Publicerat i Stockholms-Tidningen (s) våren 1994:

 

Flyktingpolitiken har två nivåer

Problemen inom flyktingpolitiken ligger på två nivåer.

1. Den borgerliga regeringen, med Birgit Friggebo som invandrarminister, har klantat till det hela alldeles extra. Det första hon gjorde efter sitt tillträde var att dra tillbaka den av s-regeringen förberedda proposition 1990/91:195 "Aktiv flykting- och immigrationspolitik". Hon upphävde också det så kallade Luciabeslutet, om ett restriktivare beviljande av asyl som de facto-flykting.

Följden blev en ström av kosovoalbaner. I maj 1992 slog Invandrarverkets chef - nu avsatt - larm. Invandrarverket klarar inte situationen, regeringen måste införa visumtvång. Friggebo ville dock inte lyssna. När regeringen på hösten ändå tvingades införa visumtvång, då hade ytterligare 40.000 asylsökande kosovoalbaner hunnit anlända.

Inslagen av lotteri och nyckfullhet har tilltagit med den borgerliga fyrpartipolitiken. På så vis har det mänskliga lidandet kunnat öka parallellt med att kostnaderna skjutit i höjden.

Att man i media kommit så lindrigt undan med sin havererade flyktingpolitik är anmärkningsvärt!

2. Men allt kan inte skyllas på den sittande regeringen. Även tidigare förekom ett antal "noll-beslut". Under s-regeringarna fanns i princip samma problem med att handläggningstiderna blev långa, att asylsökande hann rota sig i vårt samhälle och att de flesta uppehållstillstånd beviljades av annat än asylskäl.

Ser vi framåt kan ett ökat invandringstryck förväntas, av flera skäl:

befolkningsexplosionen fortsätter i Afrika och Asien

den ekonomiska misären tilltar i Östeuropa

det finns nu upparbetade vägar för migration.

Antalet asylsökande, totalt sett, kommer att vara stort även framöver. De flesta sökande kommer att sakna dokument. Att i det läget snabbt sålla ut verkliga asylskäl från påhittade historier eller svåra gränsfall är en omöjlighet. Där finns med andra ord ett dilemma.

Men även bortsett från svårigheterna att på kort tid skilja asylberättigade från icke-asylberättigade finns grundproblemet: vad ska ge rätt till asyl?

I det nyligen antagna s-programmet "Gemensamt ansvar" anges "starka skyddsbehov", med preciseringen att detta utöver konventionsflyktingar gäller "flyktingar från krig eller krigstjänst, och fall då övergreppet inte är personligt riktat eller utfört av statsmakten."

I praktiken kan det betyda väldigt många asylberättigade! Köerna kan då bli långa vid våra flyktingslussar - om vi inte hindrar människor att ta sig hit, genom visumtvång mm.

Margareta Grape undviker att svara på min fråga om de 50.000 kosovoalbanerna. Skulle de ha kommit hit om s-regeringen fått sitta kvar? Betyder hennes tystnad att hon inte ställer upp på Lucia-beslutet?

Grape pläderar för en "human flyktingpolitik", men vad betyder det konkret? Skulle en s-regering ha dröjt ännu längre med att införa visumtvång för bosnier? Skulle en s-regering ha betytt än fler uppehållstillstånd än de 50.000 som beviljades under 1993?

Just för att få pengar över till de viktiga förebyggande insatserna måste, menar jag, flyktingmottagningen i Sverige bli mindre generös. Långsiktigt är detta nog det mest human alternativet.

Jan Milld