Publicerat i Stockholms-Tidningen (s) våren 1994:

 

Vi behöver en dialog

I ST nr 12/94 angriper Margareta Grape vad hon tror är min syn på flyktingpolitiken. Bl.a. tillskriver hon mig uppfattningen "Bosnierna var redan i säkra områden. De behövde inte komma hit."

Naturligtvis behövde de komma hit. Detsamma gäller 53 miljoner ukrainare. Det finns åtminstone 1 miljard människor som i någon mening "behöver" komma till Sverige.

Just där ligger, tror jag, problemets kärna. Antalet nödlidande och behoven av hjälpinsatser i världen är så mycket större än vad vi har resurser att klara av. Vi kan inte hjälpa alla - alltså måste vi prioritera. Denna prioritering bör ske så att vi hjälper så många som möjligt.

Mot den bakgrunden var det oklokt att ta hit de 40.000 bosnierna. Det var inte i akut skyddsbehov, eftersom de redan befann sig utanför krigszonerna. Denna uppgift kommer från Hallerby på kulturdepartementet.

Den främsta orsaken till flyktingströmmarna, särskilt på sikt, är befolkningsexplosionen och fattigdomen i u-länderna. Viktigast blir då förebyggande insatser. Människorna måste kunna bo kvar i sina egna länder. Det kan aldrig vara Lösningen, att alla flyttar till i-länderna.

Så långt är vi kanske överens. Men u-ländernas problem kan inte lösas utifrån. Vi kan bidraga, men i första hand är det insatser från människorna själva i u-länderna som krävs. Ett särskilt ansvar har då de makthavande och utbildade eliterna i dessa länder. Detta förtjänar att framhållas, rent allmänt.

Till detta kommer det faktum att de som emigrerar från u-länder till i-länder ofta tillhör en välutbildad elit. Det finns en sållningsmekanism, för vilka som lyckas ta sig hit - nämligen tillgång till pengar, informationsresurser och kontakter.

Visst kan också välutbildade vara förföljda, men i praktiken är detta vanligen inte orsaken till att man får stanna här. Begrunda följande siffror:

Av de asylsökande som under 1992 fick uppehållstillstånd i Sverige var 7% konventionsflyktingar. 67% fick stanna av humanitära skäl.

Tillsammans med kvotflyktingar blev det 12.800 som på så vis fick stanna av flykting- eller "flyktingliknande" skäl. Till detta kommer de, vilka fick uppehållstillstånd som anhöriga. Det var 19.600 - alltså mer än hälften av alla.

Av de asylsökande som under 1993 fick uppehållstillstånd i Sverige var mindre än 3% konventionsflyktingar. 85% fick stanna av humanitära skäl.

Bland afrikaner var 1993 motsvarande siffror 4% och 90%.

MG skriver att Sverige tar emot flyktingar för att de "hyser välgrundad fruktan för förföljelse" osv. Javisst, detta är tanken! Men vi måste se också till hur det förhåller sig i verkligheten.

Även MG vill ge mer pengar till UNHCR, men vi ska samtidigt ha samma typ av flyktingmottagning som hittills i Sverige. Det är "inget antingen-eller", menar hon.

Just här skiljer vi oss nog i grundsyn. Jag hävdar att här finns en målkonflikt, eftersom resurserna är begränsade. Vi måste få ned kostnaderna för flyktingmottagning i Sverige för att få loss pengar att sätta in på annat håll, där de kan ge mer effekt - och rädda fler liv.

Jag tänker då inte minst på Angola.

Samma sak gäller problemen med segregation/integration av invandrare i Sverige. Det är inte bara att pytsa in "mera resurser".

Denna åsiktsskillnad sammanhänger med synen på var man ska lägga ansvaret för att åstadkomma förändringar. Jag menar alltså att ansvaret för att u-länderna ska kunna ta sig ur fattigdomen inte ensidigt kan läggas på folken i i-länderna.

Lika litet kan ansvaret för att invandrarna ska integreras i det svenska samhället eller att "främlingsfientligheten" ska bekämpas ensidigt läggas på infödda svenskar. Invandrarna själva har också ett ansvar.

Låt oss erkänna problem, där problem finns!

Vad sedan gäller de 50.000 kosovoalbaner som kommit till Sverige, så blir jag inte klok på vad MG menar.

Jag påstår att dessa skulle aldrig ha kommit hit, om s-regeringen fått sitta kvar och det s.k. Lucia-beslutet från 1989 hade legat fast. Har jag rätt eller har jag fel?

Margareta Grape säger sig välkomna en debatt om flyktingpolitiken. Jag hoppas hon är uppriktig på den punkten, för här behövs verkligen en genomgång av fakta och argument.

En första förutsättning för en konstruktiv debatt är då att man håller sig till vad som faktiskt har förts fram. Men MG har inte läst vad jag skrivit. Hon talar hela tiden om ett "brev" från mig till Anders Carlberg, när det handlar om en bok. "Lagom är bäst!" heter den.

Jan Milld