Publicerat i Stockholms-Tidningen (s) våren 1994:

 

Vem behöver stanna?

Jan Millds artikel bidrar inte i sak till att skapa klarhet i flyktingdebatten. Men den kan vara en bra avstamp för att reda ut några grundläggande begrepp. Det är viktigt att göra, eftersom den svepande oklarhet som präglar Millds artikel återger den grundvegation i vilken mycken elände slår rot.

Vem behöver stanna i Sverige?

Människor som till följd av sin politiska övertygelse, sin religiösa tro eller sin etniska tillhörighet hyser välgrundad fruktan för förföljelse har rätt till en fristad - asyl i Sverige.

Milld konstaterar att det finns någon miljard människor som behöver stanna i Sverige. Det kan hända att de vill komma bort från sitt elände - att de har ett personligt upplevt behov - men enligt vår lagstiftning behöver de inte stanna.

Milld har förstått att lagstiftningen tar fasta på att att det är de människor som har starka skyddsbehov som har rätt till asyl. Sedan gör han en dubbel saltomortal i ordets rätta bemärkelse - dödshopp - när han säger att praxis inte fungerar så som regelverket anger och att vi därför måste avskaffa regelverket. Han redovisar siffror som anger på vilka grunder asylsökande fått uppehållstillstånd i Sverige.

Milld har rätt när han säger att många som beviljas uppehållstillstånd inte uppfyller utlänningslagens kriterier för asyl. Av detta kan man inte göra som Milld gör, säga att vi ska avskaffa vår flyktinglagstiftning. Tänk om vi skulle göra motsvarande på andra samhällsområden? Skolan fungerar inte som den borde - skall vi därför avskaffa de regler som skall styra skolan?

Bristerna i asylmottagningen är idag mycket stora. Det beror inte på lagstiftningen utan på att den inte tillämpas som den borde.

Den borgerliga regeringen har visat beslutsovilja i flyktingpolitiken. Kosovoärendena lades på hyllan under lång tid och ledde till en orimlig situation för de asylsökande och till onödiga kostnader.

När den berättigade kritiken nu kommer skyller man på invandrarverk och utlänningsnämnd. Det är fegt och det leder obevekligen till att människor drar sådana slutsatser som Milld drar - det är fel på flyktinglagstiftningen.

Organisationen kring flyktingmottagningen fungerar inte som den ska. Handläggningstiden är allt för lång. Det är en viktig uppgift för en ny regering att finna en mer flexibel och bättre fungerande organisation. Resultatet blir att det inte alltid är skyddsbehovet som ställs i centrum för bedömningen om någon skall få stanna eller ej. Det blir istället en bedömning om det från humanitära synpunkter är rimligt att utvisa någon som varit i Sverige en viss tid.

Den nuvarande regeringen har inte gjort mycket för att förbättra den internationella samordsningen - .vare sig för att förebygga katastrofer eller för att samordna den internationella hjälpen. Detta har undergrävt människors förtroende för att Sverige tar sig ansvar i ett helhetsperspektiv.

Min slutsats av detta är entydig. Vi behöver en bättre fungerande organisation för flyktingmottagning, vi behöver en regering som är beredd att fatta beslut, vi behöver en regering som är beredd att tillsammans med likatänkande utanför våra gränser arbeta för att förebygga och förhindra konflikter, vi behöver en regering som förmår ta initiativ till en fungerande internationell samordning av flyktingpolitiken.

Inget av detta har vi nu. Bristande organisation och en urspårad praxis leder till att människornas förtroende för vår flyktingpolitik undergrävs. Det och inget annat visar Jan Millds artikel. På sitt eget sätt har han gjort några riktiga iakttagelser om hur verkligheten ter sig - men han har dragit felaktiga slutsatser. Vi kan försvara en human flyktingpolitik, men för det behöver vi en handlingsduglig regering.

Margareta Grape