Ur ledare i Östgöta-Correspondenten den 21/1 -00:
"Regeringen kommer under våren att lägga fram en nationell handlingsplan om åtgärder mot rasism och främlingsfientlighet. Beskedet gavs av vice statsminister Lena Hjelm-Wallén i veckan. Invandrare måste mötas med respekt för kulturella olikheter, förklarade Andreas Carlgren, Integrationsverkets nye generaldirektör, i en intervju häromdagen."
"I fokus står då främlingsfientligheten; att uppfostra svensken i mångkulturell anda, att lära nationen att respektera de invandrades kulturella särart är metoden. Jag tror inte att regeringens handlingsplan därvid kommer att innehålla några överraskningar. Men det betyder också att konflikterna kommer att förbli delvis obearbetade.
För om främlingsfientlighet -- eller i de flesta fall snarare upplevelser av olust inför det främmande -- är en sida av den mångkulturella svenska verkligheten så finns det också en annan, politiskt aldrig uppmärksammad dimension.
Det är inget självändamål att ha svenska vänner eller att uppmuntra barnen att ha det. Så uttalade sig några turkiska och kurdiska invandrarkvinnor i trettioårsåldern (de hade dock tillbringat större delen av sitt liv i Sverige) i en artikel i Dagens Nyheter i höstas. "Jag har en son som är arton, och jag vill helst inte att han umgås med svenskar. Man blir som de man umgås med", förklarade en av dem.
I en artikel i Göteborgs-Posten häromdagen gav några muslimska flickor i tonåren uttryck för samma avståndstagande från det svenska. Ingen av flickorna kunde tänka sig att gifta sig med en svensk, kristen man. Och svenska tjejer var lösaktiga, tyckte de. "Deras egna män ligger med svenska tjejer, men sedan föraktar de dem och gifter sig med muslimska oskulder", konstaterade de.
Föraktet mot ett land och en kultur kan inte uttryckas tydligare än i denna vägran att umgås med, att beblanda sig med majoritetsbefolkningen. Det mest extrema uttrycket för de antisvenska känslorna är gängvåldet, personrånen och misshandeln med etniska förtecken i storstäderna. Det är ett våld som inte föranlett några starka politiska reaktioner, men som likväl är rasistiskt till sin karaktär, bara med den skillnaden att det handlar om ungdomar av utländsk härkomst som väljer ut uteslutande svenska offer.
Jag är medveten om att man riskerar att stigmatisera invandrarna som kollektiv genom att föra Sverigeföraktet på tal.
Invandrare som enhetlig grupp existerar i själva verket inte. Alla kan sannerligen inte skäras över en kam. Men likväl är en viss grad av generalisering inte bara omöjlig att undvika utan också nödvändig för att uppnå överskådlighet; vi generaliserar också när vi talar om svenskarnas främlingsfientlighet. Jag tror att det i förlängningen är mer riskabelt att inte låtsas om problemen,.."
