- Många uppfattar Blågula Frågor som främlingsfientlig, till och med höggradigt främlingsfientlig. Jag påstår inte att det är så, men det räcker för mig för att jag skall säga nej till en annons för er bok "Försvara demokratin".
När Bertholof Brännström, chefredaktör för tidningen Journalisten vägrar att ta in en betald annons för vår bok "Försvara demokratin!" anför han som motivering ingen kritik mot boken, inte heller mot föreningen.
Nej, det närmaste en motivering som han kommer är att andra uppfattar Blågula Frågor som en främlingsfientlig organisation. Huruvida det egentligen finns någon substans bakom denna negativa bild av Blågula Frågor är tydligen ovidkommande, det räcker med att ett rykte är etablerat.
Intressant är också att Journalistens annonschef Rune Bjerkesjö - som dessutom kunnat läsa hela boken - inte hade några invändningar.
Sakligt sett finns ingen grund för Brännströms negativa bild av Blågula Frågor. Ändå har detta rykte kunnat etableras, ändå har vi fått denna stämpel på oss. Hur har det gått till?
Vi menar att detta säger något väsentligt - och alarmerande - om hur våra massmedia idag fungerar. Det aktualiserar en fråga som borde vara av principiellt intresse för varje journalist.
Det har ju blivit ett mönster att låta tillmälen och invektiv - "invandrarfientlig", "flyktingfientlig", "främlingsfientlig", "rasist", "nazist" mm - hagla över den som anfört kritik mot den förda invandrings- och invandrarpolitiken. Vår stående fråga inför sådana anklagelser har varit: vad menar ni konkret? Ge ett enda exempel! Men det har ingen kunnat ge, inte en enda gång!
Detta har dock inte hindrat prägligen av denna bild av oss, det har växt med en slags automatik, som en snöboll i rullning. Brännström bekräftar nu resultatet.
Hur har det kunna gå så här? Har det med journalistrollen att göra?
Vi två startade Blågula Frågor i syfte att bidraga till en saklig diskussion kring invandringen, ett civiliserat samtal. Det arbete vi bedrivit har varit helt ideellt, utan vare sig vinstintressen eller karriärambitioner. Vi har bara önskat bidra till att Sverige framöver ska vara ett bra land att leva i - för både infödda och invandrade svenskar.
För detta kan vi inte få något erkännande. Tvärtom, vi svartmålas i media och förutsätts hysa onda avsikter. En journalist ska som bekant vara "kritisk".
Men denna kritiska distans gäller tydligen bara selektivt. I förhållande till tidskriften Expo har den lyst helt med sin frånvaro! Vilka värderingar har människorna på Expo?
Expo har trott sig kunna bedöma andra människors innersta motiv, den har gjort anspråk på positionen som recensent av alla andra, som en slags moralisk överdomare. Vad Expo skrivit har sedan fått utgöra mall för andra media, även stora dagstidningar. Varför har journalisterna varit så okritiska till Expo?
Brännström säger också, i ett samtal med oss:
- Jag vill inte medverka till en upptrappning när det gäller olika grupperingar i samhället. Jag vill tvärtom öka kontaktytorna, så att folk börjar resonera med varandra istället för att beväpna sig mot varandra.
Det är ju exakt vad också Blågula Frågor vill! Det var precis därför föreningen bildades, för att få till stånd en dialog! Men hur åstadkomma en dialog, om bara en åsiktsriktning släpps fram?
Avslutningsvis, låt oss citera Striptease-journalisten Janne Josefsson, från TV-programmet "På din sida" i maj i år:
" -Vi journalister har svikit någonting oerhört vad det gäller flyktingpolitiken.
Vi kan ...krossa och förgöra människor, vi kan peka ut vilka som ska betraktas som gangsters och vilka som ska betraktas som hjältar."
Och Bertholof Brännström själv fyller i, genom vad han skriver i sin ledare nyligen:
"...nog stämmer det till eftertanke, när maktutredning efter maktutredning, forskarrapporter .. doktorsavhandling... - när alla dessa granskningar av den tredje statsmakten, leder till samma slutsats: Medierna och journalisterna är snarare en fara, än en tillgång för demokratin."
Voltaires uttalande om beredskap att gå i döden för en motståndres rätt att yttra sig tycks i Sverige ha vänts till sin motsats: här är redaktörerna beredda att gå mycket långt för att hindra meningsmotståndare att komma fram.
Anders Sundholm
