Ur tidskriften Fri Information:
Under sommaren 1997 har den ökade förekomsten av överfallsvåldtäkter, gruppvåldtäkter och kidnappingsvåldtäkter blivit föremål för debatt mellan politiker, experter och hela uppsättningen proffsdebattörer - med ett viktigt undantag: de i media så frekventa invandrardebattörerna, Rojas, Díaz, Baksi, Fonseca, Pascalidou m fl har ovanligt nog inte hörts av.
Debatten har i övrigt förlöpt enligt känt mönster, det rör sig om strukturella samhällsproblem, alternativt högre anmälningsfrekvens av oförändrat antal våldtäkter beroende på högre anmälningsbenägenhet m m.
För ovanlighetens skull har då och då erkänts att utländska medborgare är överrepresenterade bland våldtäktsmännen. Man har t o m refererat till professor Klettes kartläggning för ett par år sedan, enligt vilken så gott som samtliga gruppvåldtäkter begås av utländska medborgare.
Mer eller mindre krystade förklaringar har presenterats för att förklara överrepresentationen av utlänningar bland våldtäktsmännen. De vanligaste att kvinnor skulle vara mer benägna att anmäla utlänningar än svenskar och att kvinnorna har lättare lämna signalement på utlänningar. Naturligtvis talas om kulturkollisioner, om annorlunda kvinnosyn och mycket annat.
Som vanligt undviker man klarspråk. Naturligtvis tillåter ingen kultur överfallsvåldtäkter eller gruppvåldtäkter. I det avseendet skiljer sig knappast arabiska, afrikanska, ortodoxa, latinamerikanska, asiatiska kulturer från den svenska. Våldtäktsmän föraktas i alla kulturer.
Däremot är våldtäkter mycket frekventa i krig. Det är segrarnas demonstration av makt över de besegrade. Att invasioner följs av massvåldtäkter är inget nytt i historien. Nytt är möjligen att det efter Bosnienkriget kom att betraktas som krigsförbrytelse. Tidigare har man alltid tigit om de övergrepp som begåtts mot den förlorande befolkningens kvinnor. Först på senare år har exempelvis tyska kvinnor berättat om Röda Arméns övergrepp under andra världskrigets slutskede. Japan har först nu erkänt de utbredda sexuella övergreppen som japanska soldater gjorde sig skyldiga till mot bl a sydostasiatiska kvinnor under samma krig.
Överfalls- och gruppvåldtäkterna i dagens Sverige skiljer sig givetvis avsevärt i omfattning från krigsförhållanden. Men till sin natur är våldtäkterna identiska. Det handlar om att visa makt i det land man invaderat, ett rent ockupantbeteende. De utlänningar som nu gripits för grupp- och överfallsvåldtäkter skulle säkert aldrig utsätta landsmaninnor för samma behandling. Det rör sig om ockupantens förakt för den ockuperade, att visa sin makt genom att förnedra motståndarens kvinnor.
Eftersom Sami Haddad, Kanan Altun-kaynak och Sabri Üney friats av hovrätten från åtal om sexuellt utnyttjande, är de i juridisk mening oskyldiga, om inte HD dömer annorlunda. ( Tidningen gick i tryck innan Högsta Domstolen dömde assyrierna som skyldiga till våldtäkt respektive sexuellt utnyttjande, red anm ). Att som gjorts av vissa debattörer skylla männens beteende på den assyriska kulturen är upprörande. Naturligtvis är inte assyrier mer våldtäktsbenägna än svenskar.
I stället rör det sig om tre unga män som vill visa sitt förakt för svenskarna, vilket de och deras landsmän öppet demonstrerade under domstolsförhandlingarna genom skratt, dumma kommentarer och smädande av den drabbade kvinnan.
Detsamma gäller sannolikt (om de döms skyldiga) den 32-årige angolan, som häktats misstänkt för överfallsvåldtäkt i Norsborg söder om Stockholm i mitten av augusti (gripen av kvinnans lånade schäfer) och de fem albaner som häktats för kidnapping och gruppvåldtäkt av en kvinna i Falkenberg i slutet av augusti i år.
