|
|
"Thomas Gür har en kolumn i SvD 050115 där han som vanligt skriver bra. Jag citerar ett par stycken:
"Man kan exemplifiera behovet med ett meningsutbyte i konstitutionsutskottet för några år sedan. (1997/98: KU25, bilaga B8, s 165. Vänsterpartisten Kenneth Kvist frågar statsminister Persson om det inte har varit en överrepresentation av utnämningar från centerpartiet till poster inom den offentliga förvaltningen i förhållande till andra partier.
Persson avvisar inte beskrivningen, utan svarar: "Det kan också vara så att centerpartiet är ett parti som är väldigt likt det socialdemokratiska partiet i den meningen att för engagerade och kunniga personer i den kretsen står det inte särskilt många alternativa karriärer öppna i näringslivet. Vi hade en gång möjligheter att göra karriärer inom fackföreningsrörelsen, men det ser inte likadant ut längre. På sin tid fanns det kanske möjligheter för centerpartister att göra karriär inom bondekooperationen, men det ser inte heller likadant ut längre'
Sedan kommer följande dialog:
'Kvist:
När
man har letat efter generaldirektörer har det i vissa fall
tagit väldigt lång tid. Men när en centerpartist
blir besviken på partiets valberedning kan det gå
väldigt fort att bli tillsatt som generaldirektör.
Persson: Kenneth
Kvist har naturligtvis ingen aning om hur den processen
har sett ut och hur länge den har pågått.
Kvist: Då
får jag be statsministern att redogöra för den.
Persson: Det
har jag ingen som helst anledning att göra.'
Några år senare 2001/02: KU20, s 44 upprepade Persson samma budskap, och sade. 'I regel är det så att för centerpartister och socialdemokrater är inte den privata sektorn öppen.'
Det väsentliga är inte statsministerns erkännande av att höga offentliga ämbeten har blivit en elefantkyrkogård för avdankade politiker, som ratas av näringslivet. Ej heller är det statsministerns dryga syn på vad han behöver berätta om utnämningspolitiken inför det riksdagsutskott som sysslar med författningsfrågor. Allt detta visste vi redan.
Det väsenliga faktumet för den fortsatta diskussionen om regeringen Perssons agerande är att regeringsmakten i vårt land oavsett vem som styr, är organiserad på ett sådant sätt att det är möjligt för en statsminister att komma med dessa erkännanden och uppvisa denna attityd, utan att behöva stå till svars för dem. ."
Hur ska man då komma undan partiernas krav på reträttposter för sina politiker, det som har genererat så många nya myndigheter under senare år. Gürs text visar också på hur i synnerhet Centern är beroende av den socialdemokratiske statsministerns goda vilja för att få bra jobb för sina ledamöter efter riksdagstiden.
Demokrati i sin ursprungliga betydelse är väl att envar går till tinget och säger sin mening. Men människor måste arbeta för sin försörjning och har inte tid att vara i riksdagen i den utsträckning som erfordras hur skulle de f.ö. få plats - och utser därför ombud som ska föra deras talan.
Ett demokratins dilemma är att dessa ombud så småningom börjar se sig som styresmän för sina uppdragsgivare, dvs väljarna - och se ombudsuppdraget som ett yrke, och att det ska ha en särskild pensionsordning skild från vad deras väljare har.
Tänk om det vore så här:
Att riksdagsuppdrag, och kanske också ministerjobb, inte fungerar som yrken, att ledamöterna när de inte blivit omvalda återgår till sitt gamla arbete.
Ponera att det inte fanns något riksdagsarvode, frånsett traktamentet, att i stället riksdagsledamöterna fortsätter att få sin lön från det arbete de är tjänstlediga från under uppdragstiden, och att arbetsgivaren ersätts av staten för denna extra kostnad. Den förtroendevalde skulle då ha ett arbete att falla tillbaka på och behovet för konstlade reträttposter faller. Det skulle förmodligen också bli mindre av att 'sitta i båten'. Ledamöterna kanske vågade driva de frågor de tycker är viktiga och som de kanske blev invalda på.
Det borde också få det goda med sig att statsministern berövas en hållhake på oppositionen, att de inte behöver hålla honom på gott humör i hopp om att få ett eftertraktat GD- eller landshövdingejobb, eller vad det kan vara som idag hägrar; dom jobben utannonseras i stället i vanlig ordning som för andra statliga jobb. Och ambassadörsposterna besätts av dugliga karriärdiplomater."
|
|
