|
|
Tidstypiska nyord i svenskan:
Tvättmoské, tvättfridsskapare och tvättstugevåldUnder 1990-talet var det vanligt tema i debatten om invandringspolitiken att mångkultur var något lönsamt. Lönsam i sig, i kraft av sina olikheter. Det multikulturella samhället sades per se skapa mycket spännande kreativitet. Till skillnad från i Sverige hade man minsann insett detta i USA, varför USA:s ekonomi blomstrade, brukade det heta. Tillfrågade om belägg för detta brukade invandrarförespråkarna svepande hänvisa till att "det finns en massa undersökningar". Men ingen har visat på någon sådan undersökning.
Typisk för denna tid var en ledare ur Göteborgs-Tidningen 31 oktober 1999, här något förkortad:
"Öppna dörren för mångfald
Vinstintresse och tuffare lagar bör få företagarna välkomna fler anställda med invandrarbakgrund.
Den svenska marknaden är inte homogen. En stor andel av befolkningen har utländsk bakgrund. Företagare som vill kundanpassa sin verksamhet [---] bör följaktligen sträva efter att anställa fler invandrare eller personer med invandrarbakgrund. Det lönar sig helt enkelt att bättre ta tillvara den kompetens som finns hos alla de invandrare som i dag går utan jobb.
Amerikanska företag har kommit längre än de svenska när det gäller förståelsen för att mångfald lönar sig. [---] Mångfaldiga arbetsplatser har helt enkelt blivit en konkurrensfördel för företag som vill locka så stora kundgrupper som möjligt.
De amerikanska företagens intresse av att engagera sig i arbetet med att öka sin representation av olikheter har dock inte bara med kundanpassning att göra. Dryga böter och betydande bad-will är reella hot mot det företag som bryter mot de tuffa amerikanska lagarna mot köns- och etnisk diskriminering. [--]
I våras skärptes den svenska lagstiftningen mot etnisk diskriminering. Numera är det upp till en arbetsgivare som misstänks för diskriminering att visa varför han inte anställt en arbetssökande med exempelvis utländsk bakgrund. [---] För integrationens skull är det viktigt att alla, enskilda såväl som politiker, fack såväl som arbetsgivare, inser betydelsen av mångfald på arbetsmarknaden och arbetar för att öka den."
Huvudargumentationen här är att det lönar sig för företag med en mångfald av anställda eftersom kundkretsen är multietnisk. Ett rent cirkelbevis, således. Ovanligt nog hänvisar man i ledaren inte till att någon enastående unik kreativitet skulle uppstå i företagen p g a blandningen i sig. Faktiskt beskriver man tvärtom att det förekommer ett starkt samhällstryck för att få företagen att tillämpa den officiellt önskade mångfalden. Ett nyckelstycke är följande:
"De amerikanska företagens intresse av att engagera sig i arbetet med att öka sin representation av olikheter har dock inte bara med kundanpassning att göra. Dryga böter och betydande bad-will är reella hot mot det företag som bryter mot de tuffa amerikanska lagarna mot köns- och etnisk diskriminering." Slut citat
De amerikanska företagens strävan efter multikulturella anställda sägs här alltså bero på yttre tryck, av konstgjorda verkningar och är inte ett resultat av fria marknadskrafter. Företagen gör inte detta därför att de av sig själva upplever mångfald som en fördel för företaget, utan därför att de vill undvika böter eller bad-will i media - dvs av samhället medvetet skapade negativa faktorer.
De framgångsrika IT-företagen i Sverige fick på 1990-talet kritik från JämO för att de inte uppfyllde lagstiftarens ideal om köns- och kulturblandning. Men kanske var de framgångsrika just för att de är homogena? Den hypotesen har inte prövats.
Pratet om det multikulturella företagets och samhällets välsignelser förefaller mest vara en myt. Men PK-myten leder till motfrågan: hur ser det ut om man vänder på det och i stället försöker beräkna mångkulturens kostnader?
Mångkulturens friktionsförluster
Genererar mångkulturen kanske inte vinst, utan tvärtom kostnader? Med termer hämtade från fysiken kan vi kan kanske kalla dem friktionsförluster, eller förlust av rörelseenergi till följd av kulturkrockar. Ja, i vissa fall kan vi beräkna kostnaderna ganska exakt.
I stockholmsförorten Rinkeby har bostadsföretaget Familjebostäder byggt en "tvättmoské" för områdets hyresgäster. Den kallas "Tvättmoskén" eftersom fönstren är litet moskélika och eftersom många av hyresgästerna/användarna är muslimer.
Området var från början försett med tvättstugor av gängse svensk modell. I det gamla enfaldiga svenska samhället begrep folk inte bättre än att följa andelstvättstugans eller fastighetens tvättstugas regler, och i de enfaldiga bostadsrättsföreningar som domineras av svenskar brukar fortfarande självservice i tvättstugan fungera (med undantag för lite gnäll över ludd i torktumlarfiltret). Men eftersom det blev stora problem i tvättstugorna i det mångfaldiga Rinkeby blev det nödvändigt att bygga ett nytt hus, en tvättmoské, och anställa ordningspersonal, då så många av de glada blankkindade människorna från hundra länder visade sig inte följa de gemensamma regler som var uppsatta för tvättstugorna.
Bocentrums tvättstuga "Tvättmoskén" har i flera tidningsreportage och TV-program beskrivits i enbart lyriska termer, t ex vid drottning Silvias besök där den 17 november 1999: som "en mötesplats för kulturer", "människor från hundra länder", "glada, blankkindade kvinnor", "myllrande barn", "där kan man höra turkisk musik" etc. "Tvättmoskén" beskrivs som "unik", ty "här är samlingsplatsen i området". "Kanske är det Sveriges enda stortvättstuga där man kan lyssna till musik och se på väggen hur mycket klockan är i New Delhi, Istanbul och Santiago samtidigt som ens strumpor vaskas". "Och vill man inte sitta i kafeterian kan man hålla barnen sällskap när de roar sig i lekrummet".
Så lyder de entusiastiska formuleringarna i reportagen. Ingen enda reporter frågar sig varför så många människor har tid att tillbringa så mycket tid i tvättmoskén medan de dricker kaffe och lyssnar på musik och varför man har behov av att veta vad klockan är i Istanbul medan strumporna vaskas. Minst av allt frågar reportrarna sig varifrån pengarna har kommit till tvättmoskébyggandet, till tvättmaskinerna, till de tvättmoskéanställda, till kaffet, musiken, lekrummet och till att köpa de kläder som vaskas i tvättmaskinerna.
Är det möjligt att göra en annan tolkning av det som berättas i reportagen?
Enligt reportagen har man tvingats ersätta de obemannade tvättstugorna med byggandet av en bemannad stortvättstuga. Det nämns att vid 22 olika "stationer" finns vardera två tvättmaskiner och en torktumlare.
Det går faktiskt att göra en ganska exakt kalkyl över vad mångfalden kostar i tvättarbetet.
Låt oss anta att det finns tre heltidsanställda (detta är bara en gissning, det kan vara fler om tvättstugan ska ha öppet minst tio timmar om dagen 6 dagar i veckan, se antaganden nedan) med en medellön av 17 000 kr per månad = 51 000 kr per månad = 612 000 kr i direkta lönekostnader. Tillkommer arbetsgivaravgift 31 % = 189 720 kr. Tillsammans 801 720 kr i lönekostnader. Det tillkommer vidare kostnader för personalrum och för rekrytering, löneadministration och annat arbetsgivaransvar samt lekrum för barnen. Låt oss utjämna till 850 000 kr. Vi räknar lågt och bortser från kostnaden för att man måst bygga ett nytt hus - någon form av lokalkostnader hade man haft under alla förhållanden.
Antalet tvättstationer är 22, med 2 tvättmaskiner i varje. Antag att varje maskin körs i 5 omgångar varje dag = 10 timmars effektiv tvättid varje dag och 44 x 5 = 220 tvättar varje dag. (Man måste räkna med att maskiner kan gå sönder, människor utebli från pass etc, så 10 timmar är ganska högt räknat). Vi antar att tvättstugan är öppen 300 dagar varje år, dvs stängd en dag per vecka. Det utförs då 66 000 tvättar per år.
Lönekostnaden var för tre heltidsanställda 850 000 kr. Lönekostnaden per tvätt blir12,8787 kr, dvs nästan 13 kronor. Den övriga kostnaden för en tvättomgång: vatten, elenergi, kapitalkostnad för tvättmaskin, reparationer är gissningsvis inte över 10 kr. I så fall innebär det mångkulturella samhällets friktionsförluster att kostnaden för varje tvättmaskinslass minst fördubblas.
En familj som kör 2 tvättmaskiner per vecka, 50 veckor per år, kostar 13 + 13 kr varje vecka = 1 300 kronor för bemanningen i tvättstugan, en kostnad som aldrig uppstod i det monokulturella samhället där tvättbevakning inte behövdes.
Var syns nu dessa kostnader? Det rimliga vore naturligtvis att hyresgästerna i tvättmoskén i Rinkeby själva direkt i tvättmoskén fick betala de 13 kronor extra per körd tvättmaskin som det kostar att övervaka dem. Men förmodligen bakas lönekostnaden för de anställda i tvättstugan in i Familjebostäders allmänna budget och tas ut via hyran av Familjebostäders samtliga hyresgäster. Detta är den vanliga metoden när det gäller mångkulturens kostnader i ett så genompolitiserat samhälle som det svenska. Man bakar in dem i andra kostnader och särredovisar dem sällan och de sprids ut på människor som inte är medvetna om att de betalar dem.
I ett renodlat kapitalistiskt samhälle skulle naturligtvis en privatperson äga tvättstugan och då vara tvungen att ta ut den faktiska kostnaden av brukarna. De hyresgäster som hade möjlighet skulle då troligen skaffa sig egna tvättmaskiner och därmed slippa övervakningskostnaderna på 1 300 kr per år, vilket betalar tvättmaskinen på några år. I ett renodlat mångkulturellt samhälle skulle kanske några familjer i den fattigare delen av befolkningen välja den billigaste lösningen att tvätta i ån. Men i vårt svenska samhälle syns det faktum att mångkulturen fördubblat tvättkostnaden inte alls.
Naturligtvis kan resonemanget rörande tvättstugan också appliceras på andra områden i samhället. Vad kostar väktarna som numera ses i köpcentret och tunnelbanan, och som inte behövdes för tjugo år sedan? Deras lönekostnader tas naturligtvis ut på varupriserna och på den biljett och skatt du betalar.
De kreativitetsvinster man eventuellt kan uppnå i det mångkulturella samhället måste minskas med dess friktionsförluster. Resultat: stort minus.
Reportagen om tvättmoskén satte en journalistisk mall. Därefter fanns en oskriven regel att närhelst det skrivs om invandrare och tvättstugor ska det göras i hurtfriska och glättiga ordalag, typ "glada blankkindande människor som har klockor som visar tiden i andra städer på jorden", det sista ska ge en fläkt av internationell öppenhet som outtalat ställs mot inskränkt svenskhet.
I Värmlands Folkblad, 8 april 2003, fanns en artikel som visar att skribenten väl lärt sig att uppfylla tvättstugereportagenormen. Texten är här något förkortad. Originaltexten har länken http://www.vfb.se/vfb/visa.asp?textID=3775
Rubriken lyder:
"De ska skapa tvättfrid
Tvättstugans strikta regler skapar flest konflikter mellan svenskar och invandrare
Bovärdar för integration. Det är inte alla bovärdar som kan fem språk. Men det är just det som är Soran Raqibs och Ali Palanis starkaste kort. Nu jobbar de på Kronoparken och Gruvlyckan ? med uppgift att lösa språkförbistringar.
Hålla tiderna och städa efter sig.
När tvättstugans strikta förhållningsregler inte följs leder det till irritation.
Ali Palani och Soran Raqib är integrationsbovärdar på KBAB med rätt att lösa språkförbistringar och kulturkrockar.Det är i tvättstugan som de flesta konflikter uppstår mellan Svensson och grannarna med utländsk bakgrund. Ofta rör det sig om en så enkel sak som att alla inte förstår instruktionerna på svenska. Vissa är inte vana vid tvättstugans oskrivna, men ack så strikta, regler.
- Vi berättar hur tvättstugorna fungerar. Exempelvis hur noga det är att man bokar tid och tömmer innan näste man kommer, säger Soran Raqib, kurd från Irak, som har bott i Sverige i fyra år.
Som bovärdar löser de praktiska problem i KBAB:s lägenheter och städar utemiljön - något som i och för sig anses som ett riktigt lågstatusjobb av en del landsmän.
- De skrattar när de ser mig sopa gatan. Men jag är väldigt glad över det här jobbet. Jag känner att jag gör nytta, säger Soran.
Ali Palani, kurd från Iran, är bovärd på Gruvlyckan. Han talar arabiska, kurdiska, persiska, engelska och svenska. Soran Raqib kan inte persiska, men turkiska. De två anställdes drygt en månad tidigare på grund av den irritation och osäkerhet som kunde märkas i de invandrartäta områdena.
- Svenskar blir störda när saker och ting inte fungerar som de är vana vid. Vi vill ge trygghet genom den här satsningen. Människor ska inte vara rädda för integration, utan känna att uppstår det problem så hanterar vi dem. Att inte förstå varandra innebär svårigheter. Vi vill kunna kommunicera och invandrare ska kunna kommunicera med oss, säger bostadsbolagets svenska representant.
Soran R och Ali P har blivit varmt välkomnade i sina nya jobb.
- Det är lättare för många att prata med oss, på sitt eget språk, säger Ali Palani.
De två fungerar precis som andra bovärdar inom KBAB förutom att de kan så många fler språk och därför kan hjälpa till när svenskan inte räcker till. Soran och Ali är projektanställda under ett halvår, men projektet kommer troligen att förlängas."
Värmlands Folkblad följer noga tvättstugereportagereglerna. Avsaknaden av ett granskande journalistiskt perspektiv är således total. Texten är så pass typisk att den väl lämpar sig som undervisningsmaterial i konsten att skriva en manipulerande text, hur man med hjälp av värdeladdade ord och utelämnade upplysningar kan skapa en viss bild. En mer noggrann textanalys visar nämligen att de två invandrarna beskrivs med enbart positivt värdeladdade ord: "de löser praktiska problem", "de skänker trygghet", "de städar utemiljön", "de är glada att få göra nytta", "de hanterar problem", "de kan kommunicera", "de har blivit varmt välkomnade", "de sopar fastän landsmännen skrattar åt dem" och "de kan många språk när inte svenskan räcker till". När det gäller Ali P uppges att han talar arabiska, kurdiska, persiska, engelska och svenska. Det bygger troligen helt på P:s egna uppgifter, och hur pass funktionellt han behärskar dessa språk är osäkert och inga frågor ställs om detta.
Rapporteringsmönstret ger exakt samma ensidigt positiva bild som i reportagen från tvättmoskén i Rinkeby, där invandrare framställs som fantastiska när de lyssnar på musik, dricker kaffe medan tvättmaskinen går och har klockor som visar tiden på olika platser i världen på tvättstugeväggen.
Svenskarnas upplevelser och vanor beskrivs med däremot konsekvent med svagt förlöjligande uttryck: de framställs som lite trist gnetiga och rigida. De har "strikta förhållningsregler" "de har ack så strikta regler" "de blir störda när saker och ting inte fungerar som de är vana vid" ja, vilket folkslag blir inte det, kan man undra?
Om själva anledningen till att bovärdar måst kallas in för att skapa tvättfrid får läsaren veta mindre. Det nämns att "osäkerhet" och "irritation" har uppstått i området, men inget mer ingående än så. Själva grundproblematiken: att det tillkommit en stor mängd boende som inte kan svenska och inte behärskar en så enkel sak som att sätta på en tvättmaskin, förstå instruktioner på svenska eller behärska svenska uppträdanderegler att boka tid och göra i ordning efter sig, förbigås som vanligt i denna typ av reportage.
En normalsvensk kan ibland behöva få en demonstration av en ny maskins användning; det räcker dock i allmänhet med en gång. I detta fall tycks bovärdarna behöva medverka till att skapa tvättfrid under en ganska omfattande tidsperiod. En tanke som överhuvudtaget inte tycks slå skribenten är hur detta förhållande: att invandrade hyresgäster behöver instruktioner och personligt stöd i tvättstugor under en lång period, rimmar med de uppgifter om invandrare som kvalificerad arbetskraft som ofta återges i media. Hur kan personer som behöver en lång tids bistånd för att klara att köra en tvättmaskin, som inte förstår instruktioner på svenska eller är insatta i svenskt beteende vara konkurrenskraftiga eller ens anställningsbara på svensk arbetsmarknad? Hur många arbetsgivare har råd att avdela personliga assistenter som går bredvid och instruerar en nyanställd invandrare i de enklaste moment och enklaste uppföranderegler under flera månader?
Ingenting nämns i artikeln om hur tvättfridsprojektet administreras eller finansieras. Men givetvis uppstår kostnader, kostnader som inte behövs med en svensk boendegrupp som klarar att köra tvättmaskinerna själva. Låt oss anta att Soran och Ali vardera får en ersättning som motsvarar 15 000 kronor i månaden inklusive arbetsgivaravgifter (det motsvarar ca 12 000 kronor i lön). Vi bortser från kostnaden för att administrera Soran och Ali. Sammanlagt blir det 30 000 kronor i månaden.
Om det är bostadsbolaget som betalar projektet motsvarar det 6 månadshyror à 5 000 kronor. 6 familjer kunde alltså bo gratis i en månad, om de boende bestod av en svensk grupp som inte behöver övervakning vid sin tvätt. Om det är kommunen som betalar kunde pengarna i stället ha använts till t ex en förskollärare och en sjuksköterska på deltid. Om projektet betalas med statliga medel är det likafullt skattebetalarna som bekostar det och de 30 000 i månaden kunde använts till något betydligt mer produktivt ändamål.
En finess i sammanhanget är att Soran och Ali också på detta sätt kommer att räknas som sysselsatta i statistiken. Det nämns inte hur många timmar Soran och Ali arbetar per vecka, men för att räknas som "sysselsatt" i statistiken räcker det med en timme per vecka. Har någon enda undersökande journalist gått bakom de tjusiga siffror som presenteras över "invandrares ökade sysselsättningsgrad" och sett efter vad denna sysselsättning verkligen består i? Hur mycket består i tjänster typ dessa tvättfridsskapare - skattebetalda och offentligt administrerade lågproduktiva projekt i kostnadskrävande uppdrag som överhuvudtaget inte behövdes när Sverige hade en befolkning som kunde klara sitt vardagsliv själva?
En ytterligare finess är att efter fem månader som tvättfridsskapare kan personer som Soran och Ali övergå från eventuellt socialbidrag som belastar kommunens kassa, till a-kassa eller sjukpenning som finansieras av staten och är en betydligt mer osynlig kostnad.
Det skönmålande reportaget om tvättfridsskaparna i Värmlands Folkblad hjälper inte läsaren att få något som helst begrepp om mångkulturens kostnader. Hur kommer framtiden att döma denna typ av stereotyp och aningslös "journalistik"?
Maj 2003: Ett nytt ord myntas i svenska språket: "Tvättstugevåld"
En något svartare underton smyger sig dock in i tvättstugerapporteringen i maj 2003. En undersökning från Stockholmspolisens statistik- och analysenhet visar då att det förekommit 51 fall av misshandel i Stockholms tvättstugor under 2002. Undersökningen refereras av TT och återges i flera tidningar (DN, SvD, G-P, Aftonbladet och Expressen 8 juli 2003)
- Det är nästan uteslutande konflikter kring själva tvättiden som varit den utlösande faktorn, inte att man glömt att städa eller glömt ta bort luddet, säger Ulla Wittrock vid Stockholmspolisens analysenhet.
Även i Malmö är tvättstugevåldet ett problem. Bo Paulsson, inre befäl vid Malmö-polisen, säger:
- Det här är ganska vanligt. Jag brukar studera anmälningarna noga och påtagligt ofta blir det slagsmål när någon till exempel bara lagt in sin tvätt trots att någon annan bokat tiden, säger han.
I Expressen nämns att 51 fall av misshandel inträffat i tvättstugor år 2002. Man skriver vidare: "I de flesta fall handlar det om ett fåtal slag som utdelas i tvättstugan. Men enligt många polisanmälningar har regelrätta slagsmål brutit ut. Enligt statistik- och analysenheten har 358 fall av misshandel som kan relateras till tvättstugan. I mer än hälften av fallen har misshandeln skett i tvättstugan.
- Det är otroligt. Vi visste inte att det var så vanligt, säger Mats Näslund, länsvakthavande befäl på Stockholmspolisen."
Tvättstugevåld tycks således vara en ny företeelse. När nya negativa företeelser dyker upp, är det brukligt att man frågar sig vad orsaken till problemet är. Men artiklarna i maj 2003 nämner ingenting om vem som riktar våldet mot vem eller i vilka bostadsområden som tvättstugevåldet är vanligast.
En tillbakablick
Inte särskilt många av de nu levande svenskarna minns den tid när tvätt var ett hårt kroppsarbete. Några har kanske kvar en bykgryta i ett uthus på sommartorpet, som ett minne av denna tid som trots allt inte är så avlägsen. På Södertörn fanns många människor som livnärde sig på att ta hand om stockholmarnas tvätt. Per Anders Fogelström berättar om 1700- och 1800-talets tvätterskor i sin Stad-serie.
Tvättandet var ett tungt kroppsarbete och klimatet i Sverige gjorde uppgiften tyngre. Vatten och tvättkläderna skulle bäras till grytan. Ved måste huggas och bäras för att värma tvättvattnet. Att röra runt i den stora tvättgrytan krävde krafter. Sköljningen utförde man i vattendrag om det fanns möjlighet, vintertid i iskallt vatten. Tvätten skulle så vridas ur, hängas på streck, plockas ner igen och bäras in i huset för sortering och strykning.
I städerna hade man från mitten av 1800-talet ofta rinnande vatten, vilket underlättade arbetet, men det var fortfarande ett drygt dagsverke. Bastanta fruntimmer sådana ni minns ur filmen Anderssonskans Kalle, med förkläde och klut om huvudet - bar tvättkläder, lade i blöt, eldade i tvättstugan, rörde, bankade, vred ur och sköljde, och kånkade upp tunga tvättkorgar med våta kläder till torkvindar som alltså brukade ligga allra högst upp i huset.
Folkhemmets framväxt ackompanjerades av en mycket välkommen reform av tvättstugorna. På 30- och 40-talen, kanske också senare, var det vanligt att människor gick ihop om att starta en andelstvättstuga. Tvättstugan var alltså delägd och deltagarstyrd, något man startat tillsammans, något man var stolt över. I de nya hyreshus som HSB byggde fanns moderna tvättstugor - det "moderna" var enkla tvättmaskiner som måste fyllas på och tappas ur manuellt, men det var ändå ett oerhört framsteg med när de vedeldade bykgrytorna avlöstes av eldrivna tvättmaskiner. Centrifuger och torktumlare fanns inte än, men dessa kvinnor som mindes när man bar och kånkade och sköljde från bryggkanten uppskattade och värderade sina tvättstugor som sparade oerhört mycket arbete.
I den svenska kulturen ligger att man ska ta hand om och vårda saker. I svensk kultur skämmer man ut sig om man inte håller snyggt eller om man lämpar över problem och arbete på andra. Då börjar det pratas om en. Alltså vårdade man sina fina tvättstugor, höll snyggt, följde givna instruktioner och lämnade tvättstugan i samma skick som man funnit den. Som en ren självklarhet höll man sig inom uppsatta tidsramar, annat var otänkbart. Och man förstod att tvättstugan fanns där för att man själv hade bekostat den - den kanske betalades via hyran, men den betalades dock. Man var därför rädd om maskinerna så att de skulle hålla. Detta sätt att förhålla sig till en tvättstuga är en del av den svenska kulturen. Men uppenbarligen delar inte alla invandrare den, eftersom det är just i tvättstugan som kulturkrocken och tvättstugevåldet så ofta uppstår.
Varför uppstår dessa kulturkrockar?
Hur är det för de invandrare som kommer till Sverige? Låt oss ta en familj från en by i Mellanöstern eller Somalia, en familj som är rena analfabeter eller näst intill. Inte så få av invandrarna är av denna typ. De är vana vid bylivet, men kommer plötsligt till ett utvecklat land där det finns avancerad utrustning överallt. Som asylsökande eller asylbeviljade garanteras de betald bostad och uppehälle som det svenska samhället bekostar via någon form av bidrag, likgiltigt egentligen om det kallas socialbidrag, bostadsbidrag, introduktionsersättning eller studieersättning, man behöver i alla fall inte bekymra sig över ekonomin. Allt serveras dem: en ny bostad, med elström, rinnande vatten, TV. De möter tekniska apparater som de kanske aldrig sett förut, t ex diskmaskin, mobiltelefoner. Apparaterna bara finns där, färdiga att använda. I de flesta fall funderar man väl inte närmare över hur dessa apparater har kunnat konstrueras eller vad de kostar eller hur de egentligen betalas. Att det finns en tvättmaskin är lika självklart som att bussen kommer och att tvätten kostar något har kanske aldrig ens föresvävat dem. Man har ingen aning om svenskarnas långa väg och kamp för de gemensamma tvättstugorna, och alltså har man inte heller någon större respekt för tvättstugornas vård. Tvättstugor ingår för dessa invandrare i det diffusa "samhällets" service. Ett diffust "svenne-samhälle som också för många invandrare representerar något som man står i oklar opposition till och gärna saboterar om det går. Vandalisering, klotter och skolbränder är t ex vanligt i dessa områden.
I TV-reportagen från tvättmoskén i Rinkeby förekom också några svenskar. Flera föreföll ovilliga att uttala sig. Svenskarna var i tvättmoskén för att stöka undan sin tvätt snabbast möjligt, ingenting annat. De hade inte tid att dricka kaffe, umgås med vänner eller leka med barnen medan de tvättade och om de tittade på klockan var det för att se efter om de skulle hinna till föräldramötet klockan sju, inte för att se om släkten i Santiago kunde tänkas vara vakna så att man kunde ta mobilen och ringa till dem.
Ingen kategori i samhället är så hårt tidspressad som svenska barnfamiljer (och givetvis de invandrade barnfamiljer som arbetar), och den kategorin har också de största tvättbehoven. De lever efter ett schema som kräver exakt precision upp klockan 6.15 för att hinna ordna allt så att barnen kan vara lämnade på dagis kl. 7.45 exakt så att man kan ta bussen som går 8.01 och kunna vara på arbetet kl. 8.30. Hem kl. 16.45 exakt för att hinna slänga in en tvättmaskin och hämta barnen och laga middag för att hinna i tid till föräldramötet kl. 19.00 eller skjutsa barnen till träningen. Om man ska hinna få in en tvättid i det dagsschema som kan vara uttänkt på minuten får ingenting klicka. Undra på att det kan uppstå irritation om någon annan till exempel "bara lagt in sin tvätt trots att man bokat tiden".
Generellt sett har invandrare mer sällan samma enorma tidspress som svenskar, eftersom invandrare oftare är arbetslösa, sjukskrivna, förtidspensionerade eller uppbär socialbidrag och kan disponera sin dag mer fritt. Många invandrare använder flera år för sina SFI-studier (de tre år som är beräknande för SFI överskrids mycket ofta). SFI-undervisningen pågår inte på heltid och man har skollov då och då. Invandrare studerar också ofta vid KOMVUX eller genomgår andra studier eller deltar i projekt och aktivering av olika slag. Deras dag är då sällan fylld på heltid. De invandrarkvinnor som har många barn har dels många föräldraledigheter, dels sällan heltidsarbete mellan barnafödslarna. På grund av dessa omständigheter har i invandrarfamiljer antingen mannen eller kvinnan, och ofta båda två, samt deras släkt och bekanta, mycket ledighet på dagtid. Tvättandet i den moderna tvättstugan kan under sådana förhållanden bli just den lindriga uppgift som också skänker utrymme för socialt umgänge som reportagen från tvättmoskén i Rinkeby vittnar om. Man har tid att sitta ner, ta en kopp kaffe, få en pratstund med grannen, prata med familjen i Istanbul "medan ens strumpor vaskas ". Medan svenskarna flåsar in med andan i halsen för att få undan tvätten mellan alla andra uppgifter som väntar. (Detta är en generell bild som givetvis inte gäller för varje svensk eller invandrad individ eller familj.)
Invandrare från mindre industrialiserade samhällen har sällan fått samma drillning i att passa tider, att utföra saker exakt på minuten, att beräkna i förväg hur lång tid saker och ting tar, som människor som är uppvuxna i utvecklade länder. Lika litet som i forna tiders svenska bondesamhälle har man i en turkisk bergby eller somaliskt nomadsamhälle behov av precis tidspassning. Där får varje syssla ta den tid den tar, och människor där har inget behov att fungera på det västerländska sättet. I Afrika söder om Sahara finns t ex sällan busslinjer som följer en tidtabell på samma exakta sätt som här. I t ex Zambia och Uganda kan man se människor sitta vid vägkanten längs de stora vägarna vid små eldar. "De väntar på landsvägsbussen" upplyses det. "Den kan komma om en dag, den kan komma om tre dagar. Man väntar, och inrättar sig under tiden:"
Svenskar som bott i Afrika kan berätta att efter ett tag vänjer man sig vid att saker och ting inte fungerar efter exakt tidtabell. Man slutar vänta sig det, man slutar stressa upp sig, man intar en mer kontemplativ attityd, man lär sig att vänta utan irritation. Och kanske är denna ta-det-som-det-kommer-inställning ett mer naturligt sätt att leva för människan. Så har vi levt i miljontals år, strövande runt i vår flock, väntande på hjorten som kommer när den kommer eller med bondesamhällets makliga lunkande bakom oxen på åkern. Fabriksvisslan och armbandsur på varje människas handled är trots allt inte mer än så där hundrafemtio år gamla, och att det moderna samhällets tidspress gör många människor sjuka är uppenbart. Problemen uppstår när vår kulturs krav på exakt tidspassning krockar med en kultur som inte har denna poängtering av precision. Då kan det uppstå tvättstugevåld.
I tvättstugereportagen beskrivs svenskarnas kultur som sagt i enbart negativa termer: den är "rigid", har "strikta förhållningsregler", vi har "ack så strikta regler", vi "blir störda när saker och ting inte fungerar som vi är vana vid".
Då ska man minnas att vår precision och exakthet är hela grunden för vår kultur, en kultur som också invandrarna från andra kulturer idag njuter frukterna av. Det är vår kultur som gjort att en tvättmaskin har kunnat skapas, så att de slipper tvätta i floden! Men med en märklig dragning åt självplågeri ska denna kultur inte hyllas, utan förlöjligas, som t ex i reportaget i Värmlands Folkblad om tvättfridsskaparna.
Från den stund ett barn föds i den västerländska kulturkretsen socialiseras det in i det exakta mätandets kultur. Ja, redan innan barnet föds har man kollat dess längd via ultraljud och kollat tillväxten med ett måttband runt mammans mage. Några minuter efter att barnet fötts är det vägt och längdmätt, inspekterat och protokollfört, och alla data noteras i en journal som noga arkiveras och därmed har det på allvar inträtt i vår "strikta regler-kultur". Barnet läggs sedan i en liten maximalt hygienisk säng, i ett rum där fönstret är tillverkat med precision så att det sluter tätt och där temperaturen konstant håller några grader över 20 Celsius.
Man kan hålla på så i oändlighet. Hela människornas liv i de västerländska samhällena utspelas i denna noggranna, precisa värld. När man ger vacciner är dosen utprovad och uppmätt; en viss dos, varken mer eller mindre. Man kan lita på att den medicintablett som anges innehålla 0,1 mg av den substans man behöver innehåller 0,1 mg, inte 1,0 mg eller 0,01 mg. Polisen gissar inte fartsyndarens hastighet; den mäts och registreras. Idrottsrekord mäts i hundradelar av sekunder. Broars konstruktion är kalkylerad för att bära en viss tyngd. Halten av bekämpningsmedel i salladshuvuden mäts och kontrolleras och om den överstiger en viss nivå kasseras partiet. Att en tvättmaskin överhuvudtaget har kunnat konstrueras, med sitt hölje av metall och en mekanism som fyller på vatten från ett vattenverk långt borta, med vatten som är renat och kontrollerat, och med en eldriven motor som drivs med ström som alltid kommer med en viss spänning ur ledningen och ett programverk som gör att maskinen kan tappa på vatten, tappa ur det igen, fylla på osv och slutligen centrifugera med ett visst varvtal, allt detta är ett resultat av den exakthetens kultur som vi lever i.
I vårt samhälle har det utvecklats teknik för att "saker och ting ska fungera som vi är vana vid" - och helst ska de utvecklas och förbättras. Hela vår civilisation bygger på observation, mätande, noteringar, kontroll, uppföljning, utvärdering och omprövning och varje detalj i vårt välfungerande, avancerade samhälle är ett resultat av noggrannhet och "strikta regler". De "strikta reglerna" gäller också på det sociala området. Närvaron av "strikta regler" gjorde t ex att när man 1843 införde obligatorisk folkskola för alla barn, så gick verkligen alla barn i skolan. Våra "strikta regler" hade på 1950-talet lett till ett samhälle med t ex ovanligt litet korruption, låg brottslighet, få konflikter på arbetsmarknaden eftersom ingångna överenskommelser respekterades och få trafikdödade i internationell jämförelse.
Man kan naturligtvis se fördelar i ett mer sorglöst, improvisatoriskt sätt att leva. Människan är som sagt troligen mer skapt för den sortens liv än för den västerländska civilisationens inrutade program. Men det visar sig ändå att om människan får chans att välja, så går flyttströmmen mot väst med det materiella välstånd och den sociala säkerhet som det västerländska systemet har skapat. Få av de som lämnat mindre industrialiserade samhällen för att pröva livet i väst väljer t ex att återvända. Alla nackdelar till trots tycks människor alltså föredra den västerländska modellen. Priset för detta är att man måste leva med en tidsstyrd tillvaro..
För att detta samhälle ska kunna upprätthållas måste varje kugge i det komplicerade maskineriet fungera som planerat och då är det fundamentalt att tider hålls. Busschauffören måste vara på sitt arbetspass kl. 07.00 för att köra bussen 7.10 som tar förskolläraren till sitt dagis i tid att ta emot ambulansförarens barn, så att ambulansföraren kan gå på sitt arbetspass kl.10.00 som planerat och finnas i tjänst när det kommer ett larm om att en kvinna har blivit knivskuren på NK. Poliserna som har sitt arbetspass en eftermiddag i september i Stockholm måste ha kunnat klara av sitt hushållsarbete som beräknat, så att de kan vara på plats i sitt team när det kommer ett akut utryckningslarm.
Om nu någon till exempel "bara lagt in sin tvätt trots att någon annan bokat tiden" spricker de arbetande människornas tidsscheman och samhällsmaskineriet stoppar.
Det är naturligtvis som upplagt för kulturkrockar och konflikt om människor från icke-tidspräglade kulturer ska leva i ett supereffektivt avancerat samhälle som det svenska, som kräver planering och framförhållning och respekt för att hålla tider. Vårt samhälle orkar inte med alltför många människor som inte är anpassade till systemet. Man kan inte både äta kakan och ha den kvar, inte både leva litet som det faller sig och ha ett tekniskt avancerat samhälle.
Det svenska samhället måste göra detta mycket tydligt och klart för alla och envar: vårt samhälle står och faller med att man följer regler och passar tider. Tider i tvättstugan och andra tider. "Strikta förhållningsregler" är BRA och saker och ting SKA "fungera som vi är vana vid".
Kort sagt: man passar tider, är rädd om maskiner, gör rent efter sig och vi behöver varken tvättmoskéer, tvättfridsskapare eller tvättstugevåld.
|
|