I en artikel i Barometern-OT den 25 april påstår Christina Magnusson pch Anna-Britt Wejdsten att Sverige tog sitt ansvar genom beslutet sommaren 1993 att ge 40.000 bosnier permanent uppehållstillstånd. I en senare artikel (Barometern-OT den 3 maj) hävdar ett antal andra kommunpolitiker från socialdemokraterna, folkpartiet, vänsterpartiet, centern och kds samma sak.
Det finns anledning att erinra om de närmare omständigheterna när beslutet togs. FN:s flyktingsekretariat (UNHCR) hade vid det tillfället av sin totala årsbudget på cirka nio miljarer kronor - som ska räcka till insatser överallt i världen - avsatt 3,36 miljarder för att klara överlevnaden för 3.605.000 människor i Jugoslavien. Behovet var emellertid större. Det gällde att ge 3.800.000 människor hjälp. Därför gick UNHCR ut och begärde mer pengar.
I det läget deklarerade regeringen att vi lagt om vår politik radikalt. Vi hade istället beslutat bidra med att ge de 40.000 asylsökande bosnierna i Sverige permanent uppehållstillstånd och dessutom ta emot ytterligare 12.000.
Beslutet - att ta emot 52.000 människor - kan vid det tillfället beräknas ha kostat landet mellan 4,5 och 5 miljarder kronor per år, och då har ingen hänsyn tagits till framtida kostnader för till exempel den anhöriginvandring man vet blir följden. Summan skulle ha räckt till UNHCR:s hela Jugoslavienbudget plus en betydande del av organisationens övriga insatser i världen. Mot den bakgrunden kan det svenska beslutet knappast kallas varken humant eller ansvarsfullt.
Dessutom togs beslutet i ett läge med massarbetslöshet och statsfinansiell kris i landet. Till saken hör att de 40.000 bosnierns enda kvalifikation för en förmånliga behandlingen, att för all framtid få en garanterad försörjning, var att de haft råd att ta sig till Sverige. Docent Åke Wedin har i boken 'Flyktingpolitik i analys' kallat beslutet för 'bommande vanvett'.
Det ska också sägas att när beslutet togs vädjade den bosniska regeringen att Sverige, precis som de flesta andra europeiska länder, bara skulle bevilja tillfälliga uppehållstillstånd, eftersom man, när kriget var över, behövde alla sina landsmän för landets återuppbyggnad. Den svenska regeringen nonchalerade denna vädjan.
Jugoslavienfallet visar tydligt på nödvändigheten av att ompröva den svenska flyktingpolitiken... Det är uppenbart att våra begränsade resurser i större utsträckning måste satsas på angelägen hjälp i närområdet.
Politiken skulle kunna utvecklas ytterligare genom att EU-länderna finansierade mottagnings- och hjälpstationer som UNHCR skulle upprätta i krisernas närområden. Alla flyktingar skulle hänvisas till dessa stationer, där deras behov av asyl i tredje land skulle prövas. På det sättet skulle vi, precis som fallet är med dagens kvotflyktingar, vara säkra på att de som vi ger en fristad, verkligen är i behov av skydd.
Det skulle inte längre vara möjligt att ta flyget till Sverige och på mer eller mindre säkra grunder begära asyl. Vi skulle komma ifrån en ytterligare kostsam asylhantering där bara en minoritet av de sökande har verkliga skyddsbehov.
De frigjorda resurserna skulle vi kunna satsa på ökad omedelbar hjälp i närområdet och bistånd till återuppbyggnad och utveckling.
Jan Elfverson
