Unga och många förtidspensionärer 1995 fanns det 400.000 förtidspensionärer i Sverige. Tio år senare - år 2005 - är antalet mer än en halv miljon. Det handlar alltså om en hel del pengar.
På vilka grunder beviljas då förtidspensioner? Ofta rör det sig om väldigt diffusa symtom. Om detta har Anders Isaksson skrivit i Dagens Nyheter.
Ur DN den 15/1 -05:
"FÖRTIDSPENSIONÄRERNA BLIR ALLT YNGRE
Mannen är 42 år, är gift, har tre barn, sysslar med idrott på fritiden och beviljades i fjol höstas full förtidspension från sitt arbete som butiksbiträde. Han hade då levt på sjukersättning och sjukbidrag i tolv år och kunde inte - enligt försäkringskassans motivering - 'förväntas klara att återgå till någon yrkesverksamhet, åtminstone inte på lång tid.'
Diagnosen var 'konversionssyndrom + depression' och beskrevs av försäkringsläkaren som 'invalidiserande/handikappande kroppslig symtomatologi utan fynd av kroppsliga orsaker, som man bedömer grundas på psykisk genes.'"
"Försäkringskassans journaler är sekretessbelagda, men uppgifterna om 42-åringen finns i ett av det 30-tal avidentifierade ärenden som jag fått tillgång till. Personerna är födda på 1960- och 1970-talet, bor i ett län i Mellansverige och har under det senaste halvåret beviljats sjuk- och aktivitetsersättning (nya termen för förtidspension). Just i åldersgrupperna 30 till 45 år har också antalet förtidspensionerade ökat snabbt på senare år."
"I bedömningar från olika undersökande institut - exempelvis Rygginstitutet, Försäkringsmedicinskt Centrum, Zenit Rehab och Årekliniken - återkommer ofta liknande formuleringar, exempelvis denna suck över en 38-årig förskollärare med fibromylagi som diagnos: 'Hon har etablerat en enorm sjukroll. Vid psykologexploration anas något mycket konstigt, hysteroida drag finns.'
"En annan 32-åring sägs lida av migrän och nack- och skuldermyalgi och beskrivs så här i det försäkringsmedicinska utlåtandet:
'Hon ger ett något sensitivt, villrådigt, möjligen lite krisnära intryck. Aktualiserar närmast ett relativt uttalat frustrations- och förlusttema med en del existentiella övertoner. Symptombildningen antar i första hand formen av ett framträdande spänningssyndrom. Det finns också indikationer på trötthetsutveckling, även svårigheter vad gäller affekthanteringen.'
"De pensionsgrundande diagnoserna är inte lika yviga - för att inte säga pladdriga - men kännetecknas oftast av samma vaghet. Några exempel: generaliserat ångestsyndrom, paniksyndrom med agorafobi (torgskräck), smärtillstånd med utstrålning i axlar och armar, personlighetsstörning, generaliserad ångest med depressiva inslag, whiplashskada med depressiv episod, utmattningsdepression, drag av borderline, fobisk och osjälvständig, kroniskt trötthetssyndrom. "
Ur DN den 19/1 -05:
"FÖRTIDSPENSIONEN - EN BEFRIELSE FRÅN ARBETETDe senaste årens galopperande ökning av förtidspensionerna visar återigen att varje bruk av välfärdsstatens förmåner efter hand slår över i missbruk. I teorin är den enskildes rätt till inkomsttrygghet i varje del av de sociala försäkringssystemen styrd av specifika behov, i verkligheten fungerar de för allt fler människor som ett alternativ till arbete."
Försäkringssystemen utgår ifrån "antagandet att alla i varje läge vill arbeta, inte från att rätten till en garanterad inkomst kan upplevas som mer attraktiv än jakten på ett arbete vilket som helst."
En gång var det kanske så, menar Isaksson, men inte nu längre:
"När den moderna välfärdsstaten grundlades efter 1930-talets massarbetslöshet var säkert detta antagande riktigt, vardagsspråket vimlade av kärva sentenser om den enskildes skyldighet att försörja sig på eget arbete och om skammen i att ligga andra till last. Kampen mot arbetslösheten var politikens paradgren, paroller om rätten till arbete och löften om full sysselsättning präglade varje valrörelse.
Numera är detta historia. I regeringen finns inte längre någon arbetsmarknadsminister, posten har bytt namn till arbetslivsminister och inkluderar nu också ansvaret för det sociala försäkringssystemet. Som självständigt politikområde är arbetsmarknadspolitiken död, omvandlad till en välfärdspolitik som alltsedan mitten av 1970-talet dolt en stadigt stigande faktisk arbetslöshet.
Det ökande antalet förtidspensioneringar illustrerar utvecklingen, fortsätter Isaksson:
"Den kallades ursprungligen invalidpension och var från mitten av 1930-talet förbehållen personer med svåra fysiska eller psykiska handikapp. Förvandlingen från specifik till allmän rättighet inleddes när möjligheten att förtidspensionera långvarigt arbetslösa öppnades i slutet på 1960-talet.
De första åren ökade antalet förtidspensionärer relativt långsamt, men när accelerationen tog fart under senare delen av 1980-talet stängdes slussen mellan a-kassan och förtidspensionen. Effekten av 1991 års riksdagsbeslut att förtidspensionen enbart skulle beviljas på medicinska grunder blev en successiv överströmning från a-kassan till sjukkassan, inte bara för att den maximala sjukpengen var högre utan också för att vägen till förtidspensionen - den mest trygga ersättningsformen - gick via sjukpenning och sjukbidrag."
På vägen till förtidspensionering ser Anders Isaksson tre anhalter:
1. arbetslöshet
2. diverse kurser, vikariat och utbildningar
3. sjukskrivning.
"Efter något år är rollen som sjuk befäst, läkar- och expertutlåtanden staplas på varandra men inget hjälper. Inte arbetsträning, inte provanställningar, inte nya utbildningar och inte så kallade empowermentkurser med rubriker som 'Livsvägledning, inre och yttre hälsa', 'Hälsa och välbefinnande', 'Fånga liv' och 'Arbete i fokus'.
För att beviljas förtidspension på hel- eller deltid (eller sjuk- och aktivitetsersättning som det nu heter) måste man således bli definierad som så sjuk att arbetsförmågan - med en vanlig formulering i försäkringskassans beslut - är 'varaktigt nedsatt i förhållande till vanligen förekommande arbeten på arbetsmarknaden och även i andra tillgängliga lämpliga arbeten'.
Bedömningen görs alltså i relation till arbetsmarknaden i stort, men i praktiken i relation till hur läkare, psykologer och arbetsterapeuter bedömer den enskildes förmåga att både finna och klara ett passande arbete. Om han eller hon anses riskera arbetslöshet eller kunna tvingas söka socialbidrag beviljas i stället förtidspension. Den enskilde får som han eller hon vill, befrias från tvånget att arbeta. I stället kläds arbetslösheten i sjuklighet och förtidspensioneras bort. Beslutet är tidsbegränsat och ska omprövas inom ett till tre år, men det har hittills varit mer formellt än reellt.
Isaksson illustrerar ett enligt honom vanligt förlopp, med en 43-årig kvinna som pensionerats med diagnosen 'kroniskt trötthetssyndrom':
"hon blev uppsagd från sitt butiksjobb 1992, hade ett par korta vikariat efter ett års utbildning i vård och social service, utbildades i data och bröt i förtid en kurs på komvux. Sedan sjukskrivningen 1998 har läkarna sökt förklaringar till hennes trötthet och infektioner, men 'labmässigt har man inte hittat någonting', heter det i läkarintyget. Själv 'anser hon att det är helt otänkbart med någon form av arbete för närvarande', skriver försäkringskassan i sitt PM."
I förtidspensionen finns frihet, konstaterar han:
"I likhet med flertalet förtidspensioner lever också denna kvinna ett social välordnat liv, är gift, har barn och bor i villa. I förtidspensionen finns frihet och oberoende, kravlösa pengar varje månad som ju så många andra redan har beviljats. Varför skulle inte också hon få vad så många redan fått? Systemet driver sig självt: ju fler som får, desto fler vill ha.
Välfärdsstaten är nära vägs ände, i längden blir det alltför kostsamt att dölja massarbetslösheten bakom sjukskrivningar och förtidspensioneringar."
|
|