Ingrid Björkman
på DN Debatt den 2/10 1993:
Omoralisk invandringspolitik
Invandringspolitiken försvaras med
moraliserande argument, aldrig med sakskäl. Dess försvarare gör
anspråk på att ha moralmonopol.
Jag hävdar att denna
moral är en myt och att den invandringspolitik som förts det senaste
decenniet i själva verket är djupt omoralisk.
Jag kommer här att
diskutera den under följande punkter:
Ekonomiskt slöseri som resulterar i att vi hjälper för få
flyktingar
Hot mot asylinstitutionen
Kompetensutarmning ("brain-drain") i u-världen
Desinformation och mörkläggning av fakta
Främlingsfientlighet.
Flyktingar behöver
tillfällig asyl för att sedan återvända och delta i
återuppbyggnaden av sitt land när förhållandena normaliserats.
Hjälpen blir både effektivare och humanare om de tillbringar
asyltiden i ett närområde. Den kulturella omställningen
under asyltiden blir mindre krävande och återflyttningen går
smidigare. Framför allt kan betydligt fler flyktingar hjälpas
för samma ekonomiska insats.
Medan FN:s flyktingkommissariat
når 3.605.000 människor i Östeuropa med livsuppehållande
hjälp, underhåller Sverige för samma summa 36.822 asylsökande,
låt vara med en bättre standard. En asylsökande i Sverige
kostar med andra ord lika mycket som 100 krigsflyktingar i Jugoslavien eller
dess närområde.
Invandrings- och flyktingpolitiken
skiftar nu från land till land. I stället borde det internationella
samhället överta ansvaret för världens flyktingar -
genom samordnade lösningar och gemensam finansiering i FN:s regi och
med kostnaderna fördelade mellan världens länder. Världens
externflyktingar uppgår nu till ungefär 19 miljoner, varav nästan
14 miljoner finns i tredje världen. Som det nu är disponerar FN:s
flyktingkommissariat bara en tiondel av vad Västeuropas asylhantering
i respektive länders regi kostar.
Var finns moralen i den
politiken?
Det är nödvändigt
att skilja mellan de två migrantkategorierna flyktingar och (ekonomiska)
invandrare. Den skillnaden görs dock inte i vårt förhärskande
språkbruk, där man systematiskt använder beteckningen "flykting"
på den som vill invandra till Sverige.
Före 1975 var det
ytterst få immigranter som betecknade sig som flyktingar - trots att
världen inte var bättre då. Men i och med att arbetskraftsinvandringen
upphörde måste de som ville till Sverige ha andra skäl för
att få stanna. Största chansen att få stanna visade sig
vara att uppge sig vara förföljd.
Exemplen på ekonomisk
emigration från tredje världen är många. Att till
exempel de tusentals chilener som fick politisk asyl i Sverige på
80-talet i själva verket var ekonomiska invandrare har dåvarande
invandrarministern Georg Andersson erkänt i efterhand.
Katastrofen i Jugoslavien
skymmer det faktum att det är befolkningsexplosionen i tredje världen
som skapat och kommer att skapa de största immigrationsproblemen. Det
senaste decenniet har asylansökningarna till Västeuropa femfaldigats,
och den illegala invandringen är nu utom all kontroll.
På OECD:s internationella
migrationskonferens i Rom 1991 konstaterades att de enorma tillströmningen
till västvärlden av ekonomiska invandrare som gör anspråk
på att definieras som "flyktingar" riskerar att krossa den
internationella asylinstitutionen som byggts upp för att hjälpa
verkliga flyktingar.
Var finns moralen i den
politik vi fört det senaste decenniet?
Statistiken visar att det
är de resursstarka och välutbildade som utvandrar. Tredje världens
akademiker ger sig iväg till västerländska universitet. Min
egen afrikanska universitetsinstitution är nu så dränerad
på kompetenta lärare att studenterna inte längre kan få
adekvat forskarutbildning.
Invandrarna behövs
för utvecklingen i sina egna länder. De behövs extra väl,
eftersom de tillhör den utbildade minoriteten. Generalsekreteraren
i den afrikanska samarbetsorganisationen OAU har uppmanat de afrikanska
staterna att söka förmå sina 70.000 välutbildade landsmän
som finns i västvärlden att återvända hem. De borde
återvända, menade han, för att ersätta de 80.000 västerlänningar
som är sysselsatta med att utveckla Afrika. Men emigranterna vill inte
återvända. För dem väger uppenbarligen västvärldens
materiella välstånd tyngre än solidariteten med deras underprivilegierade
landsmän.
I sitt hemland tillhörde
invandrarna en respekterad elit. I väst riskerar de att bli parior.
Vår invandringspolitik bidrar inte till någon förbättring
i tredje världen. Tvärtom bidrar vi till att skapa ett stort problem
för många utvecklingsländer genom att uppmuntra och stödja
en utflyttning av välutbildad arbetskraft. Samtidigt bildas en invandrarunderklass
i Sverige.
Var finns moralen i den
politiken?
Sverige är utredningslandet
framför andra. Varje lilla projekt utreds. Men inte det enorma invandringsprojektet.
Inte ens dess kostnader. Där råder total mörkläggning.
Invandringsprojektet drivs som ett bygge på löpande räkning.
Utredningar om invandringen försvåras av att personnumren
ändrats så att svenska, ej svenskfödda medborgare, inte
längre kan identifieras i statistiken.
Ett belysande exempel på
den desinformation som förmedlas om invandringspolitiken är den
summa som anges som invandringens totalkostnad. Den summan (som ibland anges
till 11,7 miljarder kronor, ibland till 13 miljarder och ibland till 16
miljarder) är i själva verket endast kostnaden för asylhanteringen.
Den korrekta och fullständiga informationen om hur våra pengar
används undanhålls oss.
Var finns moralen gentemot
skattebetalarna?
Våra invandringsansvariga
politiker är uppenbarligen okunniga om att ett lands integrationspotential
är strukturellt begränsad. Denna potential ökas inte
genom att budgetmedel anslås till "insatser mot främlingsfientlighet",
genom att lagar stiftas om "förbud mot etnisk diskriminering
i arbetslivet" eller genom att "mångkulturellt"
mytsamhälle lovprisas.
Sveriges integrationspotential
är överskriden. Som riksdagsrevisorerna nu påtalat
och åtskilliga kommunala undersökningar dokumenterat har de nya
invandrarna inte kunnat integreras i det svenska samhället. Enligt
arbetsmarknadsstatistiken är en uppseendeväckande stor andel av
dem arbetslösa. En färsk undersökning visar att av 95 huvudsakligen
välutbildade invandrare som för två år sedan kom till
Göteborg har endast två fått riktiga arbeten. 56 procent
av de svenska socialbidragen går nu till utländska medborgare.
Deras arbetslöshet och bidragsberoende riskerar att permanentas. Invandrargetton
utvecklas och myndigheterna står maktlösa.
När etniciteten sammanfaller
med andra skillnadslinjer - oftas skillnader i ekonomiska villkor - mellan
olika samhällsgrupper förstärks gruppmotsättningarna
kraftigt och utlöser våldsamma konflikter. Detta händer
världen över och har nu även börjat hända här.
Etnicitet i kombination
med arbetslöshet och bidragsberoende, som ger upphov till social stigmatisering,
är ett av inslagen i konfliktkomplexet. Ett annat inslag är vanliga
svenskars negativa reaktion på att deras egen situation försämras
till följd av den massiva invandringen. Den reaktionen är helt
naturlig och inte i sig främlingsfientlig. Men den utvecklas lätt
till främlingsfientlighet, om ansvariga politiker sopar problemen under
mattan, vilket är vad som hänt i Sverige. Den fientligheten går
inte att moralisera bort.
De som ytterst bär
skulden till det tilltagande våld och den främlingsfientlighet
som drabbar oss alla - asylsökande, invandrare, naturaliserade såväl
som infödda svenskar - är det senaste decenniets invandringsansvariga
politiker. Att under moralens täckmantel nonchalera att landets integrationspotential
har överskridigts vittnar om grav ansvarslöshet.
Ingrid
Björkman