Bo Lindblom recenserade tidskriften Blågula Frågor i Obs den 29/8. Det var en sansad och saklig kritik som han framförde, befriad från de tillmälen som annars är så vanliga. Det tackar vi för. En sak vill jag dock gärna kommentera, och det gäller Lindbloms knorr på slutet, om att vi från Blågula Frågor företräder en form av egoism.

På individnivå är det naturligtvis inte bra att vara egoistisk. Generositet är en dygd. Men på nationell nivå är det inte lika enkelt. Tillspetsat uttryckt skulle man tvärtom kunna säga, att ett mått av nationell egoism rentav är en dygd och en nödvändighet.

Som saken uttrycktes i den flyktingpolitiska propositionen från s-regeringen 1990: "Varje land har ett ansvar för sina egna medborgare". Det är varje politikers självklara uppdrag på riksnivå att se till att svenska intressen tas tillvara.

Vad betyder då "svenska intressen"?

Allmänt gäller det en omsorg om de människor som bor i Sverige, det handlar om ett försök till ansvarstagande för vår gemensamma framtid. Då blir man tvungen att sträva efter en nationell ekonomi i balans. Då måste man undvika att bygga in motsättningar i vårt samhälle, måste man beakta långsiktiga konsekvenser av beslut idag.

Ett hänsynstagande till svenska intressen påverkar vilken flykting- och invandringspolitik som är önskvärd. För bara några decennier sedan hade Sverige en annan invandringspolitik. Då förekom en omfattande arbetskraftsinvandring. Svenska företag reste t.o.m. ned till Sydeuropa och bedrev en aktiv värvning av människor. Svensk industri gick på högvarv, och man behövde arbetskraft.

Då var frågan ganska okomplicerad. Det fanns inga egentliga målkonflikter i sammanhanget. Flera intressen sammanföll:

Invandringen var bra för Sverige, den svarade mot ett svenskt intresse.

Invandringen var bra för de invandrare som kom hit, de fick ett arbete och kunde försörja sig.

I åtminstone ett fall, Jugoslavien, var det bra också för utvandringslandet - där rådde massarbetslöshet, och utvandringen lättade på trycket.

Idag är situationen en annan, idag råder massarbetslöshet i Sverige. Skulle vi enbart se till svenska intressen, då skulle vi knappt ha någon invandring alls till Sverige. Så har det också varit, när det gäller arbetskraftsinvandring. Under de senaste två decennierna har denna varit minimal, bara några hundra personer per år har arbetskraftsinvandrat.

Däremot har det skett en tilltagande invandring av annat slag. Dels har det handlat om asylsökande, som fått stanna. Dels har det handlat om en anhöriginvandring.

Bo Lindblom ser det alltså som att man är egoistisk, om man förespråkar en mer restriktiv flyktingpolitik. Detta kan ge ett felaktigt intryck av den hittills förda flyktingpolitiken. Faktum är nämligen att Sverige är världsetta i generositet. Vi har beviljat fler uppehållstillstånd åt asylsökande än alla övriga nordiska länder tillsammans. Med bred marginal! Om vi nu skulle skära ned till exempelvis Norges nivå, så innebär inte detta att vi plötsligt blivit helt förtappade.

När asylsökande ljuger, förfalskar och trixar för att få stanna i Sverige, när de visar ett stort intresse för materiella förmåner, då argumenterar en del svenskar att detta är ett naturligt mänskligt beteende, man försöker bara förbättra sin situation. Vi skulle ha gjort likadant, om vi vore de.

Javisst. Men vi är inte de, och vi har andra intressen än vad de har. De ser till sina intressen. Om också vi svenskar ska se till deras intressen - vem ska då bevaka våra intressen?

Även om en flyktinginvandring inte i sig är ett svenskt intresse kan man naturligtvis ha en sådan, men då av andra skäl än det nationella egenintresset. Då är det för att vi själva vill hjälpa andra människor. Här måste svenska folket självt få avgöra om Sverige ska visa en sådan solidaritet, och hur långt vi i så fall ska sträcka oss.

Den flykting- och invandringspolitik som bedrivits under de senaste femton åren - med invandring av totalt en halv miljon människor till Sverige - har enligt min mening stått i strid med svenska intressen på tre nivåer.

FÖR DET FÖRSTA har den inte respekterat svenska folket. Den har gått på tvärs mot folkviljan. Den har överhuvudtaget satt normala demokratiska mekanismer ur spel.

FÖR DET ANDRA är politiken mycket kostnadskrävande, eftersom få av de nya invandrarna kan få ett arbete och klara sin egen försörjning i Sverige. Därigenom bidrar den till Sveriges ekonomiska svårigheter. Folket får betala, genom diverse svångremmar.

FÖR DET TREDJE har den omfattande invandringen skapat boendesegregering och etniska uppdelningar, sociala problem och ökad kriminalitet. I media talas det om "tickande bomber" och risker för stora våldsutbrott.

Det förekommer, tyvärr, en främlingsfientlighet i Sverige. Den beror till stor del på denna flykting- och invandringspolitik, som inte respekterat svenskarna, som bidragit till ekonomiska problem och som gjort samhället otryggare. Inte minst för invandrarnas skull måste därför svenska intressen beaktas bättre i fortsättningen.

Men redan begreppet "svenska intressen" i sig omfattar alla människor som lever i, och ska fortsätta att leva i, Sverige. Här finns inga skilda intressen mellan infödda och invandrade svenskar. Även invandrare måste ju ha ett intresse av att Sverige är ett bra land att leva i för framtiden.

Jan Milld