Signaturen A Malm skriver i försvar för AFA:s metoder att våld är legitimt i kampen mot nazism.
Risken med att låta sig dras in i en våldsspiral är ju att man blir sin motståndares spegelbild. Med en svart-vit världsbild som grundplåt och våldet som arbetsmetod blir man lätt till ytterligare en fascistisk rörelse - man må sedan kalla sig själv "anti-fascistisk" aldrig så mycket.
Om man förbehåller sig rätten att tillgripa våld mot nazister, efter vilka kriterier gör man sin klassificering? Den som följt debatten i svenska medier om flyktingpolitik kan lätt konstatera hur slarvigt etiketter sätts. Kritik av den generösa flyktingpolitiken blir till "främlingsrädsla", för att i nästa artikel ha vuxit till "öppen främlingsfientlighet". Detta likställs i sin tur med "rasism", vilket lätt halkar iväg till "nazism". På så vis har man gjort en majoritet av svenska folket till sitt lovliga villebård.
Som resonemangen går från Exporedaktionens sida blir redan framtagande av fakta och argument mot den generösa flyktingpolitiken suspekt, eftersom dessa fakta och argument kan användas av extrema grupper. Vad blir logiken i en sådan ståndpunkt?
Jan Milld
