Ingrid Björkman skriver, i sitt inlägg i Arbetet den 1 juli om invandringspolitik, att permanenta uppehållstillstånd "förvärrar för utvandrarlandet". Jag skulle vilja tillägga att det "förvärrar för invandrarlandet".
"Varje land har ett anvar för sina egna medborgare". Så stod det i den proposition om immigraitonspolitik som s-regeringen arbetat fram 1991 (men som drogs tillbaka av regeringen Bildt). Detta är en utmärkt utgångspunkt.
Denna aspekt i flyktingdebatter har ju nästan varit tabu, att även vi svenskar har intressen i sammanhanget. Intressen som är fullt legitima, och som vi har rätt att hävda. Vi är inte skyldiga att skänka bort vårt land!
Visst ska vi vara solidariska, men då finns mellanlägen mellan "allt" och "inget", och det måste få vara vi själva, vi svenskar, som avgör hur långt vi vill gå i solidaritet. En grundläggande brist med nuvarande flyktingpolitik är att den saknar folklig förankring och tillkommit utan demokratisk debatt.
Man ska "inte ställa olika svaga grupper mot varandra", sägs det, men det är ju ett faktum att samhällets resurser är begränsade. Går det åt mer på ett område blir det mindre över på ett annat - såvida man inte bara skjuter allltihop framför sig, genom skuldsättning.
Invandringen rymmer stora kostnader utöver de 11 miljarderna till Invandrarverket. Det är ett fkatum att andelen sjukskrivna och förtidspensionerade, socialbidragstagare och fängelsekunder är oproportionerligt hög bland invandrare. Dessa kostnader blir särskilt höga för dem som invandrat under de allra senaste åren.
Tag bara förtidspensioneringar. För infödda svenskar har antalet förtidspensioneringar inte ökat påtagligt. Sedan 1975 och fram till 1991 låg andelen i stort sett konstant, på drygt 4%. För invandrare låg den också kring 4% år 1975, men sexton år senare var den uppe i över 10%!
Här handlar det dessutom ofta om pengar som rinner ut ur Sverige, och därför inte skapar sysselsättning här hemma. Enligt uppgift från RFV befinner sig cirka 10.000 förtidspensionärer utomlands.
Detta kraftiga utnyttjande av våra socialförsäkringar - parallellt med att andelen invandrare i befolkningen som helhet ökar - gör att hela systemet nu kommit i gungning. Detta drabbar då alla. Konkret blir det fråga om högre avgifter och/eller lägre ersättningsbelopp.
Här finns alltså en intressekonflikt, genom konkurrens om begränsade resurser. En annan aspekt är följande:
Jämför den svensk som hänvisats till att leva på socialbidrag med den invandrare som får göra det. Får de lika behandling? Utifrån ett perspektiv är det möjligen så, eftersom de sociala myndigheterna går efter objektiva normer och beloppen blir desamma.
Men måste man inte ta hänsyn också till individens utgångsläge, till vilken social färdriktning det blir fråga om?
Svensken har kanske ett yrkesliv bakom sig, med hygglig inkomst. Efter en långvarig arbetslöshet blir han utförsäkrad från A-kassan och hänvisas till socialbidrag. Har han då under sitt yrkesverkamma liv i Sverige hunnit skaffa sig en sommarstuga eller andra ägodelar, har han pengar på banken, så måste han först göra sig av med detta. Han måste "nollställa sig", bli egendomslös, innan han kan få hjälp från det sociala.
Invandraren däremot, som kommit till Sverige med två tomma händer, har inget att avyttra. I det land varifrån han kommer har inkomsten varit låg. Den svenska socialbidragsnormen, med hyra betald för en modern lägenhet, innebär på så vis ett stort materiellt lyft.
Ovanpå detta kommer ofta att invandraren har stor familj, och då gör de "objektiva" normerna kanske att han rentav kan få högre standard än svensken, även i absoluta mått mätt.
Av än större betydelse än den direkt ekonomiska är kanske den sociala aspekten. Redan att komma från ett avlägset land innebär en utmaning, vad gäller integration. Har man sina rötter där blir ju identifikationen och lojaliteten med Sverige inte helt självklar, i synnerhet om man kommer tillsammans med en stor mängd landsmän och sedan bor och umgås mest bara med dem.
Om man dessutom från första dagen blir omhändertagen och försörjd, eller redan före ankomsten till Sverige har förväntningar och rättigheter utan skyldigheter, då blir oddsen dåliga för framtiden.
Svartjobb och skattefusk är utbrett i invandrartäta områden, samtidigt som många där lever på skattemedel. Det blir ju en ekvation som inte kan gå ihop, inte för samhället.
Under det senaste decenniet har Sverige, i relation till sitt invånartantal, tagit emot fler asylsökande än något annat land i Västeuropa. Under 1993 beviljade vi 59.000 uppehållstillstånd, och det är mer än det dubbla mot alla övriga nordiska länder sammantaget.
Moraliskt sett har Sverige nu rätt att få ta en paus vad gäller fortsatt invandring. Talar vi om internationell solidaritet behöver det inte bestå bara i att ta emot flyktingar i Sverige. Det mest kostnadseffektiva är att hjälpa flyktingar i närområdet och att bidraga till ekonomisk utveckling för u-länderna - så att mäniskorna kan bo kvar där de är.
Världens fattigdomsproblem kan aldrig lösas genom att alla fattiga människor flyttar till de rika länderna. Möjligen kan detta leda till en form av jämlikhet...
Jan Milld
