Statsminister Carlsson sade sig i riksdagsdebatten den 21 december vilja arbeta för "en bred majoritet bakom en generös flyktingpolitik". Enligt vissa tidningsreferat handlade det till och med om en generösare flyktingpolitik. Vad innebär detta?
I en bemärkelse har det väl hela tiden funnits en bred majoritet bakom den så kallade generösa flyktingpolitiken. Samtliga riksdagspartier har slutit upp bakom den, liksom nästan alla massmedier och större delen av kultureliten i Sverige. Varje ansats till uppstramning har klassats som "hårdare tag" och en "skärpning" av flyktingpolitiken.
I en annan bemärkelse har däremot saknats en bred majoritet. De flesta svenskar önskar en annan flyktingpolitik. Enligt samstämmiga opinionsmätningar under de senaste tre åren vill cirka 60 procent av folket ha en mer restriktiv linje.
Så vad är innebörden av Ingvar Carlssons uttalande? Klart är att han vill fortsätta samma flyktingpolitik som hittills, eventuellt ska den bli än generösare. Men ska hans uttalande tolkas också som att han nu vill vinna en folklig uppslutning bakom denna politik?
I så fall ryms här en motsättning! En folklig uppslutning bakom den förda flyktingpolitiken förutsätter nämligen att den i högre grad tar sin utgångspunkt i vanliga människors tillvaro, att den tar hänsyn till hur svenskar i allmänhet känner och tänker i denna fråga.
Det talas aldrig om en generös barnomsorg, en generös åldringsvård eller ens en generös biståndspolitik. Varför ska generositet prägla just flyktingpolitiken, när det inom alla andra samhällsområden är åtstramningar och nedskärningar som gäller? Den "generösa flyktingpolitiken" tillkom i en helt annan tid, då det var få asylsökande och Sverige hade goda statsfinanser. Carlsson och andra rikspolitiker gör nu denna linje från 1960-talet till en dogm, som inte kan ändras med ändrade förutsättningar.
Flyktingpolitiken kostar mycket pengar, och detta drabbar andra områden. Här brukar Ingvar Carlsson svara att man inte ska "spela ut olika grupper mot varandra". Men det är ju ett faktum att samhällets resurser är begränsade och att prioriteringar hela tiden måste göras. Detta är egentligen helt elementärt, och inte nödvändigt att påpeka i andra sammanhang. När resurserna inom svensk sjukvård inte räcker till för att ge alla gamla en bra vård - visst har detta ett samband med det förhållandet att vård av asylsökande och flyktingar kostar flera 100 miljoner kronor årligen.
Betecknande är att anhängarna av den generösa flyktingpolitiken själva bara i liten utsträckning behöver betala priset för den. De har själva en ekonomiskt trygg tillvaro och bor sällan i invandrartäta områden. De som i första hand berörs är svenskar med låga inkomster, svenskar som själva kan drabbas av arbetslöshet och hänvisas till socialbidrag. Vissa beslutar - andra får betala. Där ligger det grundläggande felet med den förda flyktingpolitiken. Ska vi vara generösa måste det få komma från oss själva, annars blir det en konstig "generositet".
Hur ska då flyktingpolitiken utformas, för att kunna få folkligt stöd? Jag tror att åtminstone fyra kriterier måste uppfyllas:
Våra insatser ska vara så utformade att de hjälper så många som möjligt. Varje miljon kronor åt flyktingar i närområdet, genom UNHCR, kan hjälpa 100 gånger så många som motsvarande insats i Sverige.
De asylsökande som vi låter stanna i Sverige ska vara verkligt förföljda, i klart behov av skydd.
Det måste finnas ett minimum av ömsesidighet, såtillvida att de som kommer hit vill anpassa sig och göra rätt för sig. Vare sig snatterier eller grövre kriminalitet får förekomma.
Det är inte rimligt att utlänningar som just kommit till Sverige kan få ATP-poäng som svenskar inte kan, placeras före i dagisköer eller genom bidrag kan få högre inkomster än vad heltidsarbetande svenskar får.
Det är hög tid att överge begreppet "generös flyktingpolitik". Låt oss hellre sträva efter att uppnå en "klok flyktingpolitik", det vill säga en politik som tar i beaktande även svenskars intressen.
Jan Milld
