Väldigt många av de som är positiva till dagens invandringspolitik ser sig själv som representanter för det ädla och goda, det solidariska. Det är en slags dualistisk världsbild. De andra är De Onda.

Jag tror för min del att alla människor alltid är en blandning av egoist och solidarisk. Människan är ett flockdjur. Vi är alltid beroende av de andra i flocken, beroende av en slags gemenskap som också innebär att man delar materiellt gods, men vi har också en benägenhet att vilja behålla det goda för egen del. Det finns en del som är extrema psykopater som bara utgår från sig själv och det finns också den andra extremen, moder Teresa-typer, men de flesta visar en blandning.

Hur mycket man gör av det ena eller det andra varierar från person till person, på relationen, över tid och i olika situationer.

Tänk er ett medeltida skrå med 100 sotare. Det finns ingen offentlig trygghet. Det hela bygger på att skrået hjälper varann. Man betalar med sina egna pengar som man har fått i handen som lön, så summan är helt konkret för de som betalar.

Månadslönen är 100 kronor. Nu ramlar en sotare ner och bryter benet. 99 sotare betalar 1 krona av sin månadslön om 100 kronor till den som brutit benet och inte kan arbeta. Därmed får alla 99 kronor var att leva på. Summan man avstår är så liten att den knappast märks och man kan ju själv vara den som trillar ner nästa gång, resonerar man.

Efter en tid har 10 sotare blivit arbetsoförmögna. Nu måste alla som arbetar betala 10 kronor var för att alla, inklusive de arbetsoförmögna, ska ha samma standard. Nu börjar det knorras, men summan är fortfarande möjlig att bära. Utjämningen gör att både de som arbetar och de som inte gör det har samma levnadsstandard, men lägre än om alla hade arbetat.

Efter ytterligare en tid har 20 stycken blivit handikappade. 20 % av lönen upplever de flesta som oacceptabelt mycket att avstå. Nu börjar de arbetande tycka att de handikappade väl kan försöka få in inkomster på annat sätt; de kan väl binda borstar eller något sånt. Och fruarna kan väl börja arbeta (det gjorde de inte förut i detta samhälle). Och kan de som inte arbetar utan sitter hemma verkligen kräva att få ha lika hög standard som de som sliter och drar in pengarna?

Det föds ovanligt många barn i sotarfamiljerna. Försörjningsbördan växer. Det är svårt att avstå från de 20 kronorna, när de så väl skulle behövas för barnen.

Nu blir det dyrtid i landet. Sotarna kan inte köpa lika mycket bröd som förut. Viljan att avstå till de arbetsoförmögna sjunker ännu mer. När man måste välja, prioriterar man att köpa bröd till sina egna barn.

När 30 sotare ska försörjas av de 70 börjar gränsen verka nära.

Sens moral:

Människan är i grunden villig att dela med sig. Särskilt om det är av ens överflöd, eller så litet att det knappast märks.
Ju större andel som behöver bidrag, ju större motstånd. Om andelen växer, ökar motståndet.
Om levnadsstandarden sjunker, sjunker viljan att ge.
Viljan att ge är störst inom den närmaste kretsen.
Ju mer synligt det man avstår är, desto större motstånd.

Att svensk invandringspolitik har kunnat drivas så länge som den gjort, beror till största delen på att kostnaderna är dolda.

Du är van att räkna din inkomst efter skatt.
Du ser inte arbetsgivaravgiften.
Du ser inte momsen.
Du ser inte punktskatterna.

Kostnaden för invandringen i Sverige har beräknats till minst 100 miljarder kronor per år. Det finns fyra miljoner förvärvsarbetande i Sverige. 100 miljarder delat på 4 miljoner blir 25 000 kronor per år och förvärvsarbetande. Alltså 2 000 kronor per månad. Om du var tvungen att finansiera invandringskostnaderna genom att någon kom till din dörr och krävde två tusenlappar varje månad av den lön du redan fått i handen, då skulle nog motståndet vara ganska kompakt.

Var går smärtgränsen för de flesta? Kanske vid 400 kr eller så.

Faktiskt tror jag att även de flesta invandringsförsvarare skulle vara ganska ovilliga att dra upp två tusenlappar av sina surt förvärvade slantar varje månad, om de hade en chans att välja. Kom ihåg att i en familj med två förvärvsarbetande blir det två som ska betala tvåtusen VARDERA.

Det enda som kan rädda Sverige från svåra inre konflikter skulle vara en högkonjunktur som fortsatte för evigt. Det har högkonjunkturer hittills aldrig gjort.