Jüri Lina proklamerar själv som sin ambition att försöka "vara politiskt så inkorrekt som möjligt". Det lyckas han kanske med, men blir därmed både ensidig och förutsägbar.

En poäng har Lina visserligen, när han påpekar att vi i Sverige uppfattade Sovjetunionen som något beständigt och kommit att acceptera den ryska ockupationen av Baltikum. Även i övrigt händer det att han ibland träffar rätt på några av bokens många sidor. Men i huvudsak producerar han stolligheter.

För Jüri Lina är yrkesförbud OK, om det bara slår åt rätt håll. Han ställer sig bakom förbudet mot kommunister att få arbeta som lärare i Västtyskland. Som han formulerar saken, innebar detta att man "inte låter kommunisterna uppfostra ungdomar i skolorna".

Här förutsätts att människor inte kan hålla isär en yrkesroll från personliga politiska åsikter. Ställer man upp på ett sådant synsätt blir det naturligtvis svårt att invända mot yrkesförbud även för "rasister" i dagens Sverige.

Att försöka vara "politiskt inkorrekt" blir i praktiken detsamma som att försöka vara "politiskt korrekt": man låter sig styras av vad andra anser, istället för att se till fakta med öppna sinnen och ge plats för nyanser.

Parallellerna blir slående mellan Lina och dagens svenska "antirasister". Båda har en svart-vit världsbild, båda arbetar med etiketteringar och guilt-by-association. För de förra utgörs skurkarna av "rasister" för Lina av "kommunister" och "socialister".

Jüri Lina vet meddela att antalet antalet "offer" för kommunisterna uppgår till 250 miljoner människor och att bara Lenin och Stalin "hann förgöra" 147 miljoner.

Och detta var tydligen inte något olycksfall i arbetet. Nej, det var resultatet av en medveten plan och strävan, som fanns där från början. En strävan som funnits även hos socialdemokrater.

Lina förklarar att "socialister och kommunister har hela tiden strävat efter samma mål" och att "socialisternas syfte" är att "förslava människorna". Han slår också fast att "varje form av socialism leder alltid till förtryck".

Även för nazisternas brott kan socialdemokrater tydligen lastas, åtminstone indirekt. Lina förklarar att "det inte finns några större ideologiska skillnader mellan nationalsocialism, kommunism och socialdemokrati".

Som stöd för sin tes om svenska socialdemokraters röda radikalism anför Lina att det partiprogram som antogs 1960 skulle vara "mycket mer socialistiskt" än det dittills gällande. Eftersom jag själv var aktiv inom socialdemokratin under 60-talet vet jag, att det i själva verket var precis tvärtom.

Sverige var under 80-talet, menar Lina, ett "mjukkommunistiskt land". Grunden för detta påstående avser dock inte ekonomisk organisation och makten i det svenska samhället, utan svenska ståndpunkter inom utrikespolitiken. De sammanföll alltför mycket med Sovjetunionens.

I fråga om ubåtsaffärerna landar Jüri Lina, inte helt överraskande, vid att sovjetiska U 137 var på spionuppdrag i Blekinge skärgård 1981.

Och beträffande det kalla kriget kan Lina upplysa att "medan USA rustade oavbrutet ned under 1970-talet, rustade Sovjetunionen upp". I verkligheten är det ju USA som hela tiden varit först med nya massförstörelsevapen. USA har varit Sovjetunionen militärt överlägset under hela efterkrigstiden. Med Reagan initierades dessutom en rustningskapplöpning i syfte att framtvinga en kollaps av Sovjetunionen (vilket lyckades).

Michael Gorbatjov var enligt Lina en "tyrann", som "hade mycket illasinnade motiv bakom sitt handlande".

Nelson Mandela ledde en terroristorganisation och "kunde ha lämnat fängelset mycket tidigare, om han hade försäkrat att han avstod från våld". Vore det då inte rimligt att ANC skulle ha fått en motsvarande försäkran från den vita minoritetsregimen?

Chiles president Salvador Allende var "en sovjetisk agent", en "förrädare och förbrytare", som förrådde demokratin och var ansvarig för tortyr. Han avlägsnades 1973 genom "militärernas ingrepp". Påståenden om att demokratin därvid slogs i spillror avvisas av Lina - bara "marxismen" slogs i spillror. Pinochet kom att leda en "auktoritär" regim.

Sanningen är ju att militärkuppen i Chile var exempellös i sin brutalitet, och mycket skedde inför öppen ridå. Det framstod rentav som ett syfte från USA att grymheterna skulle bli kända, för att tjäna som avskräckning för vänstermänniskor runtom i världen.

I Nicaragua stod, enligt Lina, den USA-stödda contrasgerillan för demokrati, medan sandinistregimen var en "blodig kommunistisk terrorregim". Den misskötte dessutom landets ekonomi - inte ett ord om contras sabotageverksamhet.

Även ett antal svenskar skåpas ut av Lina. Gunnar Fredriksson är en "notorisk lögnare", Åke Sandin en "'fredskämpe'" bara inom citationstecken och Per Herngren en "terrorist".

I själva verket var Herngren pacifist och så mycket mot våld som någon människa kan bli. Vad han gjort var att ta sig in på en militärbas i USA och slå med en hammare på en vapenbärare.

NÅGOT KÄNNS bekant vid läsning av Jüri Lina. Han har något av samma skrivglädje som Mats Deland och Anna-Lena Lodenius. De klistrar etiketter och hugger till, spottar ur sig uppgifter i ett rasande tempo. Ofta blir det fel, någon gång råkar det stämma.