När Alexandra Pascalidou från TV2:s Mosaik först ringde mig om saken var jag tveksam, mot bakgrund av tidigare media-erfarenheter.
Skulle jag få en juste behandling? Tre andra deltagare skulle det finnas, men inget av namnen - Mikael Löfgren, Rawia Morra, Annick Sjögren - var känt för mig. Alexandra betonade dock att det här skulle vara ett samtal, inte någon tuppfäktning. Hon försäkrade också att vi skulle få prata till punkt. Inspelningen skulle ske i förväg, men det skulle inte göras några klippningar.
Jag lovade Alexandra att återkomma med besked dagen därpå. Flera vänner som jag pratade med avrådde - de skulle "hacka mig i bitar". 4 mot 1 - det skulle aldrig gå! Anders Sundholm, ordförande i Blågula Frågor, var dock tveklös: här hade vi hela tiden kritiserat media för att inte släppa fram oss - nu var de beredda att äntligen ge oss en form av tillträde till scenen . Då kunde vi bara inte tacka nej, det fanns inget annat alternativ än "ja". Detta var också min egen bedömning.
Till bilden hör att jag fick lägga förslag på frågor att ställas till oss i panelen. Mitt förslag blev "Är det mångkulturella samhället önskvärt?" Dagen före inspelningen fick jag veta vilka frågor som Mosaik bestämt sig för:
1. Finns det ett mångkulturellt samhälle?
2. Är det önskvärt?
3. Går det att skapa?
4. Förhållandet integration - assimilation?
5. Är det mångkulturella samhället ett hot mot den svenska identiteten?
6. Finns det förebilder? Var?
Till inspelningen kom jag väl förberedd, hade skrivit upp stolpsvar på alla frågor utom den sista, där svaret ju var kort ("nej").
Alexandra Pascalidou öppnade programinslaget med konstaterandet att "det mångkulturella samhället" är ett begrepp som "vi på Mosaik högaktar". Samtidigt konstaterande hon att ingen egentligen vet vad som menas med "det mångkulturella samhället"...
När jag så småningom fick ordet blev det på en fråga som inte ingick bland de i förväg givna. Den var dessutom obegriplig, så där fanns inget att säga. Gav då istället det svar som jag förberett på fråga två. Dvs så långt som jag hann, innan jag blir avbruten (efter 35 sekunder). Inom parentes markeras här den del som jag inte fick sagd:
"Jag tycker det är att börja i fel ände att tala om "det mångkulturella samhället". Jag ställer mig både frågande och ganska likgiltig, jag är varken starkt för eller starkt emot. Min utgångspunkt som svensk, den är att jag vill ha:
- en lön att leva på, och skatter som inte är för höga
- ett ekonomiskt trygghetsnät om jag förlorar arbetet
- en lugn boendemiljö, kunna sova på natten, inte få bostadsinbrott
- överhuvudtaget inte bli brottsoffer, att få bil eller cykel stulen...
(- möjlighet att gå ut på kvällen utan risk att bli misshandlad
- tillgång till en fungerande sjukvård
- en trygg skolgång för barnen, där de lär sig
- demokrati, där man som medborgare kan yttra sig i viktiga samhällsfrågor, utan att få obehag av det.)
Sedan blir frågan för mig: hur påverkas detta av den invandring som vi har haft under de senaste tio åren, som har varit nära en halv miljon människor? (Klicka för förtydligande)
Den här invandringen har vi ju inte haft för att någon har bestämt att 'Nu ska vi ha ett mångkulturellt samhälle', utan de här människorna har kommit hit för att de haft, eller åtminstone sagt sig ha, skyddsbehov. I stort sett hälften är flyktinginvandring, hälften anhöriginvandring, en halv procent är arbetskraftsinvandring.
AP: - Är, Jan Milld, Sverige ett mångkulturellt samhälle i dina ögon?
- Jag tillhör inte uppfinnarna av begreppet. Skulle jag försöka ge en definition så består det av två moment:
a) vi har olika etniska grupper i detta samhälle
b) detta samhälle fungerar, utan svåra konflikter.
I vårt samhälle idag har vi i alltför mycket konflikter som i varje fall ligger och pyr.
AP-: Som du tror är ett resultat av det mångkulturella samhället?!
- Ja, definitivt. Det är konflikter, som vi inte skulle ha haft, om vi inte hade haft denna massinvandring! " (Klicka för nyansering)
I slutet av programmet sade jag en sak, som inte blev rätt förstådd av de andra, och som tiden inte medgav att jag utvecklade.
Jag hävdade, att det ska vara straffbart att kalla någon rasist. Alexandra replikerade att det finns ju de som faktiskt är rasister. Vad jag ville ha sagt var egentligen att bevisbördan i sådana fall ska ligga på den som använder begreppet, inte på den som blir anklagad.
Vad jag också hade önskat påpeka är ju att det är straffbart att kalla någon för "svartskalle". Detta skapar en obalans, när det är fritt fram för tillmälen mot oss. Det betyder i praktiken en diskriminering av svenskar.
Poängen med att göra rasist-anklagelser straffbara är dock främst en annan. Den är att det ska göra det möjligt för svenskar att säga ifrån och reagera på felaktigt beteende från invandrare. Nu går de bara undan, och just detta är roten till en stor del av problemen.
Man kan inte kombinera en omfattande invandring med undfallenhet! Ska vi ha en stor invandring, då blir det särskilt angeläget att kunna ställa krav och sätta gränser.
Och det gäller att reagera i tid, redan på det lilla. Det är så man nu lyckats nedbringa brottsligheten i New York: man bekämpar klotter och man har avgiftskontroll inom kollektivtrafiken.
För övrigt: En reflexion som jag gjorde efteråt - mot bakgrund av Rawia Morras skrattanfall under programmet - var att i ett avseende bör vi ha en enhetskultur i Sverige: alla ska respektera meningsmotståndare. Man måste kunna lyssna utan att håna. Det är att vara vuxen. Det är att vara civiliserad. Den nivån bör vi alla hålla.
Jan Milld
