Göran Rosenberg om Blågula FRÅGOR i Moderna Tider, under rubriken "Om blågula sanningar":
"En vanlig myt i kristider är att någonting fördöljs, att någon (politikerna, medierna) mörkar de verkliga sambanden och de verkliga svaren. Särskilt spridd är myten naturligtvis bland grupper som tror sig veta hur det egentligen ligger till. Och alldeles särskilt bland grupper som av någon anledning vill smyga med det, exempelvis invandringsmotståndare som vill framstå som något annat och ädlare. En tidskrift som kallar sig Blågula frågor har exempelvis som en av sina huvudteser att "våra journalister inte sagt 'hela sanningen' om invandringen till Sverige".
Den blågula sanningen redovisas i form av en tickande sprängladdning som ska symbolisera läget i ett antal bostadsområden i Sverige, och några retoriska frågor: "Hur blev det så? Har det något samband med den invandrings- och invandrarpolitik som bedrivits? Har rentav journalisterna själva en del i ansvaret för den situation som uppstått? Vilka slutsatser finns att dra av detta tickande? Hur desarmera bomberna?"
Jag vet inte vilka svar Blågula Frågor vill ha på sina frågor eftersom inga svar ges, men i ledaren hävdas att generositeten i enskilda flyktingärenden är en av utlösningsmekanismerna - vilkert antyder sprängriktningen."
Rosenberg angriper också en annan debattör, som
"förutsätter att det finns ett på förhand givet 'Sverige' som bara tål ett visst mått av kulturella och etniska påfrestningar, dvs att det finns en gräns för hur mycket främmande influenser ett samhälle orkar med. Varje ny främling tycks belasta en förutbestämd kapacitet hos samhället att anpassa och försvenska vederbörande.
Med en sådan uppfattning återstår bara att definiera målet för den nödvändiga anpassningen (svenskhetens kärna), och att fastställa den kulturblandningens smärtgräns bortom vilken anpassning är omöjlig och samhället hotat. Mot slutet av trettiotalet kunde målet definieras i rasbiologiska termer och smärtgränsen dras vid något tiotal tysk-judiska läkare. I mitten av nittiotalet har jag sett målet definieras i termer av kärlek till djur och natur, och smärtgränsen dras vid senast anlända flyktingkontingent. Den principiella utgångspunkten förblir dock densamma, nämligen att det finns en gräns vid vilken dörrar måste stängas och kulturella skillnader mellan människor motverkas.
Problemet är att när man väl börjat dra den här typen av gränser, finns det ingen logisk gräns för hur snävt de kan dras. Mellan dem som pläderar för färre invandrare och dem som pläderar för inga alls, råder i det här hänseendet bara en gradskillnad; den som anser sig stå för en anständig gränsdragning riskerar genast att hamna i mindre anständigt sällskap."
Rosenberg skriver också i sin artikel:
"Att göra den kulturella enhetligheten, inte mångfalden, till utgångspunkt för samhällsbygget, allrahelst i en tid där enhetligheten inte ens är teoretiskt möjlig, är att önska trettiotalet tillbaka. Önskar vi det?"
