig så mycket av nyliberalt tänkande, så totalt bortse från grundläggande svenska intressen? Det är svårt att hitta något rationellt motiv, något konkret i denna minerallag som kan motivera ett röstande för den.

Eller handlar det om denna "osynliga hand", som Carin Stenström skriver om i boken "Politisk korrekthet på svenska"?