Sydsvenska Dagbladet hade sommaren 1997 en stort upplagd artikelserie, i syfte att granska invandringskritiska organisationer. Där kom även Blågula Frågor med. På detta fick Blågula Frågor, den 9/10, in ett genmäle:
Finns det någon människa eller organisation med en kritisk inställning till Sveriges invandringspolitik som Sydsvenskan kan acceptera som samtalspartner? Eller är det helt enkelt så att alla som inte delar Per T Ohlssons och Jan Wifstrands åsikter i denna svåra och infekterade fråga kan avfärdas som "invandrarfientliga"?
I grunden tycks problemet ligga i journalistrollen. Blågula Frågor är en organisation som på ett demokratiskt föredömligt sätt bedrivit ett informations- och opinionsarbete kring invandringen. Vi har inte gjort detta i något snävt egenintresse. Vi vill bara att Sverige ska bli ett bra land att leva i - för både infödda och invandrade svenskar.
Men för detta kan vi inte få något erkännande av Sydsvenskan. En journalist måste, enligt Beatrice Palm, vara "kritisk". Således presenterar Sydsvenskan en bild av oss som att a) vi ljuger b) gör detta medvetet c) de gånger vi talar sanning gör vi detta bara för att göra våra lögner mer trovärdiga!
I sak finns dock ingen "lögn" som Sydsvenskan kan anföra mot Blågula Frågor. Knepet blir då att tillgripa "guilt-by-association". Vi buntas ihop med andra invandringskritiska organisationer och görs ansvariga för vad de har sagt eller gjort.
Nyckelordet är "kopplingar". Sydsvenskan anför att Sverigedemokraterna säljer Blågula Frågors material och menar att detta ska vara en belastning för oss. Vi välkomnar alla att sälja eller rekommendera våra skrifter. Vad blir konsekvensen av Sydsvenskans resonemang? Ska man överge kloka och genomtänkta ståndpunkter bara för att personer eller organisationer som man ogillar ansluter sig till dem? Helt horribelt!
Med sin rubrik "Invandringen - sanningarna och lögnerna" gör Sydsvenskan själv anspråk på att representera "sanningarna" medan kritikerna ska representera "lögnerna". Därmed bidrar tidningen själv med den grövsta av alla lögner.
Låt oss ta ett konkret exempel. I diskussionen kring "massinvandring" eller inte vill Sydsvenskan se till nettoinvandringen medan Blågula Frågor vill se till bruttoinvandringen.
Sydsvenskan menar att från antalet invandrade ska dras antalet utvandrade. Man ser alltså dessa kategorier som utbytbara - de invandrade tar de utvandrades plats i det svenska samhället.
I princip skulle Sydsvenskans resonemang kunna innebära att om under en period en miljon somalier invandrar till Sverige och om lika många svenskar samtidigt utvandrar, då har Sverige under denna period inte haft någon invandring!
Säga vad man vill om detta synsätt, men inte utgör det väl den enda tänkbara "sanningen"?
Sydsvenskan skriver vidare att Blågula Frågor "håller sig med en vänsterfasad". Vad ska det betyda? Är vi inte de personer som vi utger oss för att vara? Menar vi inte vad vi säger?
Sydsvenskans skribenter är långtifrån fria från värderingar även om de inte öppet redovisar dem. De konstaterar att Blågula Frågor kallar sig antirasistisk men "likväl" anser att de senaste 15 årens invandring stått i strid med svenska intressen, inte respekterat folkviljan och är en orsak till problem. I detta skulle alltså ligga en motsägelse, enligt Sydsvenskan.
Vi menar att så inte är fallet:
"Antirasism" är för oss att människor inte särbehandlas, varje individ ska bemötas efter sitt eget uppträdande. Inte ska diskrimineras pga utseende, etnisk eller religiös tillhörighet.
Detta betyder inte att vi måste låta varje människa på jorden bo i Sverige. Principen om alla människors lika värde låter sig förena med en reglering av invandringen.
Inte heller förpliktar oss dessa grundläggande värderingar att blunda för uppenbara förhållanden. Är det t ex inte ett faktum att invandringen medfört både främlingsfientlighet och svenskfientlighet? Vi har idag ett mindre tolerant Sverige pga den omfattande invandringen. Ska vi kunna åtgärda problem måste vi första klara av att se dem!
Det enskilt allvarligaste problemet till följd av den bedrivna flyktingpolitiken är dock dess effekter på yttrandefrihet och demokrati i Sverige. Allt oftare har det visat sig att invandrare går i spetsen för krav på bestraffningar och repressalier mot svenskar som hyser för dem misshagliga åsikter om invandrings- och flyktingpolitiken.
José Torres-Perez har krävt yrkesförbud mot läraren Åke Wedin, Kurdo Baksi har önskat åtal mot Kajsa Ekholm-Friedman och José Alberto Diaz har förespråkat yrkesförbud mot bl.a. Kenneth Sandberg.
Först räddar vi dem undan förföljelse, sedan börjar de bedriva förföljelse mot andra människor i sitt nya hemland. Det är helt otillständigt och fullkomligt oacceptabelt!
Det bör från början ställas krav på dem som söker skydd i Sverige att de själva ställer upp på vissa demokratiska och humanitära principer. Yttrandefriheten är en sådan.
En grundbult i Blågula Frågors synsätt är demokrati. På vilken nivå Sverige än lägger sig måste det vara folkligt förankrat. Det måste finnas en bättre koppling mellan dem som fattar besluten om generositet och dem som i slutändan får betala.
Den bild Sydsvenskan ger sina läsare är att varje kritik mot invandringen bottnar i onda avsikter. Något utrymme för att denna fråga skulle kunna behandlas som andra samhällsfrågor med respekt för motiven även hos meningsmotståndare ges inte. Tydligen är det Sydsvenskan totalt främmande att också kritiker kan vara solidariska och positiva till invandrare. Talar redaktörerna aldrig med folk utanför tidningshuset?
Jan Milld
Anders Sundholm
