Ingrid Björkman på DN Debatt den 2/10 1993:

Omoralisk invandringspolitik

Invandringspolitiken försvaras med moraliserande argument, aldrig med sakskäl. Dess försvarare gör anspråk på att ha moralmonopol.

Jag hävdar att denna moral är en myt och att den invandringspolitik som förts det senaste decenniet i själva verket är djupt omoralisk.

Jag kommer här att diskutera den under följande punkter:

Ekonomiskt slöseri som resulterar i att vi hjälper för få flyktingar

Hot mot asylinstitutionen

Kompetensutarmning ("brain-drain") i u-världen

Desinformation och mörkläggning av fakta

Främlingsfientlighet.

Flyktingar behöver tillfällig asyl för att sedan återvända och delta i återuppbyggnaden av sitt land när förhållandena normaliserats. Hjälpen blir både effektivare och humanare om de tillbringar asyltiden i ett närområde. Den kulturella omställningen under asyltiden blir mindre krävande och återflyttningen går smidigare. Framför allt kan betydligt fler flyktingar hjälpas för samma ekonomiska insats.

Medan FN:s flyktingkommissariat når 3.605.000 människor i Östeuropa med livsuppehållande hjälp, underhåller Sverige för samma summa 36.822 asylsökande, låt vara med en bättre standard. En asylsökande i Sverige kostar med andra ord lika mycket som 100 krigsflyktingar i Jugoslavien eller dess närområde.

Invandrings- och flyktingpolitiken skiftar nu från land till land. I stället borde det internationella samhället överta ansvaret för världens flyktingar - genom samordnade lösningar och gemensam finansiering i FN:s regi och med kostnaderna fördelade mellan världens länder. Världens externflyktingar uppgår nu till ungefär 19 miljoner, varav nästan 14 miljoner finns i tredje världen. Som det nu är disponerar FN:s flyktingkommissariat bara en tiondel av vad Västeuropas asylhantering i respektive länders regi kostar.

Var finns moralen i den politiken?

Det är nödvändigt att skilja mellan de två migrantkategorierna flyktingar och (ekonomiska) invandrare. Den skillnaden görs dock inte i vårt förhärskande språkbruk, där man systematiskt använder beteckningen "flykting" på den som vill invandra till Sverige.

Före 1975 var det ytterst få immigranter som betecknade sig som flyktingar - trots att världen inte var bättre då. Men i och med att arbetskraftsinvandringen upphörde måste de som ville till Sverige ha andra skäl för att få stanna. Största chansen att få stanna visade sig vara att uppge sig vara förföljd.

Exemplen på ekonomisk emigration från tredje världen är många. Att till exempel de tusentals chilener som fick politisk asyl i Sverige på 80-talet i själva verket var ekonomiska invandrare har dåvarande invandrarministern Georg Andersson erkänt i efterhand.

Katastrofen i Jugoslavien skymmer det faktum att det är befolkningsexplosionen i tredje världen som skapat och kommer att skapa de största immigrationsproblemen. Det senaste decenniet har asylansökningarna till Västeuropa femfaldigats, och den illegala invandringen är nu utom all kontroll.

På OECD:s internationella migrationskonferens i Rom 1991 konstaterades att de enorma tillströmningen till västvärlden av ekonomiska invandrare som gör anspråk på att definieras som "flyktingar" riskerar att krossa den internationella asylinstitutionen som byggts upp för att hjälpa verkliga flyktingar.

Var finns moralen i den politik vi fört det senaste decenniet?

Statistiken visar att det är de resursstarka och välutbildade som utvandrar. Tredje världens akademiker ger sig iväg till västerländska universitet. Min egen afrikanska universitetsinstitution är nu så dränerad på kompetenta lärare att studenterna inte längre kan få adekvat forskarutbildning.

Invandrarna behövs för utvecklingen i sina egna länder. De behövs extra väl, eftersom de tillhör den utbildade minoriteten. Generalsekreteraren i den afrikanska samarbetsorganisationen OAU har uppmanat de afrikanska staterna att söka förmå sina 70.000 välutbildade landsmän som finns i västvärlden att återvända hem. De borde återvända, menade han, för att ersätta de 80.000 västerlänningar som är sysselsatta med att utveckla Afrika. Men emigranterna vill inte återvända. För dem väger uppenbarligen västvärldens materiella välstånd tyngre än solidariteten med deras underprivilegierade landsmän.

I sitt hemland tillhörde invandrarna en respekterad elit. I väst riskerar de att bli parior. Vår invandringspolitik bidrar inte till någon förbättring i tredje världen. Tvärtom bidrar vi till att skapa ett stort problem för många utvecklingsländer genom att uppmuntra och stödja en utflyttning av välutbildad arbetskraft. Samtidigt bildas en invandrarunderklass i Sverige.

Var finns moralen i den politiken?

Sverige är utredningslandet framför andra. Varje lilla projekt utreds. Men inte det enorma invandringsprojektet. Inte ens dess kostnader. Där råder total mörkläggning. Invandringsprojektet drivs som ett bygge på löpande räkning. Utredningar om invandringen försvåras av att personnumren ändrats så att svenska, ej svenskfödda medborgare, inte längre kan identifieras i statistiken.

Ett belysande exempel på den desinformation som förmedlas om invandringspolitiken är den summa som anges som invandringens totalkostnad. Den summan (som ibland anges till 11,7 miljarder kronor, ibland till 13 miljarder och ibland till 16 miljarder) är i själva verket endast kostnaden för asylhanteringen. Den korrekta och fullständiga informationen om hur våra pengar används undanhålls oss.

Var finns moralen gentemot skattebetalarna?

Våra invandringsansvariga politiker är uppenbarligen okunniga om att ett lands integrationspotential är strukturellt begränsad. Denna potential ökas inte genom att budgetmedel anslås till "insatser mot främlingsfientlighet", genom att lagar stiftas om "förbud mot etnisk diskriminering i arbetslivet" eller genom att "mångkulturellt" mytsamhälle lovprisas.

Sveriges integrationspotential är överskriden. Som riksdagsrevisorerna nu påtalat och åtskilliga kommunala undersökningar dokumenterat har de nya invandrarna inte kunnat integreras i det svenska samhället. Enligt arbetsmarknadsstatistiken är en uppseendeväckande stor andel av dem arbetslösa. En färsk undersökning visar att av 95 huvudsakligen välutbildade invandrare som för två år sedan kom till Göteborg har endast två fått riktiga arbeten. 56 procent av de svenska socialbidragen går nu till utländska medborgare. Deras arbetslöshet och bidragsberoende riskerar att permanentas. Invandrargetton utvecklas och myndigheterna står maktlösa.

När etniciteten sammanfaller med andra skillnadslinjer - oftas skillnader i ekonomiska villkor - mellan olika samhällsgrupper förstärks gruppmotsättningarna kraftigt och utlöser våldsamma konflikter. Detta händer världen över och har nu även börjat hända här.

Etnicitet i kombination med arbetslöshet och bidragsberoende, som ger upphov till social stigmatisering, är ett av inslagen i konfliktkomplexet. Ett annat inslag är vanliga svenskars negativa reaktion på att deras egen situation försämras till följd av den massiva invandringen. Den reaktionen är helt naturlig och inte i sig främlingsfientlig. Men den utvecklas lätt till främlingsfientlighet, om ansvariga politiker sopar problemen under mattan, vilket är vad som hänt i Sverige. Den fientligheten går inte att moralisera bort.

De som ytterst bär skulden till det tilltagande våld och den främlingsfientlighet som drabbar oss alla - asylsökande, invandrare, naturaliserade såväl som infödda svenskar - är det senaste decenniets invandringsansvariga politiker. Att under moralens täckmantel nonchalera att landets integrationspotential har överskridigts vittnar om grav ansvarslöshet.

Ingrid Björkman