Mona Sahlin har dykt upp igen som enda kandidat till partiledarposten för  (s). Denna gång är hon - helt i linje med den statsfeminism hon alltid själv förespråkat - inkvoterad i sin egenskap av ”tjej.”

När hon förra gången kandiderade till statsministerposten kunde man i engelska tidningar läsa ”Punkare kan bli Sveriges statsminister.”

Det säger mycket om Rörelsen att den enda kandidaten till partiledarposten är en slarvmaja som inte kunde skilja statens finanser från det egna blöj- och Tobleronekontot. I jämförelse med Mona Sahlins var de moderata ministrarnas ”brottsregister” som en mild västanfläkt. De tvingades avgå för sina förseelser. Inom socialdemokratin belönas man med en partiledarpost.

Förra gången det begav sig blev Mona Sahlin uträknad i tredje ronden. Nu som då – dvs 1995 – försöker journalisterna reducera Sahlins lättsinniga attityd till statens och sin egen ekonomi till en bagatell genom att kalla hennes otaliga obetalda räkningar och skatteskulder för ”tobleroneaffären.” Själv påstod fru Sahlin att ”jag är baske mig ingen fifflare utan en hederlig människa.” Självklart – kraven på hederlighet har ju aldrig varit särskilt höga i Rörelsen!
 
Vem kunde vara lämpligare som sossarnas partiledare än en tidigare brottsmisstänkt?

Det råder ingen tvekan om att Mona Sahlin har de rätta meriterna för ett toppjobb enligt partiets anda. Hennes väldokumenterade oförmåga att skilja mellan sitt och vårt bland de olika kontokorten är en vanlig företeelse inom Rörelsen. Mats Hulth var en annan s-märkt skojare som aldrig skulle ha tilldelats några kontokort. På slottet i Örebro satt en likaledes s-märkt landshövding och klippte Konsumkvittona till en hanterbar storlek. Listan på (s)kojare kan göras lång.

Mona ”de e’ heftit å betala skatt” Sahlin har (hade) en egen uppfattning om att det går (gick) alldeles utmärkt att låna pengar av staten dvs av skattebetaIarna så fort det var ebb i den egna kassan. Det var tydligen inte lika ”heftit” att betala dagisavgifter, TV-licens, parkeringsböter m m . För att uppnå ännu högre häftighetsnivå såg hon sig dessutom föranlåten att bidra till det allmännas inkomster genom ett hundratal p-böter

Det klandervärda beteendet att låta sin ”privatekonomiska lössläppthet gå ut över sin offentliga gärning som politiker ” Thomas Gür, SvD 10 december 1999 har upprepats under många år. Under denna tid har hon lyfts fram av Rörelsen och befordrats allt högre. Det är Rörelsen som skapat den gräddfil hon färdats i. Fisken ruttnar som bekant från huvudet!
 
”Två ting äro vita…”.

Vid den känslomättade presskonferensen  1995 framträdde det förfördelade statsrådet klädd i vitt för att understryka sin oskuld. . Numera är hon svartklädd - man kan ju undra hur detta färgval skall tolkas!

Vid presskonferensen meddelade avgående statsrådet Sahlin i tredje person singularis att ”Nu ska Mona tänka på Mona” Det borde Mona ha fortsatt med. Mona spelar nämligen i en egen division när det gäller klavertramp.  

Charles de Gaulle talade också om sig själv i tredje person. de Mon' Sahlin...

 Monas meritlista

I Mona Sahlins ”brottsregister”  - eller med s-märkt nyord meritlista - kan nämnas * svart dagmamma * obetald TV-licens * tusentals kronor i det hon själv kallade ”förskottslön” dvs  privata kontantuttag på statens kreditkort bl a  hyrbil för privat bruk, privata klädinköp, blöjor, Toblerone m m, kontantuttag i bankomat för privat bruk * tomträttsavgälder * 98 p-böter varav en del hamnade hos kronofogden * 22 obetalda dagisavgifter  * ”time-outresa” till Mauritius tillsammans med en s k medhjälpare  Lena   Thulin, vars resa skattebetalarna fick betala. * körförbud på den egna bilen, som trots körförbudet märkligt nog fick p-böter!  Tänk så det kan bli.
 
”Slarv” sa Mona

När det gällde de 98 p-böterna och underlåtenheten att betala dem talade partisekreteraren om ”slarv” och slarvmajan själv ansåg att ”det är en privatsak.” I snorkig ton meddelade hon att det var ”hennes beskattade pengar, hennes skulder och hennes ensak och att det inte påverkade hennes politiska agerande och beslut.”

Men det är varken bara slarv eller privatsak. När ett statsråd tycker hon står över de lagar och regler som gäller för oss vanliga människor - dessa vanliga hon så gärna identifierar sig med när hon ertappats med fingrarna i diverse syltburkar - är det i högsta grad en offentlig angelägenhet. Detta - som så mycket annat - tycks överstiga Sahlins fattningsförmåga.

Om det nu var en ”privatsak” varför erhöll ”privatpersonen” Sahlin då en reserverad och skattefinansierad parkeringsplats för att lösa sina parkeringsproblem? För förflyttning i tjänsten finns dessutom en särskild transportcentral på regeringskansliet.

Som belöning för  ”privatsaken” - de 98 p-boterna - förlänades hon  av regeringen en privat parkeringsplats givetvis betald av skattebetalarna. Utöver den skattefinansierade p-platsen fanns också planer på att tillsätta en dadda som skulle sköta hennes affärer. Givetvis även den finansierad med skattemedel får man förmoda. För några egna pengar tycks ju paret Sahlin inte ha!  

”Jag kanske är bättre på att sköta landets ekonomi än mina privata finanser” sade Mona Sahlin, när den ansvarige för inkassoverksamheten i Nacka konstaterat att ”det är inte ofta pengarna kommit i tid.” Men riksåklagaren litade inte på Sahlins utsago och öppnade en förundersökning. Dock lade chefsåklagare Jan Danielsson ner förundersökningen.

Att Nackafamiljen med en ungefärlig inkomst på 10000 kr/månaden inte klarade av sådana ordinarie utgifter som en pensionär med ca 7 000 kr kvar efter skatt tvingas klara av är synnerligen märkligt.

En liten kuriositet i sammanhanget. Det är ju märkligt att dessa slarvmajor av båda könen som ertappats med fingrarna i de skattfinansierade syltburkarna Aldrig tar ”fel” kort i andra riktningen dvs betalar sina tjänsteutgifter med dt privata kontokortet!

Leo Pugin, Skandinavienkorrespondent för Helsinki Sanomat konstaterade i DN ”Jag tror inte man kan sitta kvar som statsråd om man inte sköter sina privata affärer.” Pugin ställde den berättigade frågan: ”Men om Mona Sahlin  nu inte kan sköta sin ekonomi undrar jag varför inte hennes man tar hand om den?”
 
Mona ”De e heftit å betala skatt”Sahlin på nya äventyr

2000 var det så dags igen. Då handlade det om en obetald restskatt på 40 00 kr  som småföretagarministern ådragit sig 1998 dvs då hon var egenföretagare. Först efter påminnelse betalade hon in 9 000 kr. Resten - minus 38 kr - betalade statsrådet inte in förrän ärendet hamnat hos kronofogden. ”Det hela rör sig om ett dumt och onödigt misstag från min sida” var statsrådets (bort)förklaring.  Hon hade nämligen fått för sig att hon skulle kunna kvitta en momsfordran hon hade från skatteverket från sitt företag mot den skuld restskatten innebar. ”Min tanke var att det skulle bli plus minus noll, med momsen.” 

”Vad rätt du tänkt fast det var fel.” för att citera Blandaren - Tanken var nämligen litet fel eftersom momsåterbetalningen rörde företaget och skatteskulden den privata sfären. Det var m a o  som att jämföra äpplen och päron. Men onekligen ganska så kreativt och nyskapande!

”Det var idiotiskt att pröjsa alltihop med det samma, jag förstår det nu. Men det här har inget samband med det gamla.” Expressen 2 augusti 2000 Som sagt: ”jag är baske mig ingen fifflare…”