Massoud Kamali har varit flitigt i elden de senaste dagarna - i radioekot, i SVT och igår eftermiddag i ett långt inslag i Studio Ett. Herr Kamali talade och talade. Ju mer han talade, desto mer upprörd blev han. Ju mer upprörd han blev, desto sämre blev hans redan från början dåliga och stapplande svenska. Tills sist blev han nästan obegriplig. Men munnen fortsatte att mala och mala.

Då och då kunde man trots allt uppfatta uttryck som "hedersmord inte kulturellt", "svenskar gjort dålig ondersokning" och ord som "främlingsfientlighet".

Aake undrade ju här på Exilen igår, hur Kamali kunde ha blivit professor. Nu är det i och för sig så, att det inte krävs någon större briljans för att bli institutionschef i ett ämne som sociologi, som ju inte är ett vetenskapligt ämne i egentlig mening utan fastmer ett pseudoakademiskt instrument för eldunderstöd till makteliters aktuella ambitioner.

Men Kamali kan ha blivit professor på ett mycket enklare sätt än genom att vinna ett tillsättningsärende med fem-tio meriterade medsökande. Troligast är han en "Tham-professor". Den i den akademiska världen oerhört inflytelserika feministlobbyn hade upptäckt, att bara ett försvinnande fåtal av landets professorer var kvinnor. Denna fråga löste Tham tillsammans med den dåvarande regeringen på så sätt, att var och en som presterat ett minimum av verksamhet efter sin doktorsexamen hade rätt att få ansöka hos regeringen om att få TITELN professor.

"Reformen" riktade sig till kvinnliga forskare och mycket riktigt sköt mängden "professorer" genast i höjden för att mot slutet av 1990-talet nå nästan astronomiska tal... Detta måste vara förklaringen till att så gott som varenda kvinnlig akademiker, som numera intervjuas i Sveriges Rödio, kallas professor.

Men såvitt jag vet, är män inte uteslutna från möjligheten att ansöka om samma titel
- och givetvis har regeringen stor möjlighet att styra utfallet. Herr Kamali är kanske i själva verket bara en "professor utan portfölj", en bland många andra.

---