Pingstaftonen år 1995 var vacker och solig. Vår son (bekant som signatur teoretikern på exilen) skulle fara till Stockholm City, träffa några kamrater, för att sedan gå att äta någonstans. "Jag ringer om jag stannar över hos någon kompis", var det sista grabben sa´ innan han for iväg med bussen. Hustrun och jag såg på TV, gick senare sängs och vi somnade. Ingen son ringde och hans rum var tomt på söndagsmorgonen. Det kändes olustigt, han hörde alltid av sig vid förhinder. Klockan var kring 09.00. Av en händelse slog jag på TV och bläddrade bland text-TV sidorna. En chockerande textsida dök upp:

20 årig yngling från Ekerö knivmördad på tunnelbanan i natt

Jag glömmer aldrig den fasa som grep mig, strupen snördes samman, munnen blev som torr sand och huvudet tömdes på alla tankar. Jag satt som förlamad. Hade vår 20-årige son, blivit knivmördad i tunnelbanan i natt när vi sov? Jag kraxade ett hest rop till hustrun och pekade på TV-sidan. Hon blev vit i ansiktet och halvt hysterisk. Telefon ­ till polis ­ och sjukhus, slår fel nummer flera gånger innan jag kommer rätt. Nej, det var inte vår 20-årige son som hade blivit knivmördad under natten. Hustrun och jag sjunker ihop i soffan, håller om varandra och säger ingenting.

Klockan har hunnit bli 11.00 och vi sitter tysta kvar i soffan. Just då hörs ytterdörren låsas upp och vår son kommer in. "Hej", säger han, "men vad konstiga ni ser ut, vad är det med er. Jag kom inte åt någon telefon i går kväll." Det var en annan familj, också med en 20-åring yngling, som för all framtid fick sorg.

Jag gömmer aldrig den fasansfulla morgon då jag trodde vi mist vår son. TV och tidningar gjorde som vanligt allt för att dölja mördarens bakgrund. Han greps dagen senare. Rättegång annonserades med ett par rader i tidningar. Jag ville se denne mördare, följa rättegången, tog ledigt från arbetet och kom i god tid till Stockholms rådhus. Det var ett myller av journalister, med TV-kameror på plats, såväl utanför som i Rådhuset. Vad var på gång, det var värst, rättegången och tunnelbanemördaren tycks vara välbevakad. Men icke så! Skaran kämpade och knuffades i stället att komma till en mycket större sal, med intressantare rättegång, där den då riksbekante "nöjesprofilen" Billy Butt stod åtalad för att ha tafsat på och utnyttjat ett antal unga flickor. Herr Butt ville nämligen ha betalt i natura i förskott för att hjälpa flickorna med en scenkarriär. Detta mål låg i fokus för den sensationslystna pressen.

Rättegången mot tunnelbanemördaren gick av stapeln i en mycket liten sal. Den mördades ynglingens rödgråtna föräldrar anländer. Mördaren anhöriga står på avstånd. Advokater med portföljer är på plats, åklagaren anländer, ordföranden och nämnden tar sina platser och målet ropas på. Jag tycks vara enda utomstående åhörare. Men kan denne lille spenslige yngling som vakterna leder in, verkligen vara mördare? Han ser ju bara att vara kring 13-14 år?

Stämningen är laddad. Efter att åklagaren fastslagit att rätt person står inför skranket, avhandlas återstoden av rättegången bakom lyckta dörrar och obehöriga ombeds gå ut, dvs det är jag. Efter att dom fallit beställde jag rättegångsprotokoll vilket följer nedan i avskrift. Dagen efteråt sammanfattades rättegången om tunnelbandemordet på fem rader. Om rättegången och åklagaren mot Billy Butt, samt domen, skrevs åtskilliga sidor i veckor och månader.

Jag känner ännu en tagg snärta till i bröstet, när jag ser dessa oupphörliga rubriker med knivmord, eller andra avlivningssätt, med förövare med utsuddade identiteter, komna från ingenstans som försvinner till ingenstans. På något sätt kom tunnelbanemordet 1995 att angå mig personligen. Konstateras dock att det finns knivmord som röner större uppmärksamhet än andra mord. En del mord skall ihågkommas och andra mord kommenderas vi att glömma. Tunnelbanemordet i Stockholm pingstafton 1995 är förmodligen förgätet av flertalet i dag.

 

---

Natten till pingstdagen 3 juni 1995 inträffade ett mycket uppmärksammat mord i Stockholms tunnelbana. Den 20-årige Daniel Nilsson, boende på Ekerö, berövades livet i en tunnelbanevagn under färd mellan Hötorget och Rådmansgatan av den 17-årige Correia de Sousa Araujo, Nuno Leon. Nilsson tilldelades ett kraftigt knivstick i bröstet. Kniven trängde in i bröstkorgsväggen, hjärtsäcken och vänster hjärtkammare. Nilsson avled av den inre blödning knivsticket orsakade. de Sousa tilldelade vid samma tillfälle LL ett knivhugg i gränsen mellan bröstet och buken med samma kniv. de Sousa flydde ur tunnelbanevagnen vid Rådmansgatan och det utbröt panik när folk har insett vad som hänt. Tåget fortsatte mot Odenplan där Nilsson bärs ut. L stapplar en bit på perrongen innan han sjunker ihop. Nilsson och L förs med ambulans till akuten på Karolinska. Klockan 02.30 tvangs jourhavande läkare konstatera att Nilsson avlidit. L var utom fara och blev sydd med tre stygn.

Daniel Nilsson och LL hade tillsammans firat att L muckat från militärtjänsten. Båda hade de druckit öl men var ej särskilt påverkade. Mellan kl 24.00 och 01.00 gick de på ett tunnelbanetåg för att åka hem. Det var mycket folk i vagnen och inte sittplats till alla. L fann en plats för sig liksom Nilsson. Två kamrater de träffat på perrongen blev stående. Nilsson och L började prata med två flickor som satt på platserna bredvid. Plötsligt reste sig de Sousa och skrek "skall vi gå ut och göra upp"! Nilsson reste sig och det uppstod ett visst knuffande med de Sousa. Även L reste sig, tog tag i de Sousas jacka vid axlarna och försökte avvärja bråket genom att säga: "inget bråk" och möjligen fösa de Sousa i riktning mot fönstret. Nilsson stod då passiv med ryggen mot L i mittgången. L antog att bråket var över och släppte sitt tag om de Sousas jacka. Därefter utdelade de Sousa två snabba hugg med vad som visade sig vara en morakniv. Vare sig L eller Nilsson slog på eller höll i de Sousa omedelbart före huggen. Det är osäkert vem som först träffades av det första hugget. Tåget står då fortfarande vid Rådmansgatan men dörrarna är på väg att stängas. I handen håller de Sousa en blodig kniv. En man försöker stoppa de Sousa genom att slå honom i huvudet med ett paraply innan han rusar ut ur vagnen.

De Sousa hade före tunnelbaneresan druckit ett 10-tal folköl och var berusad. I en kasse har han ett par extra burkar folköl. Han säger sig inte minnas alla detaljer. I vänstra jeansfickan har han en morakniv. De Sousa bär alltid kniv eftersom han säger sig ha många fiender. De Sousa är sedan tidigare känd hos polis och sociala myndigheter. På kort tid har de Sousa dragit på sig ett 10-tal polisanmälningar vilka duggat allt tätare senaste tiden. De flesta anmälningarna gäller misshandel och skadegörelse. Fadern kommer ursprungligen från ett land i södra Europa. Till följd av alla brott hade en socialsekreterare talat med familjen och bedömde att de Sousa fanns i riskzonen för fortsatt kriminalitet.

DD och MM har i stort sett samstämmigt berättat följande. Sedan tidigare känner de Nilsson och L till utseendet men de är ej närmare bekanta. De klev på samma tunnelbanevagn och förblev stående. Nilsson och L satte sig på huk i mittgången. DD och MM lade märke till de Sousa eftersom han skrålade, drack öl och verkade vilja starta bråk. de Sousa reste sig från sin plats och skrek till Nilsson: "skall vi gå ut och göra upp". När Nilsson reste sig upp befann han sig på ett avstånd av c:a en halv meter från de Sousa som utdelar två knytnävsslag mot Nilsson. Det första träffade i pannan och det andra sannolikt inte alls. Nilsson svarade med ett knytnävsslag som sannolikt träffade de Sousa i ansiktet. De Sousa utdelade ytterligare knytnävsslag mot Nilssons ansikte som i sin tur svarade med ytterligare ett slag. Därefter reste sig L och tog ett grepp om de Sousas krage och ropade: "inget bråk", och tryckte upp de Sousa mot fönstret. Medan L höll i de Sousa slet de Sousa fram sin kniv. L såg antagligen inte kniven eftersom han stod helt nära de Sousa och höll honom i kragen. De Sousa stoppade ner kniven igen och L släppte greppet. Då drog de Sousa på nytt upp kniven, tog ett steg framåt, tog sats bakifrån och högg med kraft två gånger snett underifrån, först Nilsson och sedan L. Det var inga svepande rörelser utan raka hugg. Nilsson och L höll inte samtidigt i de Sousa. Ingen höll i de Sousa när denne andra gången tog upp kniven.

Gripandet av de Sousa var varken svårt eller dramatiskt. Såväl de Sousa som hans kumpaner var kända av polisen sedan tidigare. Redan dagen därefter kunde de plockas in en efter en till förhör. När inte de Sousa kommer hem på natten har hans mamma ringt polisen och efterlyst sonen. Det är också hemma hos mamman de Sousa grips ett dygn senare när polisens insatsstyrka stormar lägenheten. På ölburken de Sousa hade haft i handen fanns fingeravtryck som var lätta att identifiera eftersom avtrycken fanns i polisens dator.

Domen

Domen avkunnades den 20 juli. Genom berättelser i målet finner tingsrätten utrett att de Sousa utan anledning startat bråk med Daniel Nilsson och att LL sökt avstyra ytterligare handgripligheter. Man anser vidare utrett att de Sousa inte befann sig i ett trängt läge eller varit hotad av Nilsson. Slutligen anser man det styrkt att huggen mot Nilsson utdelades med avsevärd kraft. Tingsrätten anser sig inte kunna dra slutsatsen att de Sousa haft direkt uppsåt att beröva Nilsson livet. Inte heller antar man att de Sousa avstått från att hugga med kniven om han varit säker på den dödliga utgången. De Sousa döms sålunda för grov misshandel av såväl Nilsson som Lindqvist samt grovt vållande till Nilssons död. Påföljden blev dock endast två års fängelse. De Sousa döms också att betala 22.000 dels till Daniel Nilssons dödsbo, dels 50.000 var till Daniels föräldrar och syskon. Lindqvist får 110.000 i skadestånd.

I tingsrätten döms de Sousa också för fyra andra brott. De Sousa hade den 20 april 1994, vid Jordbromalmsskolan, i Haninge, misshandlat EE genom att skalla denne i ansiktet varvid blodvite uppstod. E berättade i korthet följande. Han befann sig tillsammans med sina kamrater utanför skolan. Ett gäng med invandrarbakgrund kom då hotfullt emot dem. Alla utom E och en kamrat begav sig iväg. E:s kamrat hade ett Odensmärke som prydnad. De blev anklagade för att vara "rasister" och de Sousa tog tag i E:s jacka och skallade honom i ansiktet. Av skadorna har han fått besvär i näsan. E hade ej tidigare träffat de Sousa. Tingsrätten bedömer att de Sousa helt oprovocerat angripit E och misshandel anses inte som ringa. Vidare anklagas de Sousa för brott mot knivlagen och skadegörelse i tunnelbanan.

Ytterligare en misshandel ägde rum den 7 jan 1995 vid Ringvägen i Stockholm då de Sousa misshandlade RR genom att tilldela honom slag i ansiktet och sparkar.

de Sousa försvarades av advokat Sven-Erik Ekbäck som i sin slutplädering hade vänt 180 grader på händelseförloppet och ansåg att de Sousa själv var ett offer för våldet. Försvaret drog det längsta strået och övertygade domstolen att knivhugget endast skulle betraktas som grov misshandel och grovt vållande till annans död. Domen innebar ett bakslag för åklagare Birgitta Lindgren. I sin slutplädering hade åklagaren pekat på det ökande ungdomsvåldet och hur viktigt det var att tingsrätten fällde de Sousa för mord. (Stockholms tingsrätt dom 1172, mål 12-4445-95.)

 

---

Tingsrätten har i ett antal mål av liknande art kringgått åtalen för mord med nästan likalydande krystade formuleringar. Gärningsmännen "visste" inte, "trodde" inte eller hade inte "en aning" om att offren skulle kunna dö av ett knivhugg i hjärttrakten eller av hårda sparkar mot huvudet. Sedvanligt "känner inte" gärningsmännen till att offren kunde dö av skottsalvor från ett automatvapen. Det är som om fraserna finns färdiga i tingsrättens ordbehandlare.

"Det är därför inte ställt utom rimligt tvivel att den eller denne och hela raden av grovt kriminella, skulle fullföljt hugget/sparken om han hade varit helt säker på att det var dödande".

För vanliga människor är domarna utomordentligt stötande. Etablissemanget förkunnar i praktiken; "fortsätt våldet, vi står på nysvenskarnas sida". Tilltron till rättssystemet, stat och samhälle har försvunnit. Ett samhälle som inte förmår skydda sina medborgare förlorar så småningom sin legitimitet.

I målet de Sousa åberopade åklagaren för mord 3 kap 1§ och 6:e § Brb. Brottsbalken 3 kap 1:a § säger kort att: "Den som berövar någon livet, dömes för mord till fängelse i tio år eller på livstid".

BrB 3 kap 2:a § säger att: "Är brott som i § 1 med hänsyn till de omständigheter som föranlett gärningen eller eljest att anse som mindre grovt, döms för dråp till fängelse, lägst sex och högst tio år".

I alla tre fallen dömde tingsrätten efter den betydligt mildare 3 kap 7:e § "Den som av oaktsamhet orsakar annans död, dömes för vållande till annans död till fängelse i högst två år eller om brottet är ringa till böter".

Naturligtvis är det ingen mördare som erkänner att avsikten var att döda offret.

Två dennenniers massinvandring har medfört en katastrofal ökning av brottsligheten som i storstäderna växt polismyndigheten över huvudet. Mer än hälften av internerna på landets c:a 5.000 anstaltsplatser har invandrarbakgrund. På Statens Institutionsstyrelsers (SIS) anstalter med sina c:a 2.000 platser är till c:a tvåtredjedelar belagda med kriminella med ursprung från andra länder. Men det är dyra platser, c:a 2.000:- per dygn.

För dem som är under 18 år är det kommunerna som får stå för fiolerna. Kommunernas urusla ekonomi har lett till att man har inte "råd att vårda" unga kriminella under 18 år, de kan släppas efter förhör, redo att begå nya dåd. Man väntar på att staten tar över kostnaderna! Antalet ungdomar som lagförs för grova våldsbrott har ökat kraftigt mellan 1990 och 2000. Antalet ungdomar som döms för grova våldsbrott begångna i åldern 15 till 17 år har nästan fördubblats sedan 1990.

Men andelen av dessa som döms till frihetsberövande straff, har legat relativt konstant sedan 1990. Invandrarungdomar i storstadsområden är över representerade i statistiken. (Statens Institutionsstyrelse rapport 2:a dec 2001).

 

---