Stockholm, den 4.11.1997.
Till
riksdagens ledamöter
Arbetslöshet och utanförskap är både inhumant gentemot individer och negativt för ett samhälle. Kommer där dessutom in en etnisk dimension, då kan det bli direkt farligt. Det finns bara alltför många exempel på hur etniska motsättningar dragit in samhällen i en spiral av våld.
Massarbetslöshet är dessvärre vad som för närvarande råder i Sverige. Dessutom är arbetslösheten markant högre bland invandrare/flyktingar än bland infödda svenskar. Särskilt hög är den bland de senast anlända.
MOT DENNA BAKGRUND finns en begriplig och respektabel ambition bakom förslagen i regeringens aktuella proposition "Sverige, framtiden och mångfalden" (1997/98:16). En rad förslag där syftar till att grupper av invandrare, för att befrämja deras kontakt med arbetslivet.
Men det finns en baksida med en positiv särbehandling av vissa grupper: det betyder en negativ särbehandling av andra grupper. De grupper som här blir negativt särbehandlade - diskriminerade - är inte minst etniska svenskar. Även bland svenskarna finns många arbetslösa och vad man brukar beteckna som "utsatta grupper".
Den linje som regeringen här vill slå in på kan leda till att många svenskar känner sig orättvist behandlade. Om det var främlingsfientlighet som skulle bekämpas kan resultatet blir det rakt motsatta.
I den situation som Sverige hamnat i blir det alltså fel hur man än vänder sig. Det är svårt att egentligen se någon utväg, så länge arbetslösheten i allmänhet är hög.
EN FRÅGA SOM då ändå borde ställas är hur Sverige hamnade i denna situation. Under de senaste 15 åren har en halv miljon permanenta upphållstillstånd beviljats åt utomnordiska medborgare. Hur gick det till? Vem beslutade om denna politik, och varför?
Drar vi nu några lärdomar för framtiden? Hur ska den fortsatta invandrings- och flyktingpoliken utformas? I debatten upprepas ständigt att "Sverige inte längre har någon invandring". Fakta är att antalet PUT under både 1995 och 1996 översteg 30.000.
Om ett företag flyttar utomlands och 2.000 arbetstillfällen försvinner från Sverige ses detta - med all rätt - som något allvarligt. Import av arbetslösa borde också tas på allvar. Flykting- och anhöriginvandringen uppgick förra året till över 20.000. Få av dessa individer kommer att kunna försörja sig genom eget arbete i Sverige.
DET GÄLLER naturligtvis att alltid försöka göra bästa möjliga av situationen. Det första som då måste ske är att lägga om kursen i den förda invandrings- och flyktingpolitiken. Den fortsatta invandringen måste minimeras, intill dess att vi löst de problem som har samband med den invandring Sverige haft under de senaste 10-20 åren.
VAD GÄLLER integrationsproblematiken måste linjen vara - för dem som inte kan återvandra till sina hemländer - assimilering.
Talet från regeringshåll om att det är svenskarna som ska anpassa sig till de nyanlända, att vi nu inte längre har någon historia eller att "vi" överhuvudtaget inte existerar är bara ägnat att väcka irritation.
Här måste ni som politiker besinna ert ansvar. Återremittera propositionen!
Anders Sundholm
