Jag tycker nog att Anders blivit lite väl lycklig över sitt brev från Jan Milld och hans syn på flyktingpolitiken för att den glädjen på ett konstruktivt sätt ska kunna bidra till att skapa en bättre politik.
Anders presenterar Millds "tyngsta argument" och jag skall försöka ge mitt bidrag för att nyansera diskussionen en smula:
1. Ge pengarna till FN:s flyktingkommissarie istället för att ta emot flyktingar i Sverige.
Grunden för en trovärdig flyktingpolitik är att Sverige engagerar sig aktivt för att förebygga och förhindra konflikter. Sverige måste på ett mycket mer energiskt sätt än den borgerliga regeringen varit mäktig, bidra till att ta internationella initiativ för att aktivt försöka förebygga och förhindra att konflikter bryter ut.
När en konflikt väl brutit ut har vi skyldighet att tillsammans med andra ta ett ansvar för att se till att FN och dess flyktingorgan får de resurser som behövs för att de skall kunna bistå de människor som blir konflikternas offer.
Men detta räcker inte. Vi måste också, i enlighet med internationella överenskommelser, ge människor med starka skyddsbehov en fristad i vårt land. Det finns med andra ord inget antingen eller. Vi måste jobba såväl för internationell konfliktlösning, som för att samordna internationella insatser för flyktingar i deras närområden och för att se till att mäniskor med skyddsbehov kan komma till vårt land.
2. Tar vi emot rätt flyktingar?
Det är en fråga man ofta får. Frågan grundas på en uppfattning att vi skulle ta emot flyktingar för att de är fattiga. Det gör vi inte. Vi tar emot flyktingar för att de "hyser välgrundad fruktan för förföljelse på grund av sin politiska övertygelse, sin etniska tillhörighet eller sin religiösa tros skull".
Hade det skett en statskupp när Branting just blivit ordförande i det socialdemokratiska arbetarepartiet hade han varit den förste att fly. Han var inte fattig, men han var ledare för en mäktig facklig och politisk rörelse.
3. Socialdemokratisk politik hade lett till att vi sluppit 50.000 kosovo-albaner på flyktingförläggningarna.
Kosovoalbanerna gav sig iväg eftersom man var rädd att konflikten i närområdet skulle spridas till Kosovo. Det måste man kanske ändå hålla i minnet. Felet enligt min mening var att den borgerliga regeringen under så lång tid beslutade att inte besluta något alls med anledning av de asylansökningar som kosovoalbanerna lämnat in. Det har lett till orimliga konsekvenser både för de asylsökande och vad gäller kostnader.
4. Bosnierna var redan i säkra områden. De behövde inte komma hit.
Den svenska regeringen har faktiskt satsat stora belopp på att stödja de flyktingar som finns i närheten av krigsområdet. De allra flesta flyktingarna från det forna Jugoslavien finns i angränsande områden. Det är alltså inte heller här en fråga om antingen eller.
5. Vi understödjer hjärnflykt från de fattiga länerna genom att ta emot högutbildade.
Åter igen. Vi tar inte emot flyktingar av andra skäl än att de är förföljda av politiska, etniska eller religiösa skäl. Det ligger i sakens natur att det ofta är de som har tillgång till utbildning som blir oppositionella. Så var det i kårhuset i Stockholm i maj 1968 och så är det i Lusaka idag.
De finns också de som återvänder till sina länder när situationen där förändrats. Många av dem som nu sitter i regeringen i Namibia är utbildade i Sverige. De kom hit som flyktingar och har nu återvänt till sitt land som nu är fritt. På klingande skånska, sockholmska eller göteborgska redogör de för sin regerings prioriteringar och politik för gästande tjänstemän från våra biståndsorgan.
6. Segregationen är ett växande problem.
Jag håller helt med om det. Det är upprörande att vi snabbt håller på att hamna i det som i övriga Europa kallas för tvåtredjedelssamhället. Det finns en växande grupp människor som inte behövs, som ställs utanför samhället. Bland dem som stöts ut finns en stor grupp invandrare, men låt oss inte förledas att tro att det är invandringen som skapar segregationen. Det är bristande fördelningspolitik, passiv arbetsmarknadspolitik och en marknadsförslavad bostadspolitik som är de verkliga bovarna.
En politik som syftar till integration måste rimligen ta sikte på att överbrygga klyftor och att i grunden ta avstånd från tvåtredjedelssamhället vare sig de människor som finns i den sista tredjedelen är födda i Sverige eller någon annan stans. På den punkten är jag helt övertygad att vi har helt samma uppfattning.
Låt oss gärna diskutera flykting- och invandrarpolitiken, men låt oss inte i glädjen över att tala om dessa ting cementera nya tabun och myter.
Margareta Grape
