Krypskyttet mot invandrarminister Leif "Blomman" Blomberg för att han vill ge den svenska flyktingpolitiken en realistisk möjlighet att lyckas genom att begränsa våra åtaganden, har börjat på allvar.
Utvisningsbeslutet* av 5.000 "bosnier" till Kroatien får han springa gatlopp för i medierna efter känd modell. Den invandringslobby, som under lång tid omöjliggjort ett realistiskt meningsutbyte om rätten till vår samhällsgemenskap för taktpinnen.
Känslor, dolda ekonomiska intressen, skuldkomplex, TV-utspel om enskilda människor tar över i grovt förenklad form och omöjliggör svar på frågan, om hur mycket invandring landet tål på begränsad tid.
Man glömmer att möjligheten att ge fristad åt flyktingar förutsätter ett civilisereat samhälles beteendemönster mot svaga och förföljda. Det finns en inre gräns, som ej kan överskridas och där en dag befolkningens tålamod brister och vänds i förföljelse. Historien är full av sådana exempel också bland våra nära grannar i syd och öst. Det börjar med att ghetton bildas för avvikande, därför att landet ej klarar att snabbt assimilera vissa grupper.
Låt oss se på vår huvudstad Stockholm idag - Stockholm som aspirerar på titeln Europas kulturhuvudstad. Jag bor i den del av staden som har flest invandrare, Spånga - med kända rubriknamn som Tensta, Rinkeby, Husby, Akalla m.fl. Dessa stadsdelar är de mest invandrartäta i Sverige. I Tensta-Rinkeby (30.000 invånare) rör det sig om 85 procent av befolkningen - i vissa kvarter 100 procent. Skolorna har 30-50 hemspråk.
Den sociala gränsen mellan grannområdena är tydligare än någon Berlin-mur. Socialbidragstagarna är i invandrarkvarteren fler än någon annanstans i Stockholms kommun. I Spånga (45.000 invånare) är 22 procent av människorna beroende av mjust socialbidrag för att överleva. Siffran måste dock brytas ned för att förstås.
I de "gamla" stadsdelarna (15.000 invånare) med mycket få invandrare är bara 2 procent av befolkningen beroende av socialbidrag - i invandrardistrikten är 32-40 procent av befolkningen (som växer mycket snabbt) i den sitsen.
I hela stadsdelen Rinkeby (14.000 invånare) är 39,8 procent av invånarna socialbidragsberoende, vartill kommer 12 procent förtidspensionärer (mer än dubbla genomsnittet i landet), ca 10 procent som permanent är korttidssjukskrivna eller på annat sätt försörjda av det offentliga, plus A-kassan som är ett system för sig.
Vi kan inte längre genom tal o det "mångkulturella samhället" dölja det faktum, att landets huvudstad - tillsammans med några kranskommuner samt Malmö-Göteborg - skapat starkt avgränsade stadsdelar, där befolkningen till 62-70 procent är beroende av systemet "betald sysslolöshet" (bidrag utan motprestation). Ghettot har blivit ett faktum genom en kombination av politiska beslut, brist på arbete samt språklig isolering i förening med svag utbildning.
Hela Sverige kommer genom ökad "kommunal skatteutjämning" och den påbörjade sänkningen av pensionerna för äldre att dyrt få betala denna nota. Den är ständigt stigande.
Vi måste nu få en starkt kontrollerad "invandringspaus" för att kunna lösa de sociala misärer invandringslobbyn så länge blundat för. År 2000 kommer var tredje invånare i Stockholms län att vara invandrare.
Om vi på ett civiliserat sätt ska kunna ta hand om vårt, efter nordiska förhållanden, överstora flyktingmottagande är det nödvändigt att begränsa ytterligare inflyttning, anhöriginvandring och mottagande av stora grupper i klump. Detta har inget med rasism att göra utan är social realism.
Det går ej att på löpande band skapa samhällen där 70 procent av människorna (utöver folkpensionärerna) är bidragsberoende, fastlåsta i analfabetism och dåliga kunskaper i svenska. Det är klassutjämning vi måste arbeta med, inte ökad invandring.
* Skall vara: "avvisningsbelsutet".
