Webbsidan "Jobbare mot rasism" följer en enkel grundregel i propaganda (dvs propaganda i dålig bemärkelse): när motståndarens argument är för starka, tillvita motståndaren andra och svagare argument, och bemöt sedan dessa istället. På webbsidan återges vad Tony Johansson, ombudsman för Socialdemokraterna i Landskrona, säger med anledning av Sverigedemokraternas lokalpolitiska program:
"Sverigedemokraterna hävdar i sitt lokala program att 'moralen i Sverige av idag ligger på noll'. Men vad är det för moral som de själva predikar? Om en misshandlad människa kommer och knackar på din dörr och ber om hjälp, skulle du då öppna och släppa in honom eller henne? Ja, säger antagligen de flesta. 'Det är vår plikt som medmänniskor.' Men om en människa kommer och knackar på Sveriges portar, torterad, förföljd och hotad till livet, har vi då inte samma plikt att hjälpa? Nej, säger Sverigedemokraterna. Ja, säger alla demokrater!"
På detta ger Jimmie Åkesson, ordförandekandidat inom SD, ett bra svar:
"Jag kan inte låta bli att häpnas av jämförelsen med mitt eget hem, i synnerhet som Johansson glömmer att fullfölja den. Låt mig göra det åt honom.
Om en misshandlad människa kommer och knackar på min dörr och ber mig om hjälp, så skulle jag utan tvekan hjälpa. Förmodligen skulle jag också släppa in honom eller henne, självklart beroende på hur jag bedömer situationen. Låt oss anta att jag faktiskt släpper in vederbörande, att jag upplåter mitt badrum, att jag lånar ut min telefon och att jag ger honom eller henne något att dricka. Naturligtvis ringer jag en ambulans om det är nödvändigt.
Låt oss vidare anta att personen i fråga känner sig så otrygg att han eller hon mår bäst av att få stanna hos mig över natten. Sannolikt skulle jag då erbjuda både mat och husrum, återigen beroende på hur jag bedömer situationen.
Troligtvis skulle jag få svårt att somna den natten, eftersom jag har en främmande människa i mitt hem. Det gör mig inget, eftersom det ju bara rör sig om en enda natt och att personen i fråga säkert mår sämre än vad jag gör.
Nästa morgon skulle jag laga frukost åt oss båda och försöka prata lite mer med vederbörande, som nu ser ut att må mycket bättre. Efter frukost skulle jag hjälpa honom eller henne att ta sig hem. I första hand genom försöka få tag i en anhörig som kan hämta, men om inte det lyckas erbjuder jag skjuts till hemmet eller närmaste station för kollektivtrafiken.
När vi tar adjö har jag fullgjort mina moraliska förpliktelser. I bästa fall har jag också funnit en ny vän.
Om det här ska jämföras med svensk asylpolitik, måste det i så fall bli för att visa hur orimlig den faktiskt är. Hade mitt hem varit Sverige och den misshandlade personen en asylsökande hade vi nämligen sett en helt annan utveckling än den jag beskrivit ovan. Då hade det inte handlat om något tillfälligt skydd, utan om att jag skulle svara för hans eller hennes försörjning för resten av livet. Inte nog med det. Resten av familjen (fru eller man, barn, mormor, morfar, farmor, farfar, moster, faster, kusiner o s v) skulle också vara välkommen och åtnjuta samma förmåner.
Mitt hem skulle bli överfullt, jag skulle troligtvis tvingas arbeta åtminstone dubbelt så mycket för att kunna försörja dem allihop och med största sannolikhet skulle jag också tvingas anpassa mig efter mina många gästers levnadsvanor."
