Vi har ett kontor där det jobbar

1. Ester, aktad sociolog med statistisk spetskompetens, lön 400 000/år

2. Frasse, kontorsassistent, lön 200 000/år

3. Abdullah, städare på halvtid, lön 100 000/år

4. Halta Lotta, arbetshandikappad som har lönebidrag, arbetsgivaren betalar 2 000/månad = 25 000/år

Kontoret bildar nu en kaffekassa för att täcka gemensamma kaffeinköp. Man kommer överens om att alla ska betala 1 promille av sin årslön, och lönekontoret drar den. Utfallet blir att

Ester betalar 400 kr/år
Frasse betalar 200 kr/år
Abdullah betalar 100 kr/år
Lotta betalar 25 kr/år

En kopp kaffe kostar 50 öre att tillreda. Om nu var och en fick ut kaffe i proportion till sin insats, och om vi räknar med 200 arbetsdagar per år för enkelhetens skull så kan

Ester dricka 4 koppar kaffe/dag
Frasse 2 koppar/dag
Abdullah 1 kopp/dag
Lotta 1/4 kopp varje dag, eller 1 kopp var fjärde dag

Men nu var ju poängen att man bildade en gemensam kassa med av var och en efter förmåga. Pengarna räcker till 7,25 koppar per dag, dvs knappt 2 koppar per person, om man delar lika. Och det är meningen.

Nu är saken dock den att Abdullah och Lotta har litet mer tid att sitta i köket så de sätter gärna i sig 3 koppar varje dag. Lotta behöver dessutom mer kaffe av medicinska skäl. Nu kan Ester inte få sina 2 koppar. Hon får nöja sig med 1. Hon blir lite förtretad.

Abdullah och Lotta föreslår att man ska höja utdebiteringen till 2 promille av årslönen så att alla ska kunna dricka knappt 4 koppar per dag. Utfallet skulle bli:

Ester betalar 800 kr/år
Frasse betalar 400 kr/år
Abdullah betalar 200 kr/år
Lotta betalar 50 kr/år

Nu börjar det där med solidaritet svida. Ester säger nej till förslaget. Frasse lägger ner sin röst. Abdullah och Lotta röstar igenom förslaget.

 

---

Fattar inte godhetsapostlarna att det är just så här man gör när man finansierar saker och ting skattevägen i ett välfärdssamhälle? Man tar ut skatt efter förmåga (med det tillägget att skatten också är progressiv så att Ester egentligen skulle ha betalat proportionellt ännu mer) i syfte att kunna låta andra som inte har lika gott om pengar få del av nyttigheterna.

Detta är primärt: Man måste alltid TA UT någonting av någon för att någon annan ska kunna FÅ. Det är det som brukar kallas KOSTNAD (det kan också kallas fördelning eller överföring, men för den som betalar är det ändå en KOSTNAD). Följden är oundvikligen att den som betalar in, dvs är nettobidragsgivare, måste sänka sin möjliga standard, dvs konsumera mindre, för att någon annan ska kunna få.

Och det är så jag vill ha det! Jag tycker detta är en utomordentlig princip, rätt tillämpad och i rimlig omfattning. Så här fungerar det svenska välfärdssystem som jag VILL HA, och VILL HA KVAR. En solidariskt finansierad sjukvård som ställer den först i kön som har störst behov, inte den med störst plånbok.

Men det kan väl inte vara så svårt att fatta att om det nu kommer till FLER Abdullahs och Lottor i systemet, så måste Ester ­ och de andra nettobetalarna i systemet - avstå från MER av sitt kaffe. Eller betala in mer till kassan.

Det som gäller kaffe gäller för sjukvården. Ska den delas på allt fler som kan bidra med allt mindre med person så kommer den obönhörligen att urholkas och sjunka i kvalitet.

Samma princip gäller för alla andra skattefinaniserade tjänster.

Ni som svänger er så lättsinnigt med att "invandringen är ingen kostnad" ­ är ni beredda att tänka igenom kaffeexemplet?

---